Amerikanska noveller

Jag läste nyligen två novellsamlingar, en lite äldre och en lite nyare:

J.D. Salinger: For Esmé with Love and Squalor
Tycka vad man vill om den nyligen avlidne Salingers geni- och kultstatus, men nog var han bra på berättelser. "For Esmé" är en samling riktigt fina noveller som känns som utsnitt ur verkliga liv. Perspektiven är skiftande: huvudpersonerna är barn, kvinnor och män i olika åldrar, och hela tiden finns en känslomässig grund för identifikation och sympati. Med risk för att låta onödigt storvulen: det här är litteratur för alla som vill känna igen sig i människor och reflektera över sin egen mänsklighet - och inte först och främst med hjärnan, utan med hjärtat.

George Saunders: Civilwarland in bad decline
Jag har skrivit om en novellsamling av Saunders förut. Han har en förkärlek för framtidsvisioner, i vilka samhällets mindre lyckade individer gör allt för att behålla sina usla jobb och lappa ihop sina dysfunktionella privatliv. Saunders' fantasivärldar är både komiska och obehagliga, och de har en politisk udd i sin gestaltning av skavet mellan samhälle och individ. Här är den amerikanska drömmen väldigt tydligt en önskedröm; skenhelig företagslojalitet och självhjälpsjargong skyler över individens ofrihet i den krassa verkligheten. Detta är noveller som är effektiva och osköna, sett till såväl språk som innehåll, men egensinniga och sorgligt relevanta.

Några böcker jag läste år 2009

Martina Lowden: Allt
Martina Lowden har utropats till geni och till sin generations röst. Hon har också blivit stämplad som språkmaterialist. Oavsett hur mycket som ligger i det, kan det vara värt att tänka bort dylika epitet vid en läsning av "Allt". Boken tjänar också på att läsas mer som poesi och mindre som roman. Det är inte klassisk dramaturgi det är tal om här, det är ju trots allt en sorts dagboksroman, och slutet hade lika gärna kommit 100 sidor tidigare eller senare. Men det finns en handling här, bakom och bortom de korta och långa textfragment som tillsammans bygger boken. När man har kommit över att det “inte är en roman”, kan man fokusera på de fina detaljerna, på ordmagin, på språklusten, på världen så som den filtreras genom Martinas uppräkningar och experiment.

Andrew Smith: Moondust
“Moondust” är en otroligt underhållande bok som gav mig månfeber i någon månad eller två. Istället för att producera en grabbig orgie i siffror och fakta eller lovsjunga det storslagna i rymdprogrammet, undersöker Smith vad månladningarna egentligen betyder - kulturellt och politiskt, men också personligt för de astronauter som faktiskt var där och återvände, ofta med en förändrad syn på jorden. Det är fascinerande, skrämmande och humoristiskt.

Suzanne Brøgger: Bevara oss från kärleken
Utmanande, spännande, rolig och begåvad uppgörelse med kärleks- och familjeideal i den moderna kapitalismens tidevarv, skriven på 70-talet men fortfarande mycket aktuell. Mycket mer kan jag inte säga – läs den; om det inte är gammal skåpmat för dig kan du, som jag, bli upprörd, road, skeptisk och inspirerad!

Viktor Johansson: Eterneller
En postapokalyptisk, prosapoetisk kortroman om tre kvinnors möte i rymden. Ett dunkelt, traumatiskt förflutet rullas upp medan rymdskeppets besättning letar efter tecken på liv i den tomma rymden. Fin, men inte riktigt intagande, delvis på grund av längden. Kanske vore den värd att läsa mer fokuserat, kanske till och med med ett soundtrack?

Inger Edelfeldt: Finns det liv på Mars?
En roman om att fortsätta drömma och krisa trots att man borde vara "vuxen". Huvudpersonen, som är medelålders ensamstående mamma, jobbar i kassa, extraknäcker som gatumusiker och vill helst vara lyckad men inte vet hur. Som vanligt när det gäller Inger Edelfeldt är det sympatiskt och skrivet med värme, men det är också lite för tvådimensionellt och övertydligt för att beröra mig på riktigt.

Alain de Botton: Låt Proust förändra ditt liv
Detta är en lustig bok, på gott och ont. Läsaren får levnadsråd gundade på Marcel Prousts liv och verk, i Alain de Bottons generösa tolkning. Poängen går att sammanfatta med något Proust tydligen brukade säga: “n'allez pas trop vite!” - i direktöversättning: “gå inte för fort!” - livet ska levas i nuet, med känsla för detaljer. Det finns en del underhållande och lite tragiska anekdoter, liksom vissa belysande avsnitt om förhållandet mellan cynismen i “På spaning efter den tid som flytt” och Prousts faktiska liv, men allt som allt kändes den här boken mer kuriös och småtrevlig än riktigt minnesvärd.

Apropå Proust, måste jag bara citera Bodil Malmstens blogg:

Det finns en sorts snobbism som är att inte förstå sig på.
"Proust, nej det är för svårt för mig."
Eller "det ska jag läsa när jag blir pensionerad" eller "nej tack jag har redan tråkigt."
Hade jag vetat hur rolig Proust är hade jag läst honom när jag var ung och tråkig, men ingen i det litterära etablissemang som lagt beslag på Proust sa något om humorn hos Proust och jag var för lat för att ta reda på det själv.
Folk som sitter vid TV:n tre timmar om dagen och säger att de inte har tid att läsa eller bara orkar läsa lättlästa böcker kan man bara hänvisa till Proust:
"Säg inte att ni är trött. Trötthet är den organiska yttringen av en förutfattad mening."

Fjodor Dostojevskij - Bröderna Karamazov
Det stora sommarprojektet. Bitvis snårig, bitvis rolig, ofta tankeväckande, hela tiden mycket rysk och allt som allt vansinnigt lång. En stor behållning var den fantastiska avhandlingen av teodicéproblemet. Det finns många fina inslag att lyfta fram, men helheten är svårare att fälla ett omdöme om. Jag har förstått att "Bröderna Karamazov" är en ofärdig roman, och det märks - den läcker lite här och var, och efter 900 sidor hade jag förväntat mig något mer av ett riktigt slut - men den är likväl fascinerande, och den erbjuder många tanketrådar att spinna vidare på.

Gun-Britt Sundström: "Maken"

Hur förblir man sin egen samtidigt som man är fäst vid någon? Hur hanterar man omvärldens (och sina egna) förväntningar på en lyckad relation? Hur förhåller sig kärlek och vänskap till varandra? Vad är det man tycker om hos varandra egentligen? Kan man älska flera människor samtidigt? Frågorna är stora, men Gun-Britt Sundström blir aldrig pretentiös. Hennes språk är rättframt och enkelt på ett behagligt sätt, utan att det någonsin känns banalt eller konstruerat.

"Maken" är en relationsroman som ärligt och öppensinnat utforskar vad människor kan betyda för varandra i en parrelation. Den belyser monogamins och polygamins fram- och baksidor på ett personligt sätt. Handlingen utspelar sig på 70-talet bland studenter i Stockholm, men sammanhanget tar aldrig fokus från kärnan i berättelsen: relationen mellan Martina (berättarjaget) och Gustav i dess olika faser. De har en närmast symbiotisk vänskap och en djup sympati för varandra, men det är alltid något som stör eller skaver. De ältar och diskuterar sina känslor tills det känns lika nära till hands att gifta sig som det är att göra slut. Innan boken är slut har deras gemensamma väg hunnit ta många vändningar.

Jag tyckte om att läsa boken av flera anledningar, men mest av allt för att den behandlar ett ämne som engagerar mig och det på ett sätt som (jag upprepar:) varken är pretentiöst eller banalt. "Maken" är helt enkelt en intressant, sympatisk och medryckande roman.

Böcker, hyllor

En ledig lördag kan knappast ägnas åt något bättre än skogspromenad och städning.

Jag flyttade om lite i mina bokhyllor, flyttade upp kurs- och facklitteraturen en hylla, samlade pocketböckerna på en plats och plockade upp det gångna halvårets andrahandsfynd (bl.a. Karlfeldts "Hösthorn"; en bok från 20-talet med titeln "Villfarelser och vetande" och som verkar täcka in allt från Kaspar Hauser till Madame Blavatsky och Arthur Conan Doyles älvor; de två romaner jag trots allt köpte på bokrean: Asmovs "Jag, robot" och Hassen Khemiris "Montecore").

Att ställa i ordning böcker på en hylla är till synes en enkel sak. Men enligt vilka principer ska de grupperas? Kategori (prosa, lyrik, facklitteratur), bindning, språk? Tills jag nyligen blev motbevisad, såg jag sortering efter färg som ett uttryck för ointresse och ytlighet. Jag utgår fortfarande inte från färg själv, men att det ska se fint ut i hyllorna är trots allt inte oviktigt. Någon form av storleksordning kan vara bra att ha. Men det kanske också är irrelevant, kanske visar jag också tecken på ytlighet och dålig bildning?

Bokhyllan som identitetsuttryck - nog vet jag att den kan fungera så. Det är inte heller någon slump att jag alls ägnar tid åt den. Men det finns faktiskt gränser, och till sist handlar det om praktisk förvaring av böcker, på ett sätt som bjuder in till läsning.

Ernest Hemingway: En fest för livet

Det är praktiskt att bli rekommenderad en bok och få den direkt i handen. Det blir lättare att sätta igång. "En fest för livet" handlar om Hemingways tid i Paris innan hans första roman publicerats. Det är anekdoter om bekantskaperna i Paris (bl.a. med Gertrude Stein och Scott Fitzgerald) och om författarlivet. Utflykter, hästkapplöpningar, Aleister Crowley-spotting och ekonomiska bekymmer.

Hemingway ger oss mycket information om gatunamn, maträtter och viner. Avsnitten är nästan som dagboksanteckningar, i det att de verkar i stort sett obekymrade om läsaren. Det är ingen speciellt engagerande läsning, men ändå ganska underhållande. Här och var dyker fina insikter upp, men de lyfts inte fram särskilt utan får vara en del av det avslappnade, nästan nonchalanta flödet av händelser och betraktelser.

Kapitlet om den inte speciellt alkoholtolerante Fitzgerald, där de bilar genom den regniga landsbygden i en bil utan tak, är nog roligast. Dags att läsa "The great Gatsby" kanske?

Sara Stridsberg: Drömfakulteten

En julklappsbok som gjorde mig både förväntansfull och lite skeptisk. Jag förstod att den fått mycket god kritik, och att jag borde tycka om den. Sådant kan förstås göra en lite misstänksam. Dessutom (kanske på grund av mitt kön - tack, könet!) inbillade jag mig att det skulle vara ointressant med en historia om en galen, trasig kvinna som till råga på allt blivit någon sorts ikon. Men den oreflekterade motsträvigheten förlorar allt som oftast när man börjar läsa.

Boken handlar alltså om Valerie Solanas, mest känd för att ha skrivit SCUM-manifestet och för att ha skjutit Andy Warhol. Hon dör ensam på ett skabbigt knarkarhotell på 80-talet, och med detta som utgångspunkt lär vi känna henne och hennes tidigare liv. Men detta är ingen biografi, utan i stort sett en fiktion, eller, om man så vill, en sorts hyllning. Egentligen spelar det ingen roll om boken speglar "sanningen" om just Valerie Solanas eller om det mesta är påhittat. Berättelsen är sig själv nog. Samtidigt blir jag nyfiken på förlagan, på modern Dorothy, på bästa vännen och medforskaren Cosmogirl, på Andy Warhol, alla dessa karaktärer som i boken är viktiga för Valerie. Det är genom minnet av dem som konturerna av henne målas upp.

Detta är en formmässigt intressant bok. Många röster som talar - ibland tydliga personer, andra gånger icke namngivna. Det händer att rösterna glider in i varandra; vem som talar blir mindre viktigt, det som sägs är det som räknas. Berättelsen och dialogen är ändå inte konturlös, vilket är en klar bedrift. Bokens mångsidiga form, med redogörelser, dialoger och listor, med perspektivbyten, tidshopp kan eventuellt vara ett hinder för läsaren. Själv tyckte jag i alla fall inte att det störde, utan att det kändes naturligt. Att författaren själv finns med i vissa avsnitt är ett metagrepp som inte heller behöver avskräcka - jag som läsare känner mig rentav lättad över denna direkthet som inte stoppar flödet i berättelsen utan blir en del av den.

Det finns en del återkommande teman: öken, undervatten, hajar, flamingon, Valeries silverkappa. Symboler för sinnestillstånd, för intryck, för relationer. Likaså finns det återkommande uttryck. "En flicka kan allt hon vill", exempelvis. Det ger en sorts driv, en rundgång i texten, som (tillsammans med Valerie själv) håller ihop fragmenten.

På sätt och vis handlar berättelsen om frihet, om individens sätt - och rätt - att definiera sig själv, om svårigheten att göra det när man lever i ett samhälle, eller som i det här fallet, i utkanten av samhället. Valeries uppror mot definitionerna är att göra det omyndiga myndigt, en förhandling av vansinne och normalitet (då den senare är otillgänglig för henne). Hon är en starkare individ än den skygge Andy Warhol och alla hans hangarounds. Hon har mer självkänsla och riktig drivkraft. Men det rymmer desperationen i att inte hitta sin plats, att inte få ta plats. Hon spelar en roll som blir för mycket för alla, inklusive henne själv.

Sara Stridsbergs Valerie Solanas är en människa full av skarpsynthet, livsvisdom och tragisk, barnslig destruktivitet. Det är inte tung läsning trots att det i mångt och mycket handlar om hopplöshet och svek. Valerie är det svikna barnet, den svekfulla vännen, den rastlösa forskaren, den geniala författren, knarkaren och parian. Nej, man vill inte vara Valerie, men man känner igen sig i pusselbitarna av hennes liv, ett liv som är så genommänskligt att man inte kan vara främmande för det, trots att det är ljusår från ens eget.

"Ett tragiskt människoöde", vilken plattityd. Det är inte så enkelt, och har man läst boken så har man missat något. God litteratur kan få läsaren att reflektera över sådant som omedvetet och "självklart", den kan få en att se det egna i det främmande och se det främmande i det egna. "Drömfakulteten" är sådan litteratur.



P.S. Jag blev ändå inte helt gripen och överväldigad, det är inte så jag menar. Det var en fascinerande läsupplevelse men inte livsomstörtande. Något visst är det, i alla fall.

ETA Hoffmann: Don Juan och andra berättelser

Jag vet inte mycket om romantiken. Inte speciellt mycket om skräckromantiken heller. E.T.A. Hoffmann (1776-1822) ska ha varit en föregångare i den senare kategorin, har jag förstått. Hans sagor är mystiska, ängsliga, mörka men inte utan ett envist hopp. Otroliga saker händer, moraliska dilemman uppstår, förvandlingar sker, tragiska slut är oundvikliga.

"Don Juan och andra berättelser" innehåller några kortare noveller och en längre berättelse. Min personliga favorit bland dessa är nog "Artushof", om en ung, lovande affärsman som plötsligt får en konstupplevelse som förändrar hans liv på ett oåterkalleligt och mystiskt sätt.

"En viss professor i fysik har framlagt följande teori: världsanden, en dristig experimentator, har någonstans satt upp en väldig elektricitetsmaskin, och från den löpa hemlighetsfulla trådar genom livet, vilka vi undvika och kringgå efter bästa förmåga. Men plötsligt trampa vi på någon av dem, en blixt slår ner i vårt innersta, och allt blir förändrat."

Igenkänningsfaktorn gör ju sitt, men berättelserna är underhållande i sig, med ett trevligt språk. Jag ska definitivt läsa mer av Hoffmann.

Daniel Sjölin: Världens sista roman

Daniel Sjölins "Världens sista roman" är en självbiografi på låtsas och ett fascinerande språkbygge. Handlingen kretsar kring den framgångsrike men alkoholiserade TV-programledaren, hans alkoholiserade och alzheimersjuka mor på ålderdomshemmet samt en barndomsvän och deras gemensamma uppväxt - lite grovt förenklat. Det kanske allra mest centrala temat är att språket begränsar på ett outhärdligt sätt och måste överskridas.

Berättelsen löper i flera trådar samtidigt, teman återkommer och utvecklas, fler och fler pusselbitar dyker upp utan att bilden fördenskull blir helt komplett. Abort, sexuellt utnyttjande, klasshat, förnedring, tyranniska familjestrukturer skymtar fram och belyses - varje gång ser motiven lite annorlunda ut än de gjort tidigare. Det är skickligt. Inre monolog varvas med mer drömlika textflöden och den dementa moderns fantastiskt obegripliga ordkombinationer. Det blir undan för undan ganska spännande. Hur många hemligheter ska flyta upp till ytan, vart ska den nästan självspäkande introspektionen leda? Vart ska språkmisshandeln leda, kommer texten att lösas upp i slutet?

Under tiden blir man underhållen av svartsynta reflektioner om människors beteende - med starkt fokus på inställsamhet, härmning, flockbeteende och psykopati. Berättarjaget spyr galla över författare, över läsare och över själva litteraturen, han spyr galla över sig själv och det mesta. Han sprattlar i språkets nät. Resonemangen biter sig själva i svansen. Det är troligtvis humor, för jag har roligt för det mesta när jag läser det. Världen enligt Sjölin är tragisk, vansinnig och komisk, men det sista han gör i boken är att skratta (det gjorde han nog istället när han skrev).

"Jag avskyr författare som bara implementerar litet "ogripbarheter" i sina romaner för att ge sken av litteraritet. De ställer olika scener och utsagor intill varandra för att liksom skapa en "resonansbotten". (...) Ty innebörden får läsaren själv bistå med. Lata författarjävlar. Är det inte författarens uppgift att gå hela vägen? Att skriva en väg mellan allegorin och världen?"

Att överskrida språket är inte gjort i en handvändning, och det är inte säkert att Sjölin har lyckats. Om han nu ville det. Det är inte heller solklart om han gör sin uppgift, enligt berättarjagets definition. Hans text rör sig mellan ytterligheter, dyker in i och ut ur såväl allegori som värld. Det som finns däremellan skymtas kanske här och var, mellan de frustrerade rycken.

"Världens sista roman" är fascinerande. Den är nästan grotesk, ganska rolig, ganska tungläst och ger ingen klockren förlösning i slutet. Under språkets brus finns berättelsens trådar, och de hänger kvar, spöklikt. Skulle jag rekommendera den? Jag vet inte. Ångrar jag att jag läste den? Knappast!

J.M. Coetzee: Djurens liv

Den enda boken jag fick med mig från Bokmässan var JM Coetzees "Djurens liv" (som premie, för övrigt). Bokens upplägg är lite klurigt: ursprungligen en föreläsning som Coetzee höll - en föreläsning om en fiktiv föreläsningsserie om djur och människor som hålls av hans romankaraktär Elizabeth Costello. Väldigt meta.

Costello är vegetarian, och djurrättsförespråkare i någon bemärkelse. Berättelsens subjekt är hennes son, som försöker att förstå henne men inte lyckas speciellt väl med det. Konflikten mellan "normaliteten", representerad av sonens familj, i synnherhet hans fru, och Costellos avvikande uppfattning av verkligheten, är central.

Föreläsningsserien är förstås mycket akademisk, och kommer troligtvis inte att övertyga någon om att djur har rättigheter. De är dock intressanta och skapar tillsammans med det nästan lite tragiska personporträttet av Costello en mer nyanserad helhet än vad jag hade väntat mig. Frågan om djurens status i samhället belyses i akademiska utläggningar, men också, till slut, genom den personliga upplevelsen. Det är förstås den sistnämnda som ekar längst i mitt huvud.

Nästan hälften av boken utgörs av efterord. Fyra forskare inom olika akademiska fält (religionshistoria, antropologi, bioetik respektive engelska) reflekterar utifrån texten, med helt olika premisser och slutsatser. Dessa reflektioner var det som jag tyckte var mest intressant när jag läste boken. Nu när jag bläddrar i den i efterhand, väger Costellos känsla av fasa inför djurförtryckets normalitet något tyngre. Det här är hur som helst en bok som vore helt utmärkt som utgångspunkt för diskussion. Kanske läser jag om den i det syftet någon gång. Någon mer som vill?

Om två böcker

Det är trevligt att låna böcker på måfå. Döma efter omslaget, baksidan, författarbilden, någon slumpvis uppslagen sida. Här är två böcker som fick följa med hem senast:

George Saunders "Pastoralia" består av några kortare berättelser med tragikomisk udd. En man som jobbar som grottmänniska på någon sorts historisk nöjespark hotas av uppsägning. En man som går på självhjälpsseminarium och har svårt att förena självförverkligandets religion med relationen till sin excentriska syster. En white trash-kille som jobbar som lättklädd servitör och får problem med en odöd farmor. Och så vidare.

Berättelserna handlar, något förenklat, om drömmen om något bättre. Trots att de flesta av huvudpersonerna är män, vilket är lite enformigt, känns situationerna och känslorna tämligen allmänmänskliga. Boken skulle vara långt mindre rolig att läsa om inte situationerna vore så effektivt formulerade, med små absurditeter och avvikelser från den verkliga verkligheten. Nu är den underhållande, med visst djup, om än inte fantastisk.

Osamu Dazais "Inte längre människa" är tydligen någon form av kvasi-självbiografi, om en ung man som sedan uppväxten inte förstår sig på sociala koder och är rädd för människor - någon som hela tiden upplever sig skava mot "samhället" och får problem med sprit och kärleksaffärer.

"Inte längre människa" påminner mig lite om Yukio Mishimas "Demaskering", men det var länge sen jag läste den nu. Båda är självbiografier som har ett visst fokus på alienation. Där fanns ändå mer substans, vill jag minnas. Kanske är det något i tonen hos båda som är "japanskt". Jag vet inte, jag har ju knappast läst mer än ett par japanska böcker.

Huvudpersonen i Dazais roman blir ömkligare för varje kapitel, mer och mer desperat och ansatt av skam. Men istället för en spännande handling är det min egen växlande sympati och antipati för honom som gör att berättelsen verkar gå framåt. Det är nog meningen, men jag upplever boken ändå som egocentrerad på ett sätt som bitvis är tröttsam. Slutet är dessutom lite "jaha". Men en del intressanta frågor väcks. Vad gör egentligen att man uthärdar samhälle och normalitet?