En man i klänning

Kiefer Sutherland "förlorade ett vad" och framträdde hos Letterman iklädd klänning. Signaturen Mia kommenterar: "Jag var med om något liknande. Jag förlorade ett vad och fick gå till jobbet I BYXOR! Kan ni tänka er! En kvinna klädd i byxor! Så förödmjukande och samtidigt lite skojigt!"

Det summerar väl hela problemet ganska väl. Om jag säger att det finns platser på jorden där kvinnor straffas om de bär byxor, är det precis lika roligt då? Det är värt att minnas att det i Sverige för cirka hundra år sedan inte heller var självklart att kvinnor skulle få ha vad de ville på sig, även om en inte direkt blev piskad för att ha haft byxor på sig - precis som en man idag inte straffas av lagen för att ha klänning på sig.

Skulle någon av mina manliga bekanta dyka upp i klänning eller kjol, skulle det vara uppseendeväckande; jag skulle också haja till. Om det var jag som hade ett sådant plagg på mig, skulle jag också förvänta mig att bli bemött med förvåning, om inte löje. Men jag önskar att det inte vore så. Och det behöver inte vara så. Kan kvinnor ha byxor, kan män ha kjol! Vi får se vad de närmsta hundra åren har att erbjuda.

Män vantrivs i kulturen (Man tänker sitt)

Trots att jag inte ser film speciellt ofta, har jag i alla fall förstått att svensk film inte bara är Millennium och Göta Kanal 3. Det verkar som att alternativen inom svensk film har fått ökad uppmärksamhet på senare år - Ruben Östlund, folket bakom Farväl Falkenberg osv. En av de sistnämnda har gjort "Man tänker sitt". Det är glädjande att man även på en SF-biograf får se se en film där saker händer långsamt och utan förklaring. Innehållet är förstås en annan historia.

Filmen skildrar existentiell ångest i ett anonymt, svenskt villaområde. Huvudpersonen är en tafatt pojke vars tankar är citat av Henry David Thoreau som berör jaget och naturen. Det finns ett galleri av lidande män i grannskapet: killen som är arbetslös, ensam pappa, bor hemma hos sin mamma och inte ens har egen hemnyckel; killen som tyranniseras av sin pappa, jobbar ihjäl sig och plöjer ner sin lön i sitt hus utan att riktigt veta varför; den invandrade, medelålders mannen som grannarna tycker är en kuf osv. Vi får följa dem i sina pågående konflikter med omvärlden.

Naturen är på något sätt ständigt närvarande, men inte som huvudperson, utan som en passiv fond, en spelplan för männen och deras ångest. En och en går de ut ensamma i skogen och lider (den unga pappan har med sig sin lilla son). Annars ägnar de sig åt destruktion eller våld av olika slag, och blir missförstådda av krävande kvinnor. Våldet och oberäkneligheten färgar av sig på de stillsammare sekvenserna, där det finns kvar som förväntan eller oro. I varje mänsklig relation verkar det finnas något ruttet, förutom i pappans relation till sitt barn.

Det finns ett stort mått av komik i scenerna där männen lider i skogen, så stort att jag undrar om det är avsiktligt. Det är löjligt överspelat. Skildringen av det lilla samhället är mer lyckad, i det att den ger en kvävande känsla av instängdhet.

Filmmakarna tackar Robert Bly i eftertexterna. Nu har inte jag läst "Järn-Hans", men lösningen där liksom i denna film tycks vara att lämna sin sociala roll, ignorera kvinnorna som står i vägen för manlig självinsikt och frihet (det finns enbart sådana i "Man tänker sitt"), och konfrontera sin egen natur. Det är en slutsats som jag har lite svårt att ta till mig. Samhället som skildras i filmen lär inte bli ett trevligare livsrum om alla män går ut i skogen och skriker.

Filmens behållning är tempot och kompositionen, och den smått kusliga musiken. Den stora frågan förblir om männens flykt till skogen verkligen är en väg ut ur alienationen och till självförståelse och självuppskattning, eller om det bara är ännu ett symptom på hur sabbade de är - om "Man tänker sitt" är en klagosång över hur synd det är om männen, eller om filmen tvärtom driver med dem.

Reklam som tar ställning

En vanlig eftermiddag på stan hittar jag två intressanta skyltfönster, ett stenkast från varandra.

Polarn o. pyret säger sig göra kläder för barn, kort och gott - inte specifikt för tjejer eller killar, utan för alla barn. Det är avvikande i en värld av kläder som fortfarande i stort är uppdelad i två kategorier: manligt och kvinnligt. Ungarna ska inte tro att de kommer undan, inte ens på 2000-talet. Färglatt, mönstrat, putinuttigt, våg- och volangigt, det är för flickor. Mörka färger, superhjältar, byggmaskiner, sådant är för pojkar. Polarn o. pyrets inställning är därför uppfriskande - tänk om fler tänkte så! Jag hann dock inte titta på kläderna. Jag gissar att det inte är så mycket rosa eller volanger, i alla fall - folk skulle inte förstå att även pojkar kan ha sådant på sig. När allt kommer omkring är det vi som konsumenter, och inte bara företagen, som behöver tänka om.


Hi-Fi Klubben (ja, de särstavar) förhåller sig också till könsfrågor med sin skyltning - jag har tyvärr ingen bättre bild på grund av ljuset och vinkeln. Här sitter i alla fall en Kiss-sminkad man i läderväst och stickar med turkost garn. Kul, hinner jag tänka, innan jag ser överskriften: "Something wrong with your favourites? CHANGE YOUR STEREO!" Alltså: låter det fjolligt i dina högtalare? Var en riktig man och handla ny, dyr utrustning hos Hi-Fi Klubben! Rocken låter som den ska då. Kanske kan till och med Rob Halfords sexuella läggning rättas till med rätt grejer.
Inte speciellt progressivt tänkt. Någon utvidgad kundkrets vill de inte ha. För kvinnor bryr sig självklart inte om tekniska prylar, det är säkert något de har präglats till på stenåldern. Eller?

Men allvarligt. Om jag vill uppmuntra mina rockidoler att ägna sig åt handarbete, var handlar jag då?