a. Världen är bisarr, det bevisas gång på gång. På syntfestivalen i en värmländsk folkpark dansar vi till en raplåt om gängkrig i Rio de Janeiros kåkstäder. Att låten spelas i en överansträngd stereo i den lilla vagnen som säljer Billy's-pizzor gör inte saken sämre. När jag kommit tillbaka till civilisationen läser jag om låtens faktiska innehåll (långt mindre muntert än dess tonfall) och att den toppat den svenska singellistan...
b. Arvikafestivalens största behållning var för övrigt The Mars Volta, som gjorde ett lika elektrifierande intryck på mig som förr i tiden, innan jag halvt om halvt tappade intresset, samt Fever Ray, som var fantastisk och till och med lite skrämmande.
c. Bob Dylan är en legend, vilket har gjort det svårt för mig att ha en riktig uppfattning om hans musik. Min första riktiga kontakt var när jag var tretton-fjorton, genom Beastie Boys (de samplade "Just like Tom Thumb's blues", namedroppade Bob Dylan och citerade "Maggie's farm" i olika låtar). Nu vet jag i alla fall lite mer, efter att ha sett en konsertfilm från Newport och Scorseses dokumentär. Och musiken tar sig nog också.
d. Jag hade glömt bort Alan Lomax omfattande samling av folkmusik från hela världen. En DVD på Härlanda Bibliotek påminde mig. Det ska ha givits ut över 100 CD-skivor, jag undrar om de går att låna någonstans.
söndag 12 juli 2009
onsdag 1 juli 2009
Förbjuden musik
Gatumusiker förbjuds i stort sett att spela på dagtid inom vallgraven i Göteborg, om de inte har tillstånd från polisen. Folk är upprörda.
Jag hade själv ett gatuband för några år sen och har länge planerat att göra något sånt igen. Jag tycker att musik på stan generellt sett är ett trevligt inslag. Jag förstår å andra sidan att det är ett arbetsmiljöproblem när någon spelar samma låt hela dagen utanför ens arbetsplats, för att inte tala om de som spelar två toner på en flöjt om och om igen.
En viktig fråga är hur restriktiv polismyndigheten kommer att vara med tillståndsgivandet. Måste man bifoga musikexempel till ansökan? Kommer ett smakråd avgöra vem som får spela? Man undrar. Och borde inte polisen fokusera sina resurser på allvarligare brott?
En annan sak jag undrar är hur man tänkte när man valde remissinstanser för beslutet. I underlaget ser man att det förutom polismyndigheten, hälsovårdsmyndigheten, park- och naturförvaltningen och trafikkontoret (?) främst handlar om företagare i innerstaden. Inte Kulturförvaltningen, inte några kulturorganisationer och absolut inga berörda musiker.
Förresten undrar jag om reklamradio på jobbet inte borde betraktas som hälsofarligt, minst lika mycket som gatumusik utanför dörren. Jag var och provade kläder i en affär på Kungsgatan idag, och där fick jag en smärtsam påminnelse om hur dålig musik faktiskt kan vara: totalt ambitionslös, skriven efter enfaldiga recept. Musik som får en att vilja ropa "Theodor Adorno, kom tillbaka, allt är förlåtet!" och texter som absolut ingen kan hålla för meningsfulla. Låtarna går dessutom vanligtvis flera gånger om dagen. Att arbeta till den musiken åtta timmar om dagen måste vara helvetet på jorden.
Jag hade själv ett gatuband för några år sen och har länge planerat att göra något sånt igen. Jag tycker att musik på stan generellt sett är ett trevligt inslag. Jag förstår å andra sidan att det är ett arbetsmiljöproblem när någon spelar samma låt hela dagen utanför ens arbetsplats, för att inte tala om de som spelar två toner på en flöjt om och om igen.
En viktig fråga är hur restriktiv polismyndigheten kommer att vara med tillståndsgivandet. Måste man bifoga musikexempel till ansökan? Kommer ett smakråd avgöra vem som får spela? Man undrar. Och borde inte polisen fokusera sina resurser på allvarligare brott?
En annan sak jag undrar är hur man tänkte när man valde remissinstanser för beslutet. I underlaget ser man att det förutom polismyndigheten, hälsovårdsmyndigheten, park- och naturförvaltningen och trafikkontoret (?) främst handlar om företagare i innerstaden. Inte Kulturförvaltningen, inte några kulturorganisationer och absolut inga berörda musiker.
Förresten undrar jag om reklamradio på jobbet inte borde betraktas som hälsofarligt, minst lika mycket som gatumusik utanför dörren. Jag var och provade kläder i en affär på Kungsgatan idag, och där fick jag en smärtsam påminnelse om hur dålig musik faktiskt kan vara: totalt ambitionslös, skriven efter enfaldiga recept. Musik som får en att vilja ropa "Theodor Adorno, kom tillbaka, allt är förlåtet!" och texter som absolut ingen kan hålla för meningsfulla. Låtarna går dessutom vanligtvis flera gånger om dagen. Att arbeta till den musiken åtta timmar om dagen måste vara helvetet på jorden.
tisdag 30 juni 2009
Michael Jackson och Mars, del två
Why not just tell people I'm an alien from Mars. Tell them I eat live chickens and do a voodoo dance at midnight. They'll believe anything you say, because you're a reporter. But if I, Michael Jackson, were to say, "I'm an alien from Mars and I eat live chickens and do a voodoo dance at midnight", people would say "Oh, man, that Michael Jackson is nuts. He's cracked up. You can't believe a damn word that comes out of his mouth."(Michael Jackson to J. Randy Taraborrelli, september 1995)
fredag 26 juni 2009
Michael Jackson och människan på Mars
Jag läste om Michael Jacksons död redan i morse, men det var först på lunchrasten jag verkligen fattade att han inte längre lever. Det är en märklig tanke. Jag har varit medveten om honom som begrepp sen jag var mycket liten, då hans crotch-grabs var ett föremål för löje och fascination. Senare förstod jag att han hade tillfört världen mycket mer, och på senare år hans status som populärkulturell institution och mänsklig paradox befästs i och med rättsprocessen som hela världen kunde följa. Om man bortser från idoldyrkan, behandlar folk honom med en fascinerande blandning av respekt, ironi och äckel. Han är genuint overklig, och inte bara på det sättet som kändisskap gör människor overkliga.
Nu är alltså människan bakom begreppet död. Gör det någon praktisk skillnad för mig personligen? Han har aldrig varit bland mina riktiga musikfavoriter, så någon närmare relation till honom än den genom populärkulturen och nyhetsflödet medierade har jag inte. Som begrepp lever han kvar efter sin död, men som människa hade han, vad mig beträffar, lika gärna aldrig ha funnits. Eller? Baudrillard hade nog haft ett och annat att säga om det. Hur som helst är det en underlig känsla.
Samtidigt läser jag något som anknyter till mitt inlägg om månen: Buzz Aldrin lanserar ett mer visionärt alternativ till NASAs nuvarande rymdprogram, men med samma finansiering. En av hans poänger är att vi kan ta oss till Mars mycket fortare med några omprioriteringar. Han menar också att färden till Mars ska vara en enkelresa. De som åker dit ska stanna där för att bygga en permanent koloni. "It will take a special kind of person", säger han. No shit!
Tänk om det just nu fanns människor som levde på Mars. Hur skulle vi som är kvar förhålla oss till dem: skulle de bli stjärnorna i världens häftigaste dokusåpa? Eller skulle de, när projektet inte längre har nyhetsvärde, bli mer begrepp än människor, precis som "The King of Pop"? Tanken på de eventuella kolonisatörernas fysiska avstånd och isolation är svindlande. Att vara människa i yttre rymden är tufft, men att vara som en marsmänniska här på jorden kan inte vara så lätt, det heller. Michael Jackson kanske visste.
Nu är alltså människan bakom begreppet död. Gör det någon praktisk skillnad för mig personligen? Han har aldrig varit bland mina riktiga musikfavoriter, så någon närmare relation till honom än den genom populärkulturen och nyhetsflödet medierade har jag inte. Som begrepp lever han kvar efter sin död, men som människa hade han, vad mig beträffar, lika gärna aldrig ha funnits. Eller? Baudrillard hade nog haft ett och annat att säga om det. Hur som helst är det en underlig känsla.
Samtidigt läser jag något som anknyter till mitt inlägg om månen: Buzz Aldrin lanserar ett mer visionärt alternativ till NASAs nuvarande rymdprogram, men med samma finansiering. En av hans poänger är att vi kan ta oss till Mars mycket fortare med några omprioriteringar. Han menar också att färden till Mars ska vara en enkelresa. De som åker dit ska stanna där för att bygga en permanent koloni. "It will take a special kind of person", säger han. No shit!
Tänk om det just nu fanns människor som levde på Mars. Hur skulle vi som är kvar förhålla oss till dem: skulle de bli stjärnorna i världens häftigaste dokusåpa? Eller skulle de, när projektet inte längre har nyhetsvärde, bli mer begrepp än människor, precis som "The King of Pop"? Tanken på de eventuella kolonisatörernas fysiska avstånd och isolation är svindlande. Att vara människa i yttre rymden är tufft, men att vara som en marsmänniska här på jorden kan inte vara så lätt, det heller. Michael Jackson kanske visste.
onsdag 24 juni 2009
Om månen
Sist jag mållöst vandrade in på Stadsbiblioteket, köpte jag bland annat ett utgallrat exemplar av Andrew Smiths bok "Moondust: in search of the men who fell to earth", om Apolloprojektet och månlandningarna. Jag formligen slukade den. Jag läste den till frukost och till middag, på spårvagnen och till och med på jobbet, medan datorn gick igång. Jag återkommer till detta i ett senare inlägg, men jag kan lugnt säga att jag blev fascinerad av hela den absurda berättelsen om människans första resor i yttre rymden, av dess populärkulturella betydelse och existentiella dimension.
Månen är åter ett aktuellt mål, läser jag i tidningen. Några dagar efter att jag köper "Moondust" skjuts NASAs Lunar Reconnaisance Orbiter upp, som ett första steg mot nya, bemannade månfärder som ska äga rum runt 2020. Hm.
Idag köpte jag Bat for Lashes senaste skiva, "Two suns". Där finns en låt som heter "Moon and moon".
Det kallas att vara intresserad av "rymden", som den var något externt eller perifert, när vi i själva verket susar igenom den i ungefär hundra tusen kilometer i timmen. Jag fylls av en skräckblandad förtjusning.
Månen är åter ett aktuellt mål, läser jag i tidningen. Några dagar efter att jag köper "Moondust" skjuts NASAs Lunar Reconnaisance Orbiter upp, som ett första steg mot nya, bemannade månfärder som ska äga rum runt 2020. Hm.
Idag köpte jag Bat for Lashes senaste skiva, "Two suns". Där finns en låt som heter "Moon and moon".
Det kallas att vara intresserad av "rymden", som den var något externt eller perifert, när vi i själva verket susar igenom den i ungefär hundra tusen kilometer i timmen. Jag fylls av en skräckblandad förtjusning.
onsdag 3 juni 2009
Obegriplig journalistik
På Metros löpsedel stod idag något i stil med "Riksbankens dystra prognos: PRISET PÅ BOSTÄDER FALLER". Jag kanske är naiv men jag tycker att lägre priser på bostäder låter kalasbra.
När jag läser Metros artikel på nätet, förstår jag att bostadspriserna hänger ihop med arbetslöshet och sjunkande efterfrågan. Men viss förvirring kvarstår. "De unga kommer att drabbas hårdast på grund av den utbredda ungdomsarbetslösheten", står det. Men vad drabbas ungdomarna som omnämnds i artkilen av, på grund av arbetslösheten? Låga bostadspriser?
Man får kanske skylla sig själv om man läser Metro. Jag brukar oftast bläddra i tidningen för att leta absurda rubriker till anslagstavlan på jobbet (exempel: "Pojke slagen med igelkott", "Hon fick kaffe för spenatgroda", "2000-talets kub är ett klot", "Röstar du på lata hamstern?"). I andra hand använder jag den som ett föremål för analys på hobbynivå, oftast med temat "vad utmärker dålig journalistik?". I tredje hand kan mitt horoskop i vissa fall vara uppmuntrande; är det inte det, så väljer jag att inte tro på det som står, vilket är väldigt lätt gjort. Nyheter förekommer också i viss utsträckning, förstås. Men det är en fördel om artiklarna är begripliga.
När jag läser Metros artikel på nätet, förstår jag att bostadspriserna hänger ihop med arbetslöshet och sjunkande efterfrågan. Men viss förvirring kvarstår. "De unga kommer att drabbas hårdast på grund av den utbredda ungdomsarbetslösheten", står det. Men vad drabbas ungdomarna som omnämnds i artkilen av, på grund av arbetslösheten? Låga bostadspriser?
Man får kanske skylla sig själv om man läser Metro. Jag brukar oftast bläddra i tidningen för att leta absurda rubriker till anslagstavlan på jobbet (exempel: "Pojke slagen med igelkott", "Hon fick kaffe för spenatgroda", "2000-talets kub är ett klot", "Röstar du på lata hamstern?"). I andra hand använder jag den som ett föremål för analys på hobbynivå, oftast med temat "vad utmärker dålig journalistik?". I tredje hand kan mitt horoskop i vissa fall vara uppmuntrande; är det inte det, så väljer jag att inte tro på det som står, vilket är väldigt lätt gjort. Nyheter förekommer också i viss utsträckning, förstås. Men det är en fördel om artiklarna är begripliga.
måndag 25 maj 2009
Ironisk journalistik?
GP TV har ett kort inslag om aktivister som protesterar mot tjurfäktning i Madrid. Till en början verkar det vara ett normalt och sakligt nyhetsinslag, men plötsligt tituleras de intervjuade "tjurkramare" och "tjurkramarinna" och löjet är ett faktum.
Reportern berättar sedan att tjurfäktningsarenan Las Ventas "är känd för sina kritiska och kunniga åskådare", varpå en man proklamerar att han tycker att tjurfäktning är bra och att han inte kan förstå varför aktivisterna vill stoppa "Spaniens nationalnöje".
Jag är fascinerad. Är det oavsiktlig humor, ett misstag i klippningen? Annars är detta direkt och olindad ironi, något som inte hör till vanligheterna i svensk dagspress.
Man kan för övrigt notera att sakargumenten lyser med sin frånvaro - det som klipps in av demonstranterna är att tjurfäktning är förlegat och en skam för Spanien och Europa samt att det stoppats på andra håll, medan den kritiske mannen menar att tjurfäktning är bra och ett levebröd för många. Att det är ett våldsförhärligande och uppenbart djurplågeri lyfts inte fram. Det är tydligen inte intressant för GP:s läsare.
Reportern berättar sedan att tjurfäktningsarenan Las Ventas "är känd för sina kritiska och kunniga åskådare", varpå en man proklamerar att han tycker att tjurfäktning är bra och att han inte kan förstå varför aktivisterna vill stoppa "Spaniens nationalnöje".
Jag är fascinerad. Är det oavsiktlig humor, ett misstag i klippningen? Annars är detta direkt och olindad ironi, något som inte hör till vanligheterna i svensk dagspress.
Man kan för övrigt notera att sakargumenten lyser med sin frånvaro - det som klipps in av demonstranterna är att tjurfäktning är förlegat och en skam för Spanien och Europa samt att det stoppats på andra håll, medan den kritiske mannen menar att tjurfäktning är bra och ett levebröd för många. Att det är ett våldsförhärligande och uppenbart djurplågeri lyfts inte fram. Det är tydligen inte intressant för GP:s läsare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)