Po Tidholm och dödandets tradition

Po Tidholm har skrivit en tänkvärd artikel om slakt i GP:s kulturdel. Utgångspunkten för texten är Tidholms egen hemslakt av får. Hans dotter reagerar kraftigt mot det som sker, och Tidholms resonemang är från början tänkt att utmynna i ett försvar för köttkonsumtionen. Trots den förutsägbara riktningen är det en (för svensk dagsmedia) sällsynt nyanserad betraktelse över de moraliska problemen med att äta kött.

Tidholm kritiserar matdebattens tendens att behandla enskildheter (“e-nummer, hygien, vanvård av specifika djurslag, glasbitar i kycklingen”) istället för moral. Han påpekar helt korrekt att vi är “bortom det naturliga i dag” - det räcker inte att hänvisa till naturens ordning, vi har ett eget ansvar för det vi gör. Han pekar också på att den nuvarande trenden med närproducerat, ursprungsmärkt kött lättar vårt samvete på ett delvis bedrägligt sätt.

Tidholm tycker "förstås" inte om att döda djur. Men han tycker om att ingå i dödandets tradition. Hemslakt är enligt honom "en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten" - till skillnad från hur det går till i djurfabrikerna, får man anta. Denna beskrivning är mycket betydelsefull. Jag håller med om att relationen mellan människa och djur är mycket mer påtaglig vid hemslakt än i köttdisken på Willy's, men det är fortfarande en relation mellan en människa med makt och ett djur-objekt som finns till för den förres smaklökar och mysiga traditioner - inte som individer med egna intressen och en egen välfärd.

"Det finns många argument för att sluta äta kött", tillstår Tidholm, men menar samtidigt att frågan är djup och komplex, samt att vegetarianism en ytlig lösning. Varför? Det resonemanget utvecklar han inte. Han invänder mot att frakta grönsaker över halva jordklotet, men det är nu inte heller vegetarianismens syfte och poäng. Tidholm undviker dessutom ett annat fundamentalt problem: det finns en motsättning mellan småskalig djuruppfödning (vilket han föredrar) å ena sidan och jordens ökande befolkning och köttkonsumtion å andra sidan. Att äta mindre kött, eller inget kött alls, är i det sammanhanget inte speciellt "ytligt".

"Vad jag skulle vilja är att mina barn fortsätter äta kött, trots att de sett sina små lamm växa upp för att sedan sluta sitt korta liv i en pöl av blod. Att de, med kunskapens alla konsekvenser, ägnar sig åt ett ansvarsfullt köttätande."

Po Tidholm skriver empatiskt om sin dotters häftiga reaktion mot slakten som hon får bevittna. Han är angelägen om att hon ändå ska välja att äta kött, men inte genom att förtränga det hemska utan genom att acceptera det. Problemet är att han inte ger något riktigt gott argument för varför det måste accepteras.

Men min dotter är faktiskt otröstlig. ”Varför ska de dö?” säger hon. Jag säger att det är vad fåren är till för, att de finns för oss. De är som grönsakerna i jorden. Vi gödslar och gräver och sår och gallrar och när hösten kommer skördar vi morötterna. ”Djur är inte grönsaker”, säger hon kort och går därifrån.

Ett barn förstår det en vuxen inte vill inse.

En högtid för hat och paranoia

Anna Odell fälldes i tingsrätten för "våldsamt motstånd och oredligt förfarande". Jag vill inte kommentera själva domen, men jag kan inte låta bli att förundras över diskussionen om den. Utan att ens gå in på bloggarna kan vi få så mycket av den till livs att det räcker och blir över.

Kommentarfälten på dagstidningarnas hemsidor är en guldgruva av hysteriskt överdrivna åsikter. Det är som en högtid för småaktiga, hatiska människor med svår paranoia. I kommentarfälten till GP:s och DN:s artiklar återfinns bland annat följande tongångar: (i min fria tolkning)

• Det Odell gör är inte konst. En maktfullkomlig, självupptagen elit har bestämt att det är konst, vilket är att likna vid diktatur. Men det är ju klart att det inte är konst, det kan jag bestämma å hela samhällets vägnar.


• Ett konstprojekt med bankrån eller mordbrand som huvudingrediens vore ungefär samma sak som denna simulerade psykos.


• Odell vill bara ha uppmärksamhet. Hon är ett PR-geni, inte en konstnär. Allt har handlat om henne och inte om psykiatrin eller konsten. Hon bara älskar att bli uthängd i media och få hela svenska folkets samlade hat mot sig.


• Odells "konst" är ett hån mot människor som är i behov av psykvård.


• Anna Odell är skyldig samhället massor av pengar.


• Det svenska rättssystemet är ett skämt. Anna Odell borde få fängelse, och rentav tvingas betala elen i sin cell. Hon borde straffas så mycket som möjligt, hela tiden, för evigt.


• Nu kan ingen ingripa om någon försöker att hoppa från en bro, för det kanske är ett konstprojekt. Och då går det inte.

Total smörja, med andra ord. Konspirationsteorier varvas med uppblåshet, elitism förklädd i folkligt sunt förnuft (1), vansinnigt överdrivna paralleller (2), total avsaknad av såväl förnuftig analys som empati (4), hjärnspöken (5), lynchstämning (6) och fullt medveten larvighet (7). Dammen har brustit: nu vill precis alla Säga Som Det Är.

Inte nog med detta: folk uttrycker sig nedlåtande och hånfullt, ibland på simplaste mansgris-manér ("Lilla Anna..."). Man raljerar över hennes kalkylerade bluff, samtidigt som man påstår att hon faktiskt är sjuk i huvudet. (Man kan för övrigt bara föreställa sig vilka hatspyor som filtrerats bort av tidningarna.) Ofta verkar det som att amatörtyckarna bara läst löpsedlarna och sedan fällt sin dom, och det i helig vrede dessutom. Sen vill man få det till att det är Odells eget fel att det är hon, och inte psykvården, som diskuteras.

Varför är Svensson så upprörd, varför är just de här skattekronorna (som för övrigt ytterst få, även om man räknar arbetstid) så viktiga? Vad är så hotfullt och stötande med Odells konstprojekt? Har man verkligen funderat på psykvårdens rutiner vid tvångsintaganden? Bryr man sig om psykvården, borde man göra det nu, åtminstone, men alla är uppenbarligen upptagna med att hata.

Vi kan konstatera att hatet mot en ung kvinna som tar plats i samhället och i media, hatet mot utmanande och "ofolklig" konst och hatet mot "kultureliten" så som man vill utmåla den möts i det samlade hatet mot Anna Odell. Alldeles oavsett det eventuella lagbrottet, är det beklämmande hur var och varannan "vanlig skattebetalare" vill trycka till Odell, och det ordentligt. Det är näst intill patologiskt.

Ironisk journalistik?

GP TV har ett kort inslag om aktivister som protesterar mot tjurfäktning i Madrid. Till en början verkar det vara ett normalt och sakligt nyhetsinslag, men plötsligt tituleras de intervjuade "tjurkramare" och "tjurkramarinna" och löjet är ett faktum.

Reportern berättar sedan att tjurfäktningsarenan Las Ventas "är känd för sina kritiska och kunniga åskådare", varpå en man proklamerar att han tycker att tjurfäktning är bra och att han inte kan förstå varför aktivisterna vill stoppa "Spaniens nationalnöje".

Jag är fascinerad. Är det oavsiktlig humor, ett misstag i klippningen? Annars är detta direkt och olindad ironi, något som inte hör till vanligheterna i svensk dagspress.

Man kan för övrigt notera att sakargumenten lyser med sin frånvaro - det som klipps in av demonstranterna är att tjurfäktning är förlegat och en skam för Spanien och Europa samt att det stoppats på andra håll, medan den kritiske mannen menar att tjurfäktning är bra och ett levebröd för många. Att det är ett våldsförhärligande och uppenbart djurplågeri lyfts inte fram. Det är tydligen inte intressant för GP:s läsare.