En högtid för hat och paranoia

Anna Odell fälldes i tingsrätten för "våldsamt motstånd och oredligt förfarande". Jag vill inte kommentera själva domen, men jag kan inte låta bli att förundras över diskussionen om den. Utan att ens gå in på bloggarna kan vi få så mycket av den till livs att det räcker och blir över.

Kommentarfälten på dagstidningarnas hemsidor är en guldgruva av hysteriskt överdrivna åsikter. Det är som en högtid för småaktiga, hatiska människor med svår paranoia. I kommentarfälten till GP:s och DN:s artiklar återfinns bland annat följande tongångar: (i min fria tolkning)

• Det Odell gör är inte konst. En maktfullkomlig, självupptagen elit har bestämt att det är konst, vilket är att likna vid diktatur. Men det är ju klart att det inte är konst, det kan jag bestämma å hela samhällets vägnar.


• Ett konstprojekt med bankrån eller mordbrand som huvudingrediens vore ungefär samma sak som denna simulerade psykos.


• Odell vill bara ha uppmärksamhet. Hon är ett PR-geni, inte en konstnär. Allt har handlat om henne och inte om psykiatrin eller konsten. Hon bara älskar att bli uthängd i media och få hela svenska folkets samlade hat mot sig.


• Odells "konst" är ett hån mot människor som är i behov av psykvård.


• Anna Odell är skyldig samhället massor av pengar.


• Det svenska rättssystemet är ett skämt. Anna Odell borde få fängelse, och rentav tvingas betala elen i sin cell. Hon borde straffas så mycket som möjligt, hela tiden, för evigt.


• Nu kan ingen ingripa om någon försöker att hoppa från en bro, för det kanske är ett konstprojekt. Och då går det inte.

Total smörja, med andra ord. Konspirationsteorier varvas med uppblåshet, elitism förklädd i folkligt sunt förnuft (1), vansinnigt överdrivna paralleller (2), total avsaknad av såväl förnuftig analys som empati (4), hjärnspöken (5), lynchstämning (6) och fullt medveten larvighet (7). Dammen har brustit: nu vill precis alla Säga Som Det Är.

Inte nog med detta: folk uttrycker sig nedlåtande och hånfullt, ibland på simplaste mansgris-manér ("Lilla Anna..."). Man raljerar över hennes kalkylerade bluff, samtidigt som man påstår att hon faktiskt är sjuk i huvudet. (Man kan för övrigt bara föreställa sig vilka hatspyor som filtrerats bort av tidningarna.) Ofta verkar det som att amatörtyckarna bara läst löpsedlarna och sedan fällt sin dom, och det i helig vrede dessutom. Sen vill man få det till att det är Odells eget fel att det är hon, och inte psykvården, som diskuteras.

Varför är Svensson så upprörd, varför är just de här skattekronorna (som för övrigt ytterst få, även om man räknar arbetstid) så viktiga? Vad är så hotfullt och stötande med Odells konstprojekt? Har man verkligen funderat på psykvårdens rutiner vid tvångsintaganden? Bryr man sig om psykvården, borde man göra det nu, åtminstone, men alla är uppenbarligen upptagna med att hata.

Vi kan konstatera att hatet mot en ung kvinna som tar plats i samhället och i media, hatet mot utmanande och "ofolklig" konst och hatet mot "kultureliten" så som man vill utmåla den möts i det samlade hatet mot Anna Odell. Alldeles oavsett det eventuella lagbrottet, är det beklämmande hur var och varannan "vanlig skattebetalare" vill trycka till Odell, och det ordentligt. Det är näst intill patologiskt.

Obegriplig journalistik

På Metros löpsedel stod idag något i stil med "Riksbankens dystra prognos: PRISET PÅ BOSTÄDER FALLER". Jag kanske är naiv men jag tycker att lägre priser på bostäder låter kalasbra.

När jag läser Metros artikel på nätet, förstår jag att bostadspriserna hänger ihop med arbetslöshet och sjunkande efterfrågan. Men viss förvirring kvarstår. "De unga kommer att drabbas hårdast på grund av den utbredda ungdomsarbetslösheten", står det. Men vad drabbas ungdomarna som omnämnds i artkilen av, på grund av arbetslösheten? Låga bostadspriser?

Man får kanske skylla sig själv om man läser Metro. Jag brukar oftast bläddra i tidningen för att leta absurda rubriker till anslagstavlan på jobbet (exempel: "Pojke slagen med igelkott", "Hon fick kaffe för spenatgroda", "2000-talets kub är ett klot", "Röstar du på lata hamstern?"). I andra hand använder jag den som ett föremål för analys på hobbynivå, oftast med temat "vad utmärker dålig journalistik?". I tredje hand kan mitt horoskop i vissa fall vara uppmuntrande; är det inte det, så väljer jag att inte tro på det som står, vilket är väldigt lätt gjort. Nyheter förekommer också i viss utsträckning, förstås. Men det är en fördel om artiklarna är begripliga.

Ironisk journalistik?

GP TV har ett kort inslag om aktivister som protesterar mot tjurfäktning i Madrid. Till en början verkar det vara ett normalt och sakligt nyhetsinslag, men plötsligt tituleras de intervjuade "tjurkramare" och "tjurkramarinna" och löjet är ett faktum.

Reportern berättar sedan att tjurfäktningsarenan Las Ventas "är känd för sina kritiska och kunniga åskådare", varpå en man proklamerar att han tycker att tjurfäktning är bra och att han inte kan förstå varför aktivisterna vill stoppa "Spaniens nationalnöje".

Jag är fascinerad. Är det oavsiktlig humor, ett misstag i klippningen? Annars är detta direkt och olindad ironi, något som inte hör till vanligheterna i svensk dagspress.

Man kan för övrigt notera att sakargumenten lyser med sin frånvaro - det som klipps in av demonstranterna är att tjurfäktning är förlegat och en skam för Spanien och Europa samt att det stoppats på andra håll, medan den kritiske mannen menar att tjurfäktning är bra och ett levebröd för många. Att det är ett våldsförhärligande och uppenbart djurplågeri lyfts inte fram. Det är tydligen inte intressant för GP:s läsare.