Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett film. Visa alla inlägg

fredag 15 februari 2013

Filmfestival, del två

Bestiaire (Regi: Denis Côté)
Bestiaire är en dokumentär utan kommentarsspår. Vi får se djurparksdjur i sin vardagliga miljö, och människorna som arbetar med dem, i långa tagningar med stationär kamera. Somliga bilder är riktigt välkomponerade, andra känns som transportsträckor. Här är det inte tal om någon ren misärskildring, även om fångenskapet inte heller skönmålas. Det är kanske inte just spännande, men tankeväckande. Det är inte ofta man tar sig tid att se en varelse av en annan art i ögonen. Något säger mig att det inte är bortkastad tid, även om filmen som sådan inte överväldigar.

Patience (after Sebald) (Regi: Grant Gee)
W G Sebalds bok "Saturnus ringar. En engelsk vallfart" är mycket mer än skildringen av en udda resa till fots. Sebald berättar, med utgångspunkt i platsbundna historiska fakta (som förvisso är spännande i sig själva), om något mera generellt - ytterst om civilisation, tyranni och sönderfall. I Patience illustreras bokens avsnitt av drömlika, svartvita sekvenser, samtidigt som dess innehåll, dess teman, mönster och budskap tolkas och diskuteras av författare, litteraturvetare, psykoanalytiker mm. Det öppnas för många intressanta infallsvinklar (och några lite väl snöiga också). För den som älskar litteratur, och inte bara att läsa böcker utan också att tänka och resonera om dem, är Patience en guldklimp. För den som inte är lagd åt det hållet är den förmodligen aptrist.

Watchtower (Regi: Pelin Esmer)
En man med tungt känslomässigt bagage tar ett jobb som skogsvaktare vid ett ensligt beläget utkikstorn. Vid busshållplatsen en bit bort jobbar en ung kvinna som också är på flykt från något. Ödet för dem samman, men inte på ett förutsägbart sätt. Vacker miljö och tät stämning, men utan någon egentlig upplösning.

Thermae Romae (Regi: Hideki Takeuchi)
En romersk badhusarkitekt reser i tiden från antiken till våra dagar och inspireras av japanska bad. Optippad och komisk historia baserad på en manga med samma titel. Absurd och underhållande, men tappar lite energi i andra hälften.

söndag 27 januari 2013

Filmfestival

Göteborgs filmfestival är över oss igen, och jag ska se ovanligt många filmer i år. Här är de första fyra:

The Last Time I Saw Macao (A Última Vez Que Vi Macau, regi: João Pedro Rodrigues och João Rui Guerra da Mata)
En intressant utgångspunkt leder inte alltid till en bra film, det ger The Last Time I Saw Macao grundliga bevis för. Handlingen är spännande på pappret: en portugisisk man åker till den f.d. kolonin Macao för att hjälpa sin vän, den mystiska transvestiten Candy, ur en knipa. Sedan följer mystiska sekter, hamnskifte och apokalyps. Tyvärr mals alla lovande element ner till ett fullständigt oengagerande mos med hjälp av ett valhänt och märkligt blaserat narrativ som tar död på all fantasi. Det känns konstruerat och långtråkigt. Enda behållningen är de suggestiva bilderna av Macao som släpps fram här och var.

The Dream and the Silence (Sueño y silencio, regi: Jaime Rosales)
En harmonisk familj drabbas av en tragedi. Berättelsen växer fram genom en sekvens av scener, vardagliga och autentiska situationer där det är som om kameran bara råkade finnas där. Det är okonstlat, övertygande och mycket välspelat, dessutom med ett vackert svartvitt foto som flödar av ljus. Filmen växlar inte i intensitet utan är jämntjock, vilket enbart vore positivt om det inte vore för att den också är lite lång.

Nu är det dokumenterat (Regi: Anders Teglund och Jonas Teglund)
1948 reste Bertil från Jämtland till Ryssbält i Norrbotten för att fria till Signild. Sedan dess gör de samma resa varje år, och varje år dokumenterar Bertil resan med sin kamera. Bröderna Teglund vill med den här filmen dokumentera den store dokumenteraren, men också säga något om kärleken och tidens gång. Det är ett charmigt projekt och en fin film med väl avmätt tempo och lyhörd regi. Feelgood utan det klistriga.

Stålhättor (Regi: Christina Olofson)
Hur är det att jobba på stålverk i dagens Sverige, och vad har förändrats sedan 70-talet? Christina Olofson intervjuar arbetare, främst kvinnor, om deras arbete och om kärleken till stålet. Filmen ger en inblick i en värld som är okänd för utomstående, och ett historiskt värdefullt perspektiv på industriarbetarnas villkor. Den hade vunnit på att förkortas lite, men är absolut sevärd.

lördag 19 september 2009

Män vantrivs i kulturen (Man tänker sitt)

Trots att jag inte ser film speciellt ofta, har jag i alla fall förstått att svensk film inte bara är Millennium och Göta Kanal 3. Det verkar som att alternativen inom svensk film har fått ökad uppmärksamhet på senare år - Ruben Östlund, folket bakom Farväl Falkenberg osv. En av de sistnämnda har gjort "Man tänker sitt". Det är glädjande att man även på en SF-biograf får se se en film där saker händer långsamt och utan förklaring. Innehållet är förstås en annan historia.

Filmen skildrar existentiell ångest i ett anonymt, svenskt villaområde. Huvudpersonen är en tafatt pojke vars tankar är citat av Henry David Thoreau som berör jaget och naturen. Det finns ett galleri av lidande män i grannskapet: killen som är arbetslös, ensam pappa, bor hemma hos sin mamma och inte ens har egen hemnyckel; killen som tyranniseras av sin pappa, jobbar ihjäl sig och plöjer ner sin lön i sitt hus utan att riktigt veta varför; den invandrade, medelålders mannen som grannarna tycker är en kuf osv. Vi får följa dem i sina pågående konflikter med omvärlden.

Naturen är på något sätt ständigt närvarande, men inte som huvudperson, utan som en passiv fond, en spelplan för männen och deras ångest. En och en går de ut ensamma i skogen och lider (den unga pappan har med sig sin lilla son). Annars ägnar de sig åt destruktion eller våld av olika slag, och blir missförstådda av krävande kvinnor. Våldet och oberäkneligheten färgar av sig på de stillsammare sekvenserna, där det finns kvar som förväntan eller oro. I varje mänsklig relation verkar det finnas något ruttet, förutom i pappans relation till sitt barn.

Det finns ett stort mått av komik i scenerna där männen lider i skogen, så stort att jag undrar om det är avsiktligt. Det är löjligt överspelat. Skildringen av det lilla samhället är mer lyckad, i det att den ger en kvävande känsla av instängdhet.

Filmmakarna tackar Robert Bly i eftertexterna. Nu har inte jag läst "Järn-Hans", men lösningen där liksom i denna film tycks vara att lämna sin sociala roll, ignorera kvinnorna som står i vägen för manlig självinsikt och frihet (det finns enbart sådana i "Man tänker sitt"), och konfrontera sin egen natur. Det är en slutsats som jag har lite svårt att ta till mig. Samhället som skildras i filmen lär inte bli ett trevligare livsrum om alla män går ut i skogen och skriker.

Filmens behållning är tempot och kompositionen, och den smått kusliga musiken. Den stora frågan förblir om männens flykt till skogen verkligen är en väg ut ur alienationen och till självförståelse och självuppskattning, eller om det bara är ännu ett symptom på hur sabbade de är - om "Man tänker sitt" är en klagosång över hur synd det är om männen, eller om filmen tvärtom driver med dem.