Om månen

Sist jag mållöst vandrade in på Stadsbiblioteket, köpte jag bland annat ett utgallrat exemplar av Andrew Smiths bok "Moondust: in search of the men who fell to earth", om Apolloprojektet och månlandningarna. Jag formligen slukade den. Jag läste den till frukost och till middag, på spårvagnen och till och med på jobbet, medan datorn gick igång. Jag återkommer till detta i ett senare inlägg, men jag kan lugnt säga att jag blev fascinerad av hela den absurda berättelsen om människans första resor i yttre rymden, av dess populärkulturella betydelse och existentiella dimension.

Månen är åter ett aktuellt mål, läser jag i tidningen. Några dagar efter att jag köper "Moondust" skjuts NASAs Lunar Reconnaisance Orbiter upp, som ett första steg mot nya, bemannade månfärder som ska äga rum runt 2020. Hm.

Idag köpte jag Bat for Lashes senaste skiva, "Two suns". Där finns en låt som heter "Moon and moon".

Det kallas att vara intresserad av "rymden", som den var något externt eller perifert, när vi i själva verket susar igenom den i ungefär hundra tusen kilometer i timmen. Jag fylls av en skräckblandad förtjusning.