Amerikanska noveller

Jag läste nyligen två novellsamlingar, en lite äldre och en lite nyare:

J.D. Salinger: For Esmé with Love and Squalor
Tycka vad man vill om den nyligen avlidne Salingers geni- och kultstatus, men nog var han bra på berättelser. "For Esmé" är en samling riktigt fina noveller som känns som utsnitt ur verkliga liv. Perspektiven är skiftande: huvudpersonerna är barn, kvinnor och män i olika åldrar, och hela tiden finns en känslomässig grund för identifikation och sympati. Med risk för att låta onödigt storvulen: det här är litteratur för alla som vill känna igen sig i människor och reflektera över sin egen mänsklighet - och inte först och främst med hjärnan, utan med hjärtat.

George Saunders: Civilwarland in bad decline
Jag har skrivit om en novellsamling av Saunders förut. Han har en förkärlek för framtidsvisioner, i vilka samhällets mindre lyckade individer gör allt för att behålla sina usla jobb och lappa ihop sina dysfunktionella privatliv. Saunders' fantasivärldar är både komiska och obehagliga, och de har en politisk udd i sin gestaltning av skavet mellan samhälle och individ. Här är den amerikanska drömmen väldigt tydligt en önskedröm; skenhelig företagslojalitet och självhjälpsjargong skyler över individens ofrihet i den krassa verkligheten. Detta är noveller som är effektiva och osköna, sett till såväl språk som innehåll, men egensinniga och sorgligt relevanta.

Om två böcker

Det är trevligt att låna böcker på måfå. Döma efter omslaget, baksidan, författarbilden, någon slumpvis uppslagen sida. Här är två böcker som fick följa med hem senast:

George Saunders "Pastoralia" består av några kortare berättelser med tragikomisk udd. En man som jobbar som grottmänniska på någon sorts historisk nöjespark hotas av uppsägning. En man som går på självhjälpsseminarium och har svårt att förena självförverkligandets religion med relationen till sin excentriska syster. En white trash-kille som jobbar som lättklädd servitör och får problem med en odöd farmor. Och så vidare.

Berättelserna handlar, något förenklat, om drömmen om något bättre. Trots att de flesta av huvudpersonerna är män, vilket är lite enformigt, känns situationerna och känslorna tämligen allmänmänskliga. Boken skulle vara långt mindre rolig att läsa om inte situationerna vore så effektivt formulerade, med små absurditeter och avvikelser från den verkliga verkligheten. Nu är den underhållande, med visst djup, om än inte fantastisk.

Osamu Dazais "Inte längre människa" är tydligen någon form av kvasi-självbiografi, om en ung man som sedan uppväxten inte förstår sig på sociala koder och är rädd för människor - någon som hela tiden upplever sig skava mot "samhället" och får problem med sprit och kärleksaffärer.

"Inte längre människa" påminner mig lite om Yukio Mishimas "Demaskering", men det var länge sen jag läste den nu. Båda är självbiografier som har ett visst fokus på alienation. Där fanns ändå mer substans, vill jag minnas. Kanske är det något i tonen hos båda som är "japanskt". Jag vet inte, jag har ju knappast läst mer än ett par japanska böcker.

Huvudpersonen i Dazais roman blir ömkligare för varje kapitel, mer och mer desperat och ansatt av skam. Men istället för en spännande handling är det min egen växlande sympati och antipati för honom som gör att berättelsen verkar gå framåt. Det är nog meningen, men jag upplever boken ändå som egocentrerad på ett sätt som bitvis är tröttsam. Slutet är dessutom lite "jaha". Men en del intressanta frågor väcks. Vad gör egentligen att man uthärdar samhälle och normalitet?