Om vargen, och om vidare perspektiv

Vargjakten har väckt starka reaktioner och resulterat i en flodvåg av kritik. Det verkar vara helt i sin ordning - 12 000 skjutglada människor ska ha ihjäl 25 vargar, av en vargpopulation på 200, utan egentlig anledning och i strid med naturskyddsexperternas råd. Det visar klart och tydligt vilken mentalitet som ligger bakom hela operationen. Det förefaller vara sporten, dödandet som är poängen, inte att värna om naturen eller samhället. Det har startats ungefär tre miljarder Facebook-grupper för att protestera mot vargjakten. Det är också i sin ordning. Förhoppningsvis kan de så småningom gå ihop och uträtta något tillsammans.

Jag hoppas hur som helst att indignationen kan väcka vidare funderingar om människans relation till sin omvärld. Till exempel tror jag att fler skulle kunna ifrågasätta varför miljoner djur årligen ska dö i matindustrin, och i livet utstå vidriga förhållanden, när det inte alls skulle behöva vara så.

Ett vanligt, och ganska korkat, angrepp på människor som engagerar sig för eller emot något är "om ni bryr er så mycket om X, varför bryr ni er inte om Y?" Det är inte det jag vill säga. Naturligtvis är det bra att människor engagerar sig mot vargjakten. Men jakten är en del i ett större mönster, där vissa människor anser sina egna nöjesupplevelser vara viktigare än andra kännande individers eller rentav hela djurarters intressen. Och "vissa människor" är egentligen "de flesta människor". Det tål att tänkas på.

Po Tidholm och dödandets tradition

Po Tidholm har skrivit en tänkvärd artikel om slakt i GP:s kulturdel. Utgångspunkten för texten är Tidholms egen hemslakt av får. Hans dotter reagerar kraftigt mot det som sker, och Tidholms resonemang är från början tänkt att utmynna i ett försvar för köttkonsumtionen. Trots den förutsägbara riktningen är det en (för svensk dagsmedia) sällsynt nyanserad betraktelse över de moraliska problemen med att äta kött.

Tidholm kritiserar matdebattens tendens att behandla enskildheter (“e-nummer, hygien, vanvård av specifika djurslag, glasbitar i kycklingen”) istället för moral. Han påpekar helt korrekt att vi är “bortom det naturliga i dag” - det räcker inte att hänvisa till naturens ordning, vi har ett eget ansvar för det vi gör. Han pekar också på att den nuvarande trenden med närproducerat, ursprungsmärkt kött lättar vårt samvete på ett delvis bedrägligt sätt.

Tidholm tycker "förstås" inte om att döda djur. Men han tycker om att ingå i dödandets tradition. Hemslakt är enligt honom "en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten" - till skillnad från hur det går till i djurfabrikerna, får man anta. Denna beskrivning är mycket betydelsefull. Jag håller med om att relationen mellan människa och djur är mycket mer påtaglig vid hemslakt än i köttdisken på Willy's, men det är fortfarande en relation mellan en människa med makt och ett djur-objekt som finns till för den förres smaklökar och mysiga traditioner - inte som individer med egna intressen och en egen välfärd.

"Det finns många argument för att sluta äta kött", tillstår Tidholm, men menar samtidigt att frågan är djup och komplex, samt att vegetarianism en ytlig lösning. Varför? Det resonemanget utvecklar han inte. Han invänder mot att frakta grönsaker över halva jordklotet, men det är nu inte heller vegetarianismens syfte och poäng. Tidholm undviker dessutom ett annat fundamentalt problem: det finns en motsättning mellan småskalig djuruppfödning (vilket han föredrar) å ena sidan och jordens ökande befolkning och köttkonsumtion å andra sidan. Att äta mindre kött, eller inget kött alls, är i det sammanhanget inte speciellt "ytligt".

"Vad jag skulle vilja är att mina barn fortsätter äta kött, trots att de sett sina små lamm växa upp för att sedan sluta sitt korta liv i en pöl av blod. Att de, med kunskapens alla konsekvenser, ägnar sig åt ett ansvarsfullt köttätande."

Po Tidholm skriver empatiskt om sin dotters häftiga reaktion mot slakten som hon får bevittna. Han är angelägen om att hon ändå ska välja att äta kött, men inte genom att förtränga det hemska utan genom att acceptera det. Problemet är att han inte ger något riktigt gott argument för varför det måste accepteras.

Men min dotter är faktiskt otröstlig. ”Varför ska de dö?” säger hon. Jag säger att det är vad fåren är till för, att de finns för oss. De är som grönsakerna i jorden. Vi gödslar och gräver och sår och gallrar och när hösten kommer skördar vi morötterna. ”Djur är inte grönsaker”, säger hon kort och går därifrån.

Ett barn förstår det en vuxen inte vill inse.

Ironisk journalistik?

GP TV har ett kort inslag om aktivister som protesterar mot tjurfäktning i Madrid. Till en början verkar det vara ett normalt och sakligt nyhetsinslag, men plötsligt tituleras de intervjuade "tjurkramare" och "tjurkramarinna" och löjet är ett faktum.

Reportern berättar sedan att tjurfäktningsarenan Las Ventas "är känd för sina kritiska och kunniga åskådare", varpå en man proklamerar att han tycker att tjurfäktning är bra och att han inte kan förstå varför aktivisterna vill stoppa "Spaniens nationalnöje".

Jag är fascinerad. Är det oavsiktlig humor, ett misstag i klippningen? Annars är detta direkt och olindad ironi, något som inte hör till vanligheterna i svensk dagspress.

Man kan för övrigt notera att sakargumenten lyser med sin frånvaro - det som klipps in av demonstranterna är att tjurfäktning är förlegat och en skam för Spanien och Europa samt att det stoppats på andra håll, medan den kritiske mannen menar att tjurfäktning är bra och ett levebröd för många. Att det är ett våldsförhärligande och uppenbart djurplågeri lyfts inte fram. Det är tydligen inte intressant för GP:s läsare.