Bestiaire (Regi: Denis Côté)
Bestiaire är en dokumentär utan kommentarsspår. Vi får se djurparksdjur i sin vardagliga miljö, och människorna som arbetar med dem, i långa tagningar med stationär kamera. Somliga bilder är riktigt välkomponerade, andra känns som transportsträckor. Här är det inte tal om någon ren misärskildring, även om fångenskapet inte heller skönmålas. Det är kanske inte just spännande, men tankeväckande. Det är inte ofta man tar sig tid att se en varelse av en annan art i ögonen. Något säger mig att det inte är bortkastad tid, även om filmen som sådan inte överväldigar.
Patience (after Sebald) (Regi: Grant Gee)
W G Sebalds bok "Saturnus ringar. En engelsk vallfart" är mycket mer än skildringen av en udda resa till fots. Sebald berättar, med utgångspunkt i platsbundna historiska fakta (som förvisso är spännande i sig själva), om något mera generellt - ytterst om civilisation, tyranni och sönderfall. I Patience illustreras bokens avsnitt av drömlika, svartvita sekvenser, samtidigt som dess innehåll, dess teman, mönster och budskap tolkas och diskuteras av författare, litteraturvetare, psykoanalytiker mm. Det öppnas för många intressanta infallsvinklar (och några lite väl snöiga också). För den som älskar litteratur, och inte bara att läsa böcker utan också att tänka och resonera om dem, är Patience en guldklimp. För den som inte är lagd åt det hållet är den förmodligen aptrist.
Watchtower (Regi: Pelin Esmer)
En man med tungt känslomässigt bagage tar ett jobb som skogsvaktare vid ett ensligt beläget utkikstorn. Vid busshållplatsen en bit bort jobbar en ung kvinna som också är på flykt från något. Ödet för dem samman, men inte på ett förutsägbart sätt. Vacker miljö och tät stämning, men utan någon egentlig upplösning.
Thermae Romae (Regi: Hideki Takeuchi)
En romersk badhusarkitekt reser i tiden från antiken till våra dagar och inspireras av japanska bad. Optippad och komisk historia baserad på en manga med samma titel. Absurd och underhållande, men tappar lite energi i andra hälften.
fredag 15 februari 2013
söndag 27 januari 2013
Filmfestival
Göteborgs filmfestival är över oss igen, och jag ska se ovanligt många filmer i år. Här är de första fyra:
The Last Time I Saw Macao (A Última Vez Que Vi Macau, regi: João Pedro Rodrigues och João Rui Guerra da Mata)
En intressant utgångspunkt leder inte alltid till en bra film, det ger The Last Time I Saw Macao grundliga bevis för. Handlingen är spännande på pappret: en portugisisk man åker till den f.d. kolonin Macao för att hjälpa sin vän, den mystiska transvestiten Candy, ur en knipa. Sedan följer mystiska sekter, hamnskifte och apokalyps. Tyvärr mals alla lovande element ner till ett fullständigt oengagerande mos med hjälp av ett valhänt och märkligt blaserat narrativ som tar död på all fantasi. Det känns konstruerat och långtråkigt. Enda behållningen är de suggestiva bilderna av Macao som släpps fram här och var.
The Dream and the Silence (Sueño y silencio, regi: Jaime Rosales)
En harmonisk familj drabbas av en tragedi. Berättelsen växer fram genom en sekvens av scener, vardagliga och autentiska situationer där det är som om kameran bara råkade finnas där. Det är okonstlat, övertygande och mycket välspelat, dessutom med ett vackert svartvitt foto som flödar av ljus. Filmen växlar inte i intensitet utan är jämntjock, vilket enbart vore positivt om det inte vore för att den också är lite lång.
Nu är det dokumenterat (Regi: Anders Teglund och Jonas Teglund)
1948 reste Bertil från Jämtland till Ryssbält i Norrbotten för att fria till Signild. Sedan dess gör de samma resa varje år, och varje år dokumenterar Bertil resan med sin kamera. Bröderna Teglund vill med den här filmen dokumentera den store dokumenteraren, men också säga något om kärleken och tidens gång. Det är ett charmigt projekt och en fin film med väl avmätt tempo och lyhörd regi. Feelgood utan det klistriga.
Stålhättor (Regi: Christina Olofson)
Hur är det att jobba på stålverk i dagens Sverige, och vad har förändrats sedan 70-talet? Christina Olofson intervjuar arbetare, främst kvinnor, om deras arbete och om kärleken till stålet. Filmen ger en inblick i en värld som är okänd för utomstående, och ett historiskt värdefullt perspektiv på industriarbetarnas villkor. Den hade vunnit på att förkortas lite, men är absolut sevärd.
The Last Time I Saw Macao (A Última Vez Que Vi Macau, regi: João Pedro Rodrigues och João Rui Guerra da Mata)
En intressant utgångspunkt leder inte alltid till en bra film, det ger The Last Time I Saw Macao grundliga bevis för. Handlingen är spännande på pappret: en portugisisk man åker till den f.d. kolonin Macao för att hjälpa sin vän, den mystiska transvestiten Candy, ur en knipa. Sedan följer mystiska sekter, hamnskifte och apokalyps. Tyvärr mals alla lovande element ner till ett fullständigt oengagerande mos med hjälp av ett valhänt och märkligt blaserat narrativ som tar död på all fantasi. Det känns konstruerat och långtråkigt. Enda behållningen är de suggestiva bilderna av Macao som släpps fram här och var.
The Dream and the Silence (Sueño y silencio, regi: Jaime Rosales)
En harmonisk familj drabbas av en tragedi. Berättelsen växer fram genom en sekvens av scener, vardagliga och autentiska situationer där det är som om kameran bara råkade finnas där. Det är okonstlat, övertygande och mycket välspelat, dessutom med ett vackert svartvitt foto som flödar av ljus. Filmen växlar inte i intensitet utan är jämntjock, vilket enbart vore positivt om det inte vore för att den också är lite lång.
Nu är det dokumenterat (Regi: Anders Teglund och Jonas Teglund)
1948 reste Bertil från Jämtland till Ryssbält i Norrbotten för att fria till Signild. Sedan dess gör de samma resa varje år, och varje år dokumenterar Bertil resan med sin kamera. Bröderna Teglund vill med den här filmen dokumentera den store dokumenteraren, men också säga något om kärleken och tidens gång. Det är ett charmigt projekt och en fin film med väl avmätt tempo och lyhörd regi. Feelgood utan det klistriga.
Stålhättor (Regi: Christina Olofson)
Hur är det att jobba på stålverk i dagens Sverige, och vad har förändrats sedan 70-talet? Christina Olofson intervjuar arbetare, främst kvinnor, om deras arbete och om kärleken till stålet. Filmen ger en inblick i en värld som är okänd för utomstående, och ett historiskt värdefullt perspektiv på industriarbetarnas villkor. Den hade vunnit på att förkortas lite, men är absolut sevärd.
fredag 16 september 2011
Mega Laser
Den för mig tidigare okända nättidskriften Mega Laser har kommit ut i bokform. Det firades i samband med en stor och vida marknadsförd fest på Lagerhuset. Resultatet är en glansig volym på ca 90 sidor i A5-format, utgiven i en upplaga på 500 exemplar, med texter, foton och illustrationer. Man får intrycket att det är ett hobbyprojekt som firat oväntade succéer och nu är berett att exponeras för en vidare läsekrets.
I inledningen står följande att läsa: "Mega Laser föddes för att vi ville läsa en tidning med explicit innehåll blandat med humor och utan pekpinnar." För den som undrar vad "explicit innehåll" vill mena, visar det sig vara sex (i bemärkelsen snusk), våld och knark.
Flertalet av texterna är reportage eller intervjuer, där intervjuobjekten och huvudpersonerna ibland är författare eller serietecknare, men oftare är de kriminella av olika slag. Det är berättelser från samhällets skuggsida, och som sådana har de potential att vara riktigt intressanta. För när läste vi senast om vad som händer kontokortsförfalskare som hamnar i ett saudiskt fängelse efter att ha försökt leva som kungar? Eller om hur sexhandeln ser ut ur en svensk hallicks perspektiv? Eller vad en ordningsvakt har att berätta om våldet mot kroggäster?
Tyvärr blir det inte riktigt så spännande reportage som man kunde hoppas. De längre texterna är i regel mer lyckade än de korta, men helhetsperspektivet ger en nedslående känsla av platthet. Mega Laser dryper helt enkelt av pojkaktig beundran för De Farliga Killarna som Säger Fula Saker, och kritiska frågor lyser oftast med sin frånvaro. Som läsare känner man sig snuvad på den kontextualisering och de fördjupade resonemang som kännetecknar riktigt bra reporage. Att ge läsaren mer att bita i hade inneburit för mycket av de där förhatliga pekpinnarna, kan man förmoda. Men jag efterlyser inte tillrättalagda historier med förutsägbar dramaturgi, bara lite högre ambitioner än att publicera snaskiga anekdoter.
Ämnesvalen och fokuset kan också göra en lite undrande: Vi får veta av nattklubbsvakten "Manne" att blattar "inte kan uppföra sig" och ta del av hans trevliga minnen av att ha misshandlat folk i parkeringshus. Vi får lära oss av en hallick att det finns "två typer av horor, köpfitta och hyrfitta" och att "om han fick tag i någon som repat hans hyrfitta skulle han få vederbörande att skrika. Högt." Vi får höra "GHB-pionjären" skryta om att han (eventuellt) har mördat någon. Vi får möta punkarna "Negert och Könet" som "föredrar att hänga i Vitabergsparken och dricka piss ackompanjerat av ledmotivet till Benny Hill" (inget vidare händer, så skildringen är ungefär lika torr som en tidrapport). Allt utan särskilt mycket vidare reflektion.
En annan observation är att kvinnor förekommer enbart undantagsvis, kommer ännu mer sällan till tals, och av alla texter är endast en skriven av en kvinna. Det är egentligen inte så mycket ett problem i sig som ett symptom på något.
Mega Laser vol. 1 är - tyvärr - ett övertydligt exempel på att "explicit innehåll" inte automatiskt är subversivt eller intressant - speciellt om fokuset är på "explicit" och inte på "innehåll".
I inledningen står följande att läsa: "Mega Laser föddes för att vi ville läsa en tidning med explicit innehåll blandat med humor och utan pekpinnar." För den som undrar vad "explicit innehåll" vill mena, visar det sig vara sex (i bemärkelsen snusk), våld och knark.
Flertalet av texterna är reportage eller intervjuer, där intervjuobjekten och huvudpersonerna ibland är författare eller serietecknare, men oftare är de kriminella av olika slag. Det är berättelser från samhällets skuggsida, och som sådana har de potential att vara riktigt intressanta. För när läste vi senast om vad som händer kontokortsförfalskare som hamnar i ett saudiskt fängelse efter att ha försökt leva som kungar? Eller om hur sexhandeln ser ut ur en svensk hallicks perspektiv? Eller vad en ordningsvakt har att berätta om våldet mot kroggäster?
Tyvärr blir det inte riktigt så spännande reportage som man kunde hoppas. De längre texterna är i regel mer lyckade än de korta, men helhetsperspektivet ger en nedslående känsla av platthet. Mega Laser dryper helt enkelt av pojkaktig beundran för De Farliga Killarna som Säger Fula Saker, och kritiska frågor lyser oftast med sin frånvaro. Som läsare känner man sig snuvad på den kontextualisering och de fördjupade resonemang som kännetecknar riktigt bra reporage. Att ge läsaren mer att bita i hade inneburit för mycket av de där förhatliga pekpinnarna, kan man förmoda. Men jag efterlyser inte tillrättalagda historier med förutsägbar dramaturgi, bara lite högre ambitioner än att publicera snaskiga anekdoter.
Ämnesvalen och fokuset kan också göra en lite undrande: Vi får veta av nattklubbsvakten "Manne" att blattar "inte kan uppföra sig" och ta del av hans trevliga minnen av att ha misshandlat folk i parkeringshus. Vi får lära oss av en hallick att det finns "två typer av horor, köpfitta och hyrfitta" och att "om han fick tag i någon som repat hans hyrfitta skulle han få vederbörande att skrika. Högt." Vi får höra "GHB-pionjären" skryta om att han (eventuellt) har mördat någon. Vi får möta punkarna "Negert och Könet" som "föredrar att hänga i Vitabergsparken och dricka piss ackompanjerat av ledmotivet till Benny Hill" (inget vidare händer, så skildringen är ungefär lika torr som en tidrapport). Allt utan särskilt mycket vidare reflektion.
En annan observation är att kvinnor förekommer enbart undantagsvis, kommer ännu mer sällan till tals, och av alla texter är endast en skriven av en kvinna. Det är egentligen inte så mycket ett problem i sig som ett symptom på något.
Mega Laser vol. 1 är - tyvärr - ett övertydligt exempel på att "explicit innehåll" inte automatiskt är subversivt eller intressant - speciellt om fokuset är på "explicit" och inte på "innehåll".
lördag 21 augusti 2010
Pinsamhet i politiken
När Folkpartiet Liberalerna var och varannan dag tar andan av en med rent antiliberala utspel (som vore skrattretande om det inte vore för att pariet sitter i regeringen), känns det på något sätt som en lättnad att Liberati finns. Den Björklundska och Sabuniska batongliberalismen behöver en sant liberal motvikt, även om också motvikten kan vara en aning överdriven. Så tänkte jag! Men ack.
Två exempel på frukten av Liberatis hjärnverksamhet: först får vi veta att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är samma andas barn, sedan blir vi upplysta om att Miljöpartiets politik är fundamentalt religiös och leder till en påtvingad statsreligion (den senare artikeln är ett samarbete mellan Liberati och två vänsterpersoner).
I den första analysen bagatelliseras Sverigedemokraternas främlingsfientlighet samtidigt som (S) diskrediteras genom guilt by association. Jag kan förstå att Liberati inte gillar Folkhemmet och att de ser (s) som ett bakåtblickande parti. Men att påstå att de ligger nära Sverigedemokraterna - närmare än, låt säga, Folkpartiet - är fånigt.
I den andra artikeln är det Maria Wetterstrands uttalande om att "naturen har ett egenvärde" som utgör hela grunden för analysen. Den mynnar ut i att naturen är Gud för Miljöpartiet, och att en röst på miljöpartiet är en röst mot sekularismen. "Naturen kan nämligen inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden." Det är ett haltande resonemang. Egenvärde är väl inte nödvändigtvis samma sak som ett värde man sätter på sig själv? Att anse att naturen har ett egenvärde är inte att tillerkänna naturen självmedvetande. Men även bortsett från sådana invändningar är det en märklig artikel. "Vi är fyra miljöpolitiska aktivister [...] som menar att det är helt centralt att inte religiösa föreställningar ska tvingas på en befolkning", menar skribenterna. Är det vad vi har att vänta med (mp) i regeringen, att ekologismen blir statsreligion? En hel miljöpolitik sågas alltså på grundval av ett uttalande som tolkas som metafysiskt och suspekt. Grattis världen.
(Bonus: härligt Twitterinlägg av Niklas Hellgren: "För sjuk för att läsa. Slökollar in Sveriges största bloggar: Kenza, Kissie, Blondinbella... Känns ungefär som Liberati fast utan åsikter.")
Två exempel på frukten av Liberatis hjärnverksamhet: först får vi veta att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är samma andas barn, sedan blir vi upplysta om att Miljöpartiets politik är fundamentalt religiös och leder till en påtvingad statsreligion (den senare artikeln är ett samarbete mellan Liberati och två vänsterpersoner).
I den första analysen bagatelliseras Sverigedemokraternas främlingsfientlighet samtidigt som (S) diskrediteras genom guilt by association. Jag kan förstå att Liberati inte gillar Folkhemmet och att de ser (s) som ett bakåtblickande parti. Men att påstå att de ligger nära Sverigedemokraterna - närmare än, låt säga, Folkpartiet - är fånigt.
I den andra artikeln är det Maria Wetterstrands uttalande om att "naturen har ett egenvärde" som utgör hela grunden för analysen. Den mynnar ut i att naturen är Gud för Miljöpartiet, och att en röst på miljöpartiet är en röst mot sekularismen. "Naturen kan nämligen inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden." Det är ett haltande resonemang. Egenvärde är väl inte nödvändigtvis samma sak som ett värde man sätter på sig själv? Att anse att naturen har ett egenvärde är inte att tillerkänna naturen självmedvetande. Men även bortsett från sådana invändningar är det en märklig artikel. "Vi är fyra miljöpolitiska aktivister [...] som menar att det är helt centralt att inte religiösa föreställningar ska tvingas på en befolkning", menar skribenterna. Är det vad vi har att vänta med (mp) i regeringen, att ekologismen blir statsreligion? En hel miljöpolitik sågas alltså på grundval av ett uttalande som tolkas som metafysiskt och suspekt. Grattis världen.
(Bonus: härligt Twitterinlägg av Niklas Hellgren: "För sjuk för att läsa. Slökollar in Sveriges största bloggar: Kenza, Kissie, Blondinbella... Känns ungefär som Liberati fast utan åsikter.")
söndag 18 juli 2010
Pinsamhet i musiken
När man lyssnar på musik är känslan den ger en oftast viktigare än enskilda faktorer som ljudkvaliteten på inspelningen, musikernas skolning och skicklighet eller textens poetiska kvaliteter. Självklart kan alla dessa faktorer bidra till det sammanlagda intrycket, men det finns otaliga andra faktorer, vissa inte så lätta att sätta fingret på. Igår dök ämnet upp i ett samtal om inspirerande sångerskor och sångare: kanske är den som kan sångteknik bäst inte den som får en att verkligen känna något, vilket slentrianwailande sångare har bevisat med glans. Ur ett annat perspektiv tillhör det ibland rentav kvalitetskriterierna att vara oslipad. I en genre är falsksång det värsta som finns, i en annan närmast nödvändigt. Äktheten i artistens tilltal värderas ofta högt men mäts efter vitt skilda måttstockar, och äkthet kan vara en viktig känslofaktor.
I UR-programmet "Pop och politik" med temat "frigörelse" fick jag höra ett exempel på hur kvinnor tog plats både i musiklivet och i sexlivet: 80-talsbandets Tant Struls låt "Dunkar varmt". Låten, särskilt text och sång, har en sådan direkthet och personlighet att jag till och med upplevde den som besvärande. En ungdomlig ärlighet som får det att kännas som att man tjuvlyssnar. (Det var för övrigt intressant att höra den jämte Ebba Gröns "Ung och kåt", med ett kontrasterande, manligt och mindre intimt uttryck) En liknande egenskap finns hos det mer samtida The XX, men på ett vagare sätt, och i deras fall uppskattar jag den utan att det känns pinsamt. De låter inte lika tonåriga, men är heller inte lika rättframma i sina texter. Vilket språk som sjungs är inte heller oväsentligt; Svenska texter verkar generellt ha en högre pinsamhetsfaktor, säkert eftersom vi har en större distans till engelskan och därför inte behöver uppleva innebörden i texterna på samma sätt.
Ett flertal gånger har det hänt att jag plötslitg påmints om att vissa låtar - som jag lyssnar på och tycker om - kan framstå som pinsamma för andra, till och med för mina närmaste vänner, ofta på grund av sångarens sätt att sjunga. Det handlar inte bara om vilken smak man har i fråga om genrer, utan också om vilka uttryck och medföljande stämningar man njuter av eller ens uthärdar. Men pinsamheten kan också vara en tillgång, inte minst om man är beredd att utmana sin egen smak.
I UR-programmet "Pop och politik" med temat "frigörelse" fick jag höra ett exempel på hur kvinnor tog plats både i musiklivet och i sexlivet: 80-talsbandets Tant Struls låt "Dunkar varmt". Låten, särskilt text och sång, har en sådan direkthet och personlighet att jag till och med upplevde den som besvärande. En ungdomlig ärlighet som får det att kännas som att man tjuvlyssnar. (Det var för övrigt intressant att höra den jämte Ebba Gröns "Ung och kåt", med ett kontrasterande, manligt och mindre intimt uttryck) En liknande egenskap finns hos det mer samtida The XX, men på ett vagare sätt, och i deras fall uppskattar jag den utan att det känns pinsamt. De låter inte lika tonåriga, men är heller inte lika rättframma i sina texter. Vilket språk som sjungs är inte heller oväsentligt; Svenska texter verkar generellt ha en högre pinsamhetsfaktor, säkert eftersom vi har en större distans till engelskan och därför inte behöver uppleva innebörden i texterna på samma sätt.
Ett flertal gånger har det hänt att jag plötslitg påmints om att vissa låtar - som jag lyssnar på och tycker om - kan framstå som pinsamma för andra, till och med för mina närmaste vänner, ofta på grund av sångarens sätt att sjunga. Det handlar inte bara om vilken smak man har i fråga om genrer, utan också om vilka uttryck och medföljande stämningar man njuter av eller ens uthärdar. Men pinsamheten kan också vara en tillgång, inte minst om man är beredd att utmana sin egen smak.
onsdag 17 februari 2010
Filmfestival
Anteckningar om årets filmfestivalskörd:
Svenska bilder
Några svenska korfilmer med varierande stil och kvalitet. Bengt Boks "En film om när män badar" var största behållningen.
1 (Regi: Pater Sparrow)
Ambitiös psykologisk sci-fi baserad på en novell av Stanislaw Lem (känd för att ha skrivit Solaris). Försöker vara lite smart för sitt eget bästa.
I am not your friend (Regi: György Pálfi)
En film, baserad på improvisationer, som enligt beskrivningen ska fånga någon sorts Budapest-anda. Sämre reklam för staden får man i så fall leta efter. Improvisation i all ära, men med en handling som är trist, tragisk och repetitiv, och med hemskt träiga dialoger kommer man inte långt. Somliga av skådespelarna gör en riktigt bra insats här och var, men det räddar inte intrycket. Kanske var det ett roligt experiment för skådespelarna och filmarna, men inte är det kul att titta på.
Bad lieutenant (Regi: Werner Herzog)
Bästa snutfilmen jag sätt på länge. Mörk, smart, absurd och med ett grymt soundtrack.
Transmission (Regi: Roland Vranik)
En övertygande, minimalistisk dystopi med fokus på mänskliga relationer.
Svenska bilder
Några svenska korfilmer med varierande stil och kvalitet. Bengt Boks "En film om när män badar" var största behållningen.
1 (Regi: Pater Sparrow)
Ambitiös psykologisk sci-fi baserad på en novell av Stanislaw Lem (känd för att ha skrivit Solaris). Försöker vara lite smart för sitt eget bästa.
I am not your friend (Regi: György Pálfi)
En film, baserad på improvisationer, som enligt beskrivningen ska fånga någon sorts Budapest-anda. Sämre reklam för staden får man i så fall leta efter. Improvisation i all ära, men med en handling som är trist, tragisk och repetitiv, och med hemskt träiga dialoger kommer man inte långt. Somliga av skådespelarna gör en riktigt bra insats här och var, men det räddar inte intrycket. Kanske var det ett roligt experiment för skådespelarna och filmarna, men inte är det kul att titta på.
Bad lieutenant (Regi: Werner Herzog)
Bästa snutfilmen jag sätt på länge. Mörk, smart, absurd och med ett grymt soundtrack.
Transmission (Regi: Roland Vranik)
En övertygande, minimalistisk dystopi med fokus på mänskliga relationer.
måndag 8 februari 2010
Amerikanska noveller
Jag läste nyligen två novellsamlingar, en lite äldre och en lite nyare:
J.D. Salinger: For Esmé with Love and Squalor
Tycka vad man vill om den nyligen avlidne Salingers geni- och kultstatus, men nog var han bra på berättelser. "For Esmé" är en samling riktigt fina noveller som känns som utsnitt ur verkliga liv. Perspektiven är skiftande: huvudpersonerna är barn, kvinnor och män i olika åldrar, och hela tiden finns en känslomässig grund för identifikation och sympati. Med risk för att låta onödigt storvulen: det här är litteratur för alla som vill känna igen sig i människor och reflektera över sin egen mänsklighet - och inte först och främst med hjärnan, utan med hjärtat.
George Saunders: Civilwarland in bad decline
Jag har skrivit om en novellsamling av Saunders förut. Han har en förkärlek för framtidsvisioner, i vilka samhällets mindre lyckade individer gör allt för att behålla sina usla jobb och lappa ihop sina dysfunktionella privatliv. Saunders' fantasivärldar är både komiska och obehagliga, och de har en politisk udd i sin gestaltning av skavet mellan samhälle och individ. Här är den amerikanska drömmen väldigt tydligt en önskedröm; skenhelig företagslojalitet och självhjälpsjargong skyler över individens ofrihet i den krassa verkligheten. Detta är noveller som är effektiva och osköna, sett till såväl språk som innehåll, men egensinniga och sorgligt relevanta.
J.D. Salinger: For Esmé with Love and Squalor
Tycka vad man vill om den nyligen avlidne Salingers geni- och kultstatus, men nog var han bra på berättelser. "For Esmé" är en samling riktigt fina noveller som känns som utsnitt ur verkliga liv. Perspektiven är skiftande: huvudpersonerna är barn, kvinnor och män i olika åldrar, och hela tiden finns en känslomässig grund för identifikation och sympati. Med risk för att låta onödigt storvulen: det här är litteratur för alla som vill känna igen sig i människor och reflektera över sin egen mänsklighet - och inte först och främst med hjärnan, utan med hjärtat.
George Saunders: Civilwarland in bad decline
Jag har skrivit om en novellsamling av Saunders förut. Han har en förkärlek för framtidsvisioner, i vilka samhällets mindre lyckade individer gör allt för att behålla sina usla jobb och lappa ihop sina dysfunktionella privatliv. Saunders' fantasivärldar är både komiska och obehagliga, och de har en politisk udd i sin gestaltning av skavet mellan samhälle och individ. Här är den amerikanska drömmen väldigt tydligt en önskedröm; skenhelig företagslojalitet och självhjälpsjargong skyler över individens ofrihet i den krassa verkligheten. Detta är noveller som är effektiva och osköna, sett till såväl språk som innehåll, men egensinniga och sorgligt relevanta.
måndag 25 januari 2010
Parentes
Jag skolkar från den massiva diskhögen en stund, och vårdar min hittills i år tämligen åsidosatta relation med en elgitarr. Med delay kan det ibland låta som att jag spelar något vettigt, men egentligen vill det sig inte riktigt. Grannen på motsatt sida av gatan tittar på Simpsons, jag ser den övre tredjedelen av tv-skärmen. Det hade kunnat vara Looney Tunes, men som först såg ut att var den gula fågelns huvud är Homers panna. På backen intill huset är det någon som tar sig fram ytterst varsamt. Genvägen har blivit svårframkomlig på grund av isen, de som ändå går där gör det kanske för att få känna någon sorts spänning i tillvaron. Vilket steg som helst kan vara ett felsteg.
En dag i Kortedala.
En dag i Kortedala.
onsdag 20 januari 2010
En man i klänning
Kiefer Sutherland "förlorade ett vad" och framträdde hos Letterman iklädd klänning. Signaturen Mia kommenterar: "Jag var med om något liknande. Jag förlorade ett vad och fick gå till jobbet I BYXOR! Kan ni tänka er! En kvinna klädd i byxor! Så förödmjukande och samtidigt lite skojigt!"
Det summerar väl hela problemet ganska väl. Om jag säger att det finns platser på jorden där kvinnor straffas om de bär byxor, är det precis lika roligt då? Det är värt att minnas att det i Sverige för cirka hundra år sedan inte heller var självklart att kvinnor skulle få ha vad de ville på sig, även om en inte direkt blev piskad för att ha haft byxor på sig - precis som en man idag inte straffas av lagen för att ha klänning på sig.
Skulle någon av mina manliga bekanta dyka upp i klänning eller kjol, skulle det vara uppseendeväckande; jag skulle också haja till. Om det var jag som hade ett sådant plagg på mig, skulle jag också förvänta mig att bli bemött med förvåning, om inte löje. Men jag önskar att det inte vore så. Och det behöver inte vara så. Kan kvinnor ha byxor, kan män ha kjol! Vi får se vad de närmsta hundra åren har att erbjuda.
Det summerar väl hela problemet ganska väl. Om jag säger att det finns platser på jorden där kvinnor straffas om de bär byxor, är det precis lika roligt då? Det är värt att minnas att det i Sverige för cirka hundra år sedan inte heller var självklart att kvinnor skulle få ha vad de ville på sig, även om en inte direkt blev piskad för att ha haft byxor på sig - precis som en man idag inte straffas av lagen för att ha klänning på sig.
Skulle någon av mina manliga bekanta dyka upp i klänning eller kjol, skulle det vara uppseendeväckande; jag skulle också haja till. Om det var jag som hade ett sådant plagg på mig, skulle jag också förvänta mig att bli bemött med förvåning, om inte löje. Men jag önskar att det inte vore så. Och det behöver inte vara så. Kan kvinnor ha byxor, kan män ha kjol! Vi får se vad de närmsta hundra åren har att erbjuda.
torsdag 7 januari 2010
Några böcker jag läste år 2009
Martina Lowden: Allt
Martina Lowden har utropats till geni och till sin generations röst. Hon har också blivit stämplad som språkmaterialist. Oavsett hur mycket som ligger i det, kan det vara värt att tänka bort dylika epitet vid en läsning av "Allt". Boken tjänar också på att läsas mer som poesi och mindre som roman. Det är inte klassisk dramaturgi det är tal om här, det är ju trots allt en sorts dagboksroman, och slutet hade lika gärna kommit 100 sidor tidigare eller senare. Men det finns en handling här, bakom och bortom de korta och långa textfragment som tillsammans bygger boken. När man har kommit över att det “inte är en roman”, kan man fokusera på de fina detaljerna, på ordmagin, på språklusten, på världen så som den filtreras genom Martinas uppräkningar och experiment.
Andrew Smith: Moondust
“Moondust” är en otroligt underhållande bok som gav mig månfeber i någon månad eller två. Istället för att producera en grabbig orgie i siffror och fakta eller lovsjunga det storslagna i rymdprogrammet, undersöker Smith vad månladningarna egentligen betyder - kulturellt och politiskt, men också personligt för de astronauter som faktiskt var där och återvände, ofta med en förändrad syn på jorden. Det är fascinerande, skrämmande och humoristiskt.
Suzanne Brøgger: Bevara oss från kärleken
Utmanande, spännande, rolig och begåvad uppgörelse med kärleks- och familjeideal i den moderna kapitalismens tidevarv, skriven på 70-talet men fortfarande mycket aktuell. Mycket mer kan jag inte säga – läs den; om det inte är gammal skåpmat för dig kan du, som jag, bli upprörd, road, skeptisk och inspirerad!
Viktor Johansson: Eterneller
En postapokalyptisk, prosapoetisk kortroman om tre kvinnors möte i rymden. Ett dunkelt, traumatiskt förflutet rullas upp medan rymdskeppets besättning letar efter tecken på liv i den tomma rymden. Fin, men inte riktigt intagande, delvis på grund av längden. Kanske vore den värd att läsa mer fokuserat, kanske till och med med ett soundtrack?
Inger Edelfeldt: Finns det liv på Mars?
En roman om att fortsätta drömma och krisa trots att man borde vara "vuxen". Huvudpersonen, som är medelålders ensamstående mamma, jobbar i kassa, extraknäcker som gatumusiker och vill helst vara lyckad men inte vet hur. Som vanligt när det gäller Inger Edelfeldt är det sympatiskt och skrivet med värme, men det är också lite för tvådimensionellt och övertydligt för att beröra mig på riktigt.
Alain de Botton: Låt Proust förändra ditt liv
Detta är en lustig bok, på gott och ont. Läsaren får levnadsråd gundade på Marcel Prousts liv och verk, i Alain de Bottons generösa tolkning. Poängen går att sammanfatta med något Proust tydligen brukade säga: “n'allez pas trop vite!” - i direktöversättning: “gå inte för fort!” - livet ska levas i nuet, med känsla för detaljer. Det finns en del underhållande och lite tragiska anekdoter, liksom vissa belysande avsnitt om förhållandet mellan cynismen i “På spaning efter den tid som flytt” och Prousts faktiska liv, men allt som allt kändes den här boken mer kuriös och småtrevlig än riktigt minnesvärd.
Martina Lowden har utropats till geni och till sin generations röst. Hon har också blivit stämplad som språkmaterialist. Oavsett hur mycket som ligger i det, kan det vara värt att tänka bort dylika epitet vid en läsning av "Allt". Boken tjänar också på att läsas mer som poesi och mindre som roman. Det är inte klassisk dramaturgi det är tal om här, det är ju trots allt en sorts dagboksroman, och slutet hade lika gärna kommit 100 sidor tidigare eller senare. Men det finns en handling här, bakom och bortom de korta och långa textfragment som tillsammans bygger boken. När man har kommit över att det “inte är en roman”, kan man fokusera på de fina detaljerna, på ordmagin, på språklusten, på världen så som den filtreras genom Martinas uppräkningar och experiment.
Andrew Smith: Moondust
“Moondust” är en otroligt underhållande bok som gav mig månfeber i någon månad eller två. Istället för att producera en grabbig orgie i siffror och fakta eller lovsjunga det storslagna i rymdprogrammet, undersöker Smith vad månladningarna egentligen betyder - kulturellt och politiskt, men också personligt för de astronauter som faktiskt var där och återvände, ofta med en förändrad syn på jorden. Det är fascinerande, skrämmande och humoristiskt.
Suzanne Brøgger: Bevara oss från kärleken
Utmanande, spännande, rolig och begåvad uppgörelse med kärleks- och familjeideal i den moderna kapitalismens tidevarv, skriven på 70-talet men fortfarande mycket aktuell. Mycket mer kan jag inte säga – läs den; om det inte är gammal skåpmat för dig kan du, som jag, bli upprörd, road, skeptisk och inspirerad!
Viktor Johansson: Eterneller
En postapokalyptisk, prosapoetisk kortroman om tre kvinnors möte i rymden. Ett dunkelt, traumatiskt förflutet rullas upp medan rymdskeppets besättning letar efter tecken på liv i den tomma rymden. Fin, men inte riktigt intagande, delvis på grund av längden. Kanske vore den värd att läsa mer fokuserat, kanske till och med med ett soundtrack?
Inger Edelfeldt: Finns det liv på Mars?
En roman om att fortsätta drömma och krisa trots att man borde vara "vuxen". Huvudpersonen, som är medelålders ensamstående mamma, jobbar i kassa, extraknäcker som gatumusiker och vill helst vara lyckad men inte vet hur. Som vanligt när det gäller Inger Edelfeldt är det sympatiskt och skrivet med värme, men det är också lite för tvådimensionellt och övertydligt för att beröra mig på riktigt.
Alain de Botton: Låt Proust förändra ditt liv
Detta är en lustig bok, på gott och ont. Läsaren får levnadsråd gundade på Marcel Prousts liv och verk, i Alain de Bottons generösa tolkning. Poängen går att sammanfatta med något Proust tydligen brukade säga: “n'allez pas trop vite!” - i direktöversättning: “gå inte för fort!” - livet ska levas i nuet, med känsla för detaljer. Det finns en del underhållande och lite tragiska anekdoter, liksom vissa belysande avsnitt om förhållandet mellan cynismen i “På spaning efter den tid som flytt” och Prousts faktiska liv, men allt som allt kändes den här boken mer kuriös och småtrevlig än riktigt minnesvärd.
Apropå Proust, måste jag bara citera Bodil Malmstens blogg:
Det finns en sorts snobbism som är att inte förstå sig på.
"Proust, nej det är för svårt för mig."
Eller "det ska jag läsa när jag blir pensionerad" eller "nej tack jag har redan tråkigt."
Hade jag vetat hur rolig Proust är hade jag läst honom när jag var ung och tråkig, men ingen i det litterära etablissemang som lagt beslag på Proust sa något om humorn hos Proust och jag var för lat för att ta reda på det själv.
Folk som sitter vid TV:n tre timmar om dagen och säger att de inte har tid att läsa eller bara orkar läsa lättlästa böcker kan man bara hänvisa till Proust:
"Säg inte att ni är trött. Trötthet är den organiska yttringen av en förutfattad mening."
Fjodor Dostojevskij - Bröderna Karamazov
Det stora sommarprojektet. Bitvis snårig, bitvis rolig, ofta tankeväckande, hela tiden mycket rysk och allt som allt vansinnigt lång. En stor behållning var den fantastiska avhandlingen av teodicéproblemet. Det finns många fina inslag att lyfta fram, men helheten är svårare att fälla ett omdöme om. Jag har förstått att "Bröderna Karamazov" är en ofärdig roman, och det märks - den läcker lite här och var, och efter 900 sidor hade jag förväntat mig något mer av ett riktigt slut - men den är likväl fascinerande, och den erbjuder många tanketrådar att spinna vidare på.
söndag 3 januari 2010
Om vargen, och om vidare perspektiv
Vargjakten har väckt starka reaktioner och resulterat i en flodvåg av kritik. Det verkar vara helt i sin ordning - 12 000 skjutglada människor ska ha ihjäl 25 vargar, av en vargpopulation på 200, utan egentlig anledning och i strid med naturskyddsexperternas råd. Det visar klart och tydligt vilken mentalitet som ligger bakom hela operationen. Det förefaller vara sporten, dödandet som är poängen, inte att värna om naturen eller samhället. Det har startats ungefär tre miljarder Facebook-grupper för att protestera mot vargjakten. Det är också i sin ordning. Förhoppningsvis kan de så småningom gå ihop och uträtta något tillsammans.
Jag hoppas hur som helst att indignationen kan väcka vidare funderingar om människans relation till sin omvärld. Till exempel tror jag att fler skulle kunna ifrågasätta varför miljoner djur årligen ska dö i matindustrin, och i livet utstå vidriga förhållanden, när det inte alls skulle behöva vara så.
Ett vanligt, och ganska korkat, angrepp på människor som engagerar sig för eller emot något är "om ni bryr er så mycket om X, varför bryr ni er inte om Y?" Det är inte det jag vill säga. Naturligtvis är det bra att människor engagerar sig mot vargjakten. Men jakten är en del i ett större mönster, där vissa människor anser sina egna nöjesupplevelser vara viktigare än andra kännande individers eller rentav hela djurarters intressen. Och "vissa människor" är egentligen "de flesta människor". Det tål att tänkas på.
Jag hoppas hur som helst att indignationen kan väcka vidare funderingar om människans relation till sin omvärld. Till exempel tror jag att fler skulle kunna ifrågasätta varför miljoner djur årligen ska dö i matindustrin, och i livet utstå vidriga förhållanden, när det inte alls skulle behöva vara så.
Ett vanligt, och ganska korkat, angrepp på människor som engagerar sig för eller emot något är "om ni bryr er så mycket om X, varför bryr ni er inte om Y?" Det är inte det jag vill säga. Naturligtvis är det bra att människor engagerar sig mot vargjakten. Men jakten är en del i ett större mönster, där vissa människor anser sina egna nöjesupplevelser vara viktigare än andra kännande individers eller rentav hela djurarters intressen. Och "vissa människor" är egentligen "de flesta människor". Det tål att tänkas på.
söndag 20 december 2009
Po Tidholm och dödandets tradition
Po Tidholm har skrivit en tänkvärd artikel om slakt i GP:s kulturdel. Utgångspunkten för texten är Tidholms egen hemslakt av får. Hans dotter reagerar kraftigt mot det som sker, och Tidholms resonemang är från början tänkt att utmynna i ett försvar för köttkonsumtionen. Trots den förutsägbara riktningen är det en (för svensk dagsmedia) sällsynt nyanserad betraktelse över de moraliska problemen med att äta kött.
Tidholm kritiserar matdebattens tendens att behandla enskildheter (“e-nummer, hygien, vanvård av specifika djurslag, glasbitar i kycklingen”) istället för moral. Han påpekar helt korrekt att vi är “bortom det naturliga i dag” - det räcker inte att hänvisa till naturens ordning, vi har ett eget ansvar för det vi gör. Han pekar också på att den nuvarande trenden med närproducerat, ursprungsmärkt kött lättar vårt samvete på ett delvis bedrägligt sätt.
Tidholm tycker "förstås" inte om att döda djur. Men han tycker om att ingå i dödandets tradition. Hemslakt är enligt honom "en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten" - till skillnad från hur det går till i djurfabrikerna, får man anta. Denna beskrivning är mycket betydelsefull. Jag håller med om att relationen mellan människa och djur är mycket mer påtaglig vid hemslakt än i köttdisken på Willy's, men det är fortfarande en relation mellan en människa med makt och ett djur-objekt som finns till för den förres smaklökar och mysiga traditioner - inte som individer med egna intressen och en egen välfärd.
"Det finns många argument för att sluta äta kött", tillstår Tidholm, men menar samtidigt att frågan är djup och komplex, samt att vegetarianism en ytlig lösning. Varför? Det resonemanget utvecklar han inte. Han invänder mot att frakta grönsaker över halva jordklotet, men det är nu inte heller vegetarianismens syfte och poäng. Tidholm undviker dessutom ett annat fundamentalt problem: det finns en motsättning mellan småskalig djuruppfödning (vilket han föredrar) å ena sidan och jordens ökande befolkning och köttkonsumtion å andra sidan. Att äta mindre kött, eller inget kött alls, är i det sammanhanget inte speciellt "ytligt".
Tidholm kritiserar matdebattens tendens att behandla enskildheter (“e-nummer, hygien, vanvård av specifika djurslag, glasbitar i kycklingen”) istället för moral. Han påpekar helt korrekt att vi är “bortom det naturliga i dag” - det räcker inte att hänvisa till naturens ordning, vi har ett eget ansvar för det vi gör. Han pekar också på att den nuvarande trenden med närproducerat, ursprungsmärkt kött lättar vårt samvete på ett delvis bedrägligt sätt.
Tidholm tycker "förstås" inte om att döda djur. Men han tycker om att ingå i dödandets tradition. Hemslakt är enligt honom "en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten" - till skillnad från hur det går till i djurfabrikerna, får man anta. Denna beskrivning är mycket betydelsefull. Jag håller med om att relationen mellan människa och djur är mycket mer påtaglig vid hemslakt än i köttdisken på Willy's, men det är fortfarande en relation mellan en människa med makt och ett djur-objekt som finns till för den förres smaklökar och mysiga traditioner - inte som individer med egna intressen och en egen välfärd.
"Det finns många argument för att sluta äta kött", tillstår Tidholm, men menar samtidigt att frågan är djup och komplex, samt att vegetarianism en ytlig lösning. Varför? Det resonemanget utvecklar han inte. Han invänder mot att frakta grönsaker över halva jordklotet, men det är nu inte heller vegetarianismens syfte och poäng. Tidholm undviker dessutom ett annat fundamentalt problem: det finns en motsättning mellan småskalig djuruppfödning (vilket han föredrar) å ena sidan och jordens ökande befolkning och köttkonsumtion å andra sidan. Att äta mindre kött, eller inget kött alls, är i det sammanhanget inte speciellt "ytligt".
"Vad jag skulle vilja är att mina barn fortsätter äta kött, trots att de sett sina små lamm växa upp för att sedan sluta sitt korta liv i en pöl av blod. Att de, med kunskapens alla konsekvenser, ägnar sig åt ett ansvarsfullt köttätande."Po Tidholm skriver empatiskt om sin dotters häftiga reaktion mot slakten som hon får bevittna. Han är angelägen om att hon ändå ska välja att äta kött, men inte genom att förtränga det hemska utan genom att acceptera det. Problemet är att han inte ger något riktigt gott argument för varför det måste accepteras.
Men min dotter är faktiskt otröstlig. ”Varför ska de dö?” säger hon. Jag säger att det är vad fåren är till för, att de finns för oss. De är som grönsakerna i jorden. Vi gödslar och gräver och sår och gallrar och när hösten kommer skördar vi morötterna. ”Djur är inte grönsaker”, säger hon kort och går därifrån.Ett barn förstår det en vuxen inte vill inse.
lördag 19 september 2009
Män vantrivs i kulturen (Man tänker sitt)
Trots att jag inte ser film speciellt ofta, har jag i alla fall förstått att svensk film inte bara är Millennium och Göta Kanal 3. Det verkar som att alternativen inom svensk film har fått ökad uppmärksamhet på senare år - Ruben Östlund, folket bakom Farväl Falkenberg osv. En av de sistnämnda har gjort "Man tänker sitt". Det är glädjande att man även på en SF-biograf får se se en film där saker händer långsamt och utan förklaring. Innehållet är förstås en annan historia.
Filmen skildrar existentiell ångest i ett anonymt, svenskt villaområde. Huvudpersonen är en tafatt pojke vars tankar är citat av Henry David Thoreau som berör jaget och naturen. Det finns ett galleri av lidande män i grannskapet: killen som är arbetslös, ensam pappa, bor hemma hos sin mamma och inte ens har egen hemnyckel; killen som tyranniseras av sin pappa, jobbar ihjäl sig och plöjer ner sin lön i sitt hus utan att riktigt veta varför; den invandrade, medelålders mannen som grannarna tycker är en kuf osv. Vi får följa dem i sina pågående konflikter med omvärlden.
Naturen är på något sätt ständigt närvarande, men inte som huvudperson, utan som en passiv fond, en spelplan för männen och deras ångest. En och en går de ut ensamma i skogen och lider (den unga pappan har med sig sin lilla son). Annars ägnar de sig åt destruktion eller våld av olika slag, och blir missförstådda av krävande kvinnor. Våldet och oberäkneligheten färgar av sig på de stillsammare sekvenserna, där det finns kvar som förväntan eller oro. I varje mänsklig relation verkar det finnas något ruttet, förutom i pappans relation till sitt barn.
Det finns ett stort mått av komik i scenerna där männen lider i skogen, så stort att jag undrar om det är avsiktligt. Det är löjligt överspelat. Skildringen av det lilla samhället är mer lyckad, i det att den ger en kvävande känsla av instängdhet.
Filmmakarna tackar Robert Bly i eftertexterna. Nu har inte jag läst "Järn-Hans", men lösningen där liksom i denna film tycks vara att lämna sin sociala roll, ignorera kvinnorna som står i vägen för manlig självinsikt och frihet (det finns enbart sådana i "Man tänker sitt"), och konfrontera sin egen natur. Det är en slutsats som jag har lite svårt att ta till mig. Samhället som skildras i filmen lär inte bli ett trevligare livsrum om alla män går ut i skogen och skriker.
Filmens behållning är tempot och kompositionen, och den smått kusliga musiken. Den stora frågan förblir om männens flykt till skogen verkligen är en väg ut ur alienationen och till självförståelse och självuppskattning, eller om det bara är ännu ett symptom på hur sabbade de är - om "Man tänker sitt" är en klagosång över hur synd det är om männen, eller om filmen tvärtom driver med dem.
Filmen skildrar existentiell ångest i ett anonymt, svenskt villaområde. Huvudpersonen är en tafatt pojke vars tankar är citat av Henry David Thoreau som berör jaget och naturen. Det finns ett galleri av lidande män i grannskapet: killen som är arbetslös, ensam pappa, bor hemma hos sin mamma och inte ens har egen hemnyckel; killen som tyranniseras av sin pappa, jobbar ihjäl sig och plöjer ner sin lön i sitt hus utan att riktigt veta varför; den invandrade, medelålders mannen som grannarna tycker är en kuf osv. Vi får följa dem i sina pågående konflikter med omvärlden.
Naturen är på något sätt ständigt närvarande, men inte som huvudperson, utan som en passiv fond, en spelplan för männen och deras ångest. En och en går de ut ensamma i skogen och lider (den unga pappan har med sig sin lilla son). Annars ägnar de sig åt destruktion eller våld av olika slag, och blir missförstådda av krävande kvinnor. Våldet och oberäkneligheten färgar av sig på de stillsammare sekvenserna, där det finns kvar som förväntan eller oro. I varje mänsklig relation verkar det finnas något ruttet, förutom i pappans relation till sitt barn.
Det finns ett stort mått av komik i scenerna där männen lider i skogen, så stort att jag undrar om det är avsiktligt. Det är löjligt överspelat. Skildringen av det lilla samhället är mer lyckad, i det att den ger en kvävande känsla av instängdhet.
Filmmakarna tackar Robert Bly i eftertexterna. Nu har inte jag läst "Järn-Hans", men lösningen där liksom i denna film tycks vara att lämna sin sociala roll, ignorera kvinnorna som står i vägen för manlig självinsikt och frihet (det finns enbart sådana i "Man tänker sitt"), och konfrontera sin egen natur. Det är en slutsats som jag har lite svårt att ta till mig. Samhället som skildras i filmen lär inte bli ett trevligare livsrum om alla män går ut i skogen och skriker.
Filmens behållning är tempot och kompositionen, och den smått kusliga musiken. Den stora frågan förblir om männens flykt till skogen verkligen är en väg ut ur alienationen och till självförståelse och självuppskattning, eller om det bara är ännu ett symptom på hur sabbade de är - om "Man tänker sitt" är en klagosång över hur synd det är om männen, eller om filmen tvärtom driver med dem.
måndag 31 augusti 2009
En högtid för hat och paranoia
Anna Odell fälldes i tingsrätten för "våldsamt motstånd och oredligt förfarande". Jag vill inte kommentera själva domen, men jag kan inte låta bli att förundras över diskussionen om den. Utan att ens gå in på bloggarna kan vi få så mycket av den till livs att det räcker och blir över.
Kommentarfälten på dagstidningarnas hemsidor är en guldgruva av hysteriskt överdrivna åsikter. Det är som en högtid för småaktiga, hatiska människor med svår paranoia. I kommentarfälten till GP:s och DN:s artiklar återfinns bland annat följande tongångar: (i min fria tolkning)
Inte nog med detta: folk uttrycker sig nedlåtande och hånfullt, ibland på simplaste mansgris-manér ("Lilla Anna..."). Man raljerar över hennes kalkylerade bluff, samtidigt som man påstår att hon faktiskt är sjuk i huvudet. (Man kan för övrigt bara föreställa sig vilka hatspyor som filtrerats bort av tidningarna.) Ofta verkar det som att amatörtyckarna bara läst löpsedlarna och sedan fällt sin dom, och det i helig vrede dessutom. Sen vill man få det till att det är Odells eget fel att det är hon, och inte psykvården, som diskuteras.
Varför är Svensson så upprörd, varför är just de här skattekronorna (som för övrigt ytterst få, även om man räknar arbetstid) så viktiga? Vad är så hotfullt och stötande med Odells konstprojekt? Har man verkligen funderat på psykvårdens rutiner vid tvångsintaganden? Bryr man sig om psykvården, borde man göra det nu, åtminstone, men alla är uppenbarligen upptagna med att hata.
Vi kan konstatera att hatet mot en ung kvinna som tar plats i samhället och i media, hatet mot utmanande och "ofolklig" konst och hatet mot "kultureliten" så som man vill utmåla den möts i det samlade hatet mot Anna Odell. Alldeles oavsett det eventuella lagbrottet, är det beklämmande hur var och varannan "vanlig skattebetalare" vill trycka till Odell, och det ordentligt. Det är näst intill patologiskt.
Kommentarfälten på dagstidningarnas hemsidor är en guldgruva av hysteriskt överdrivna åsikter. Det är som en högtid för småaktiga, hatiska människor med svår paranoia. I kommentarfälten till GP:s och DN:s artiklar återfinns bland annat följande tongångar: (i min fria tolkning)
- Det Odell gör är inte konst. En maktfullkomlig, självupptagen elit har bestämt att det är konst, vilket är att likna vid diktatur. Men det är ju klart att det inte är konst, det kan jag bestämma å hela samhällets vägnar.
- Ett konstprojekt med bankrån eller mordbrand som huvudingrediens vore ungefär samma sak som denna simulerade psykos.
- Odell vill bara ha uppmärksamhet. Hon är ett PR-geni, inte en konstnär. Allt har handlat om henne och inte om psykiatrin eller konsten. Hon bara älskar att bli uthängd i media och få hela svenska folkets samlade hat mot sig.
- Odells "konst" är ett hån mot människor som är i behov av psykvård.
- Anna Odell är skyldig samhället massor av pengar.
- Det svenska rättssystemet är ett skämt. Anna Odell borde få fängelse, och rentav tvingas betala elen i sin cell. Hon borde straffas så mycket som möjligt, hela tiden, för evigt.
- Nu kan ingen ingripa om någon försöker att hoppa från en bro, för det kanske är ett konstprojekt. Och då går det inte.
Inte nog med detta: folk uttrycker sig nedlåtande och hånfullt, ibland på simplaste mansgris-manér ("Lilla Anna..."). Man raljerar över hennes kalkylerade bluff, samtidigt som man påstår att hon faktiskt är sjuk i huvudet. (Man kan för övrigt bara föreställa sig vilka hatspyor som filtrerats bort av tidningarna.) Ofta verkar det som att amatörtyckarna bara läst löpsedlarna och sedan fällt sin dom, och det i helig vrede dessutom. Sen vill man få det till att det är Odells eget fel att det är hon, och inte psykvården, som diskuteras.
Varför är Svensson så upprörd, varför är just de här skattekronorna (som för övrigt ytterst få, även om man räknar arbetstid) så viktiga? Vad är så hotfullt och stötande med Odells konstprojekt? Har man verkligen funderat på psykvårdens rutiner vid tvångsintaganden? Bryr man sig om psykvården, borde man göra det nu, åtminstone, men alla är uppenbarligen upptagna med att hata.
Vi kan konstatera att hatet mot en ung kvinna som tar plats i samhället och i media, hatet mot utmanande och "ofolklig" konst och hatet mot "kultureliten" så som man vill utmåla den möts i det samlade hatet mot Anna Odell. Alldeles oavsett det eventuella lagbrottet, är det beklämmande hur var och varannan "vanlig skattebetalare" vill trycka till Odell, och det ordentligt. Det är näst intill patologiskt.
tisdag 4 augusti 2009
Reklam som tar ställning
En vanlig eftermiddag på stan hittar jag två intressanta skyltfönster, ett stenkast från varandra.
Polarn o. pyret säger sig göra kläder för barn, kort och gott - inte specifikt för tjejer eller killar, utan för alla barn. Det är avvikande i en värld av kläder som fortfarande i stort är uppdelad i två kategorier: manligt och kvinnligt. Ungarna ska inte tro att de kommer undan, inte ens på 2000-talet. Färglatt, mönstrat, putinuttigt, våg- och volangigt, det är för flickor. Mörka färger, superhjältar, byggmaskiner, sådant är för pojkar. Polarn o. pyrets inställning är därför uppfriskande - tänk om fler tänkte så! Jag hann dock inte titta på kläderna. Jag gissar att det inte är så mycket rosa eller volanger, i alla fall - folk skulle inte förstå att även pojkar kan ha sådant på sig. När allt kommer omkring är det vi som konsumenter, och inte bara företagen, som behöver tänka om.
Hi-Fi Klubben (ja, de särstavar) förhåller sig också till könsfrågor med sin skyltning - jag har tyvärr ingen bättre bild på grund av ljuset och vinkeln. Här sitter i alla fall en Kiss-sminkad man i läderväst och stickar med turkost garn. Kul, hinner jag tänka, innan jag ser överskriften: "Something wrong with your favourites? CHANGE YOUR STEREO!" Alltså: låter det fjolligt i dina högtalare? Var en riktig man och handla ny, dyr utrustning hos Hi-Fi Klubben! Rocken låter som den ska då. Kanske kan till och med Rob Halfords sexuella läggning rättas till med rätt grejer.
Inte speciellt progressivt tänkt. Någon utvidgad kundkrets vill de inte ha. För kvinnor bryr sig självklart inte om tekniska prylar, det är säkert något de har präglats till på stenåldern. Eller?
Men allvarligt. Om jag vill uppmuntra mina rockidoler att ägna sig åt handarbete, var handlar jag då?
Polarn o. pyret säger sig göra kläder för barn, kort och gott - inte specifikt för tjejer eller killar, utan för alla barn. Det är avvikande i en värld av kläder som fortfarande i stort är uppdelad i två kategorier: manligt och kvinnligt. Ungarna ska inte tro att de kommer undan, inte ens på 2000-talet. Färglatt, mönstrat, putinuttigt, våg- och volangigt, det är för flickor. Mörka färger, superhjältar, byggmaskiner, sådant är för pojkar. Polarn o. pyrets inställning är därför uppfriskande - tänk om fler tänkte så! Jag hann dock inte titta på kläderna. Jag gissar att det inte är så mycket rosa eller volanger, i alla fall - folk skulle inte förstå att även pojkar kan ha sådant på sig. När allt kommer omkring är det vi som konsumenter, och inte bara företagen, som behöver tänka om.
Hi-Fi Klubben (ja, de särstavar) förhåller sig också till könsfrågor med sin skyltning - jag har tyvärr ingen bättre bild på grund av ljuset och vinkeln. Här sitter i alla fall en Kiss-sminkad man i läderväst och stickar med turkost garn. Kul, hinner jag tänka, innan jag ser överskriften: "Something wrong with your favourites? CHANGE YOUR STEREO!" Alltså: låter det fjolligt i dina högtalare? Var en riktig man och handla ny, dyr utrustning hos Hi-Fi Klubben! Rocken låter som den ska då. Kanske kan till och med Rob Halfords sexuella läggning rättas till med rätt grejer.
Inte speciellt progressivt tänkt. Någon utvidgad kundkrets vill de inte ha. För kvinnor bryr sig självklart inte om tekniska prylar, det är säkert något de har präglats till på stenåldern. Eller?
Men allvarligt. Om jag vill uppmuntra mina rockidoler att ägna sig åt handarbete, var handlar jag då?
onsdag 22 juli 2009
Gun-Britt Sundström: "Maken"
Hur förblir man sin egen samtidigt som man är fäst vid någon? Hur hanterar man omvärldens (och sina egna) förväntningar på en lyckad relation? Hur förhåller sig kärlek och vänskap till varandra? Vad är det man tycker om hos varandra egentligen? Kan man älska flera människor samtidigt? Frågorna är stora, men Gun-Britt Sundström blir aldrig pretentiös. Hennes språk är rättframt och enkelt på ett behagligt sätt, utan att det någonsin känns banalt eller konstruerat.
"Maken" är en relationsroman som ärligt och öppensinnat utforskar vad människor kan betyda för varandra i en parrelation. Den belyser monogamins och polygamins fram- och baksidor på ett personligt sätt. Handlingen utspelar sig på 70-talet bland studenter i Stockholm, men sammanhanget tar aldrig fokus från kärnan i berättelsen: relationen mellan Martina (berättarjaget) och Gustav i dess olika faser. De har en närmast symbiotisk vänskap och en djup sympati för varandra, men det är alltid något som stör eller skaver. De ältar och diskuterar sina känslor tills det känns lika nära till hands att gifta sig som det är att göra slut. Innan boken är slut har deras gemensamma väg hunnit ta många vändningar.
Jag tyckte om att läsa boken av flera anledningar, men mest av allt för att den behandlar ett ämne som engagerar mig och det på ett sätt som (jag upprepar:) varken är pretentiöst eller banalt. "Maken" är helt enkelt en intressant, sympatisk och medryckande roman.
"Maken" är en relationsroman som ärligt och öppensinnat utforskar vad människor kan betyda för varandra i en parrelation. Den belyser monogamins och polygamins fram- och baksidor på ett personligt sätt. Handlingen utspelar sig på 70-talet bland studenter i Stockholm, men sammanhanget tar aldrig fokus från kärnan i berättelsen: relationen mellan Martina (berättarjaget) och Gustav i dess olika faser. De har en närmast symbiotisk vänskap och en djup sympati för varandra, men det är alltid något som stör eller skaver. De ältar och diskuterar sina känslor tills det känns lika nära till hands att gifta sig som det är att göra slut. Innan boken är slut har deras gemensamma väg hunnit ta många vändningar.
Jag tyckte om att läsa boken av flera anledningar, men mest av allt för att den behandlar ett ämne som engagerar mig och det på ett sätt som (jag upprepar:) varken är pretentiöst eller banalt. "Maken" är helt enkelt en intressant, sympatisk och medryckande roman.
söndag 12 juli 2009
Musikens vägar
a. Världen är bisarr, det bevisas gång på gång. På syntfestivalen i en värmländsk folkpark dansar vi till en raplåt om gängkrig i Rio de Janeiros kåkstäder. Att låten spelas i en överansträngd stereo i den lilla vagnen som säljer Billy's-pizzor gör inte saken sämre. När jag kommit tillbaka till civilisationen läser jag om låtens faktiska innehåll (långt mindre muntert än dess tonfall) och att den toppat den svenska singellistan...
b. Arvikafestivalens största behållning var för övrigt The Mars Volta, som gjorde ett lika elektrifierande intryck på mig som förr i tiden, innan jag halvt om halvt tappade intresset, samt Fever Ray, som var fantastisk och till och med lite skrämmande.
c. Bob Dylan är en legend, vilket har gjort det svårt för mig att ha en riktig uppfattning om hans musik. Min första riktiga kontakt var när jag var tretton-fjorton, genom Beastie Boys (de samplade "Just like Tom Thumb's blues", namedroppade Bob Dylan och citerade "Maggie's farm" i olika låtar). Nu vet jag i alla fall lite mer, efter att ha sett en konsertfilm från Newport och Scorseses dokumentär. Och musiken tar sig nog också.
d. Jag hade glömt bort Alan Lomax omfattande samling av folkmusik från hela världen. En DVD på Härlanda Bibliotek påminde mig. Det ska ha givits ut över 100 CD-skivor, jag undrar om de går att låna någonstans.
b. Arvikafestivalens största behållning var för övrigt The Mars Volta, som gjorde ett lika elektrifierande intryck på mig som förr i tiden, innan jag halvt om halvt tappade intresset, samt Fever Ray, som var fantastisk och till och med lite skrämmande.
c. Bob Dylan är en legend, vilket har gjort det svårt för mig att ha en riktig uppfattning om hans musik. Min första riktiga kontakt var när jag var tretton-fjorton, genom Beastie Boys (de samplade "Just like Tom Thumb's blues", namedroppade Bob Dylan och citerade "Maggie's farm" i olika låtar). Nu vet jag i alla fall lite mer, efter att ha sett en konsertfilm från Newport och Scorseses dokumentär. Och musiken tar sig nog också.
d. Jag hade glömt bort Alan Lomax omfattande samling av folkmusik från hela världen. En DVD på Härlanda Bibliotek påminde mig. Det ska ha givits ut över 100 CD-skivor, jag undrar om de går att låna någonstans.
onsdag 1 juli 2009
Förbjuden musik
Gatumusiker förbjuds i stort sett att spela på dagtid inom vallgraven i Göteborg, om de inte har tillstånd från polisen. Folk är upprörda.
Jag hade själv ett gatuband för några år sen och har länge planerat att göra något sånt igen. Jag tycker att musik på stan generellt sett är ett trevligt inslag. Jag förstår å andra sidan att det är ett arbetsmiljöproblem när någon spelar samma låt hela dagen utanför ens arbetsplats, för att inte tala om de som spelar två toner på en flöjt om och om igen.
En viktig fråga är hur restriktiv polismyndigheten kommer att vara med tillståndsgivandet. Måste man bifoga musikexempel till ansökan? Kommer ett smakråd avgöra vem som får spela? Man undrar. Och borde inte polisen fokusera sina resurser på allvarligare brott?
En annan sak jag undrar är hur man tänkte när man valde remissinstanser för beslutet. I underlaget ser man att det förutom polismyndigheten, hälsovårdsmyndigheten, park- och naturförvaltningen och trafikkontoret (?) främst handlar om företagare i innerstaden. Inte Kulturförvaltningen, inte några kulturorganisationer och absolut inga berörda musiker.
Förresten undrar jag om reklamradio på jobbet inte borde betraktas som hälsofarligt, minst lika mycket som gatumusik utanför dörren. Jag var och provade kläder i en affär på Kungsgatan idag, och där fick jag en smärtsam påminnelse om hur dålig musik faktiskt kan vara: totalt ambitionslös, skriven efter enfaldiga recept. Musik som får en att vilja ropa "Theodor Adorno, kom tillbaka, allt är förlåtet!" och texter som absolut ingen kan hålla för meningsfulla. Låtarna går dessutom vanligtvis flera gånger om dagen. Att arbeta till den musiken åtta timmar om dagen måste vara helvetet på jorden.
Jag hade själv ett gatuband för några år sen och har länge planerat att göra något sånt igen. Jag tycker att musik på stan generellt sett är ett trevligt inslag. Jag förstår å andra sidan att det är ett arbetsmiljöproblem när någon spelar samma låt hela dagen utanför ens arbetsplats, för att inte tala om de som spelar två toner på en flöjt om och om igen.
En viktig fråga är hur restriktiv polismyndigheten kommer att vara med tillståndsgivandet. Måste man bifoga musikexempel till ansökan? Kommer ett smakråd avgöra vem som får spela? Man undrar. Och borde inte polisen fokusera sina resurser på allvarligare brott?
En annan sak jag undrar är hur man tänkte när man valde remissinstanser för beslutet. I underlaget ser man att det förutom polismyndigheten, hälsovårdsmyndigheten, park- och naturförvaltningen och trafikkontoret (?) främst handlar om företagare i innerstaden. Inte Kulturförvaltningen, inte några kulturorganisationer och absolut inga berörda musiker.
Förresten undrar jag om reklamradio på jobbet inte borde betraktas som hälsofarligt, minst lika mycket som gatumusik utanför dörren. Jag var och provade kläder i en affär på Kungsgatan idag, och där fick jag en smärtsam påminnelse om hur dålig musik faktiskt kan vara: totalt ambitionslös, skriven efter enfaldiga recept. Musik som får en att vilja ropa "Theodor Adorno, kom tillbaka, allt är förlåtet!" och texter som absolut ingen kan hålla för meningsfulla. Låtarna går dessutom vanligtvis flera gånger om dagen. Att arbeta till den musiken åtta timmar om dagen måste vara helvetet på jorden.
tisdag 30 juni 2009
Michael Jackson och Mars, del två
Why not just tell people I'm an alien from Mars. Tell them I eat live chickens and do a voodoo dance at midnight. They'll believe anything you say, because you're a reporter. But if I, Michael Jackson, were to say, "I'm an alien from Mars and I eat live chickens and do a voodoo dance at midnight", people would say "Oh, man, that Michael Jackson is nuts. He's cracked up. You can't believe a damn word that comes out of his mouth."(Michael Jackson to J. Randy Taraborrelli, september 1995)
fredag 26 juni 2009
Michael Jackson och människan på Mars
Jag läste om Michael Jacksons död redan i morse, men det var först på lunchrasten jag verkligen fattade att han inte längre lever. Det är en märklig tanke. Jag har varit medveten om honom som begrepp sen jag var mycket liten, då hans crotch-grabs var ett föremål för löje och fascination. Senare förstod jag att han hade tillfört världen mycket mer, och på senare år hans status som populärkulturell institution och mänsklig paradox befästs i och med rättsprocessen som hela världen kunde följa. Om man bortser från idoldyrkan, behandlar folk honom med en fascinerande blandning av respekt, ironi och äckel. Han är genuint overklig, och inte bara på det sättet som kändisskap gör människor overkliga.
Nu är alltså människan bakom begreppet död. Gör det någon praktisk skillnad för mig personligen? Han har aldrig varit bland mina riktiga musikfavoriter, så någon närmare relation till honom än den genom populärkulturen och nyhetsflödet medierade har jag inte. Som begrepp lever han kvar efter sin död, men som människa hade han, vad mig beträffar, lika gärna aldrig ha funnits. Eller? Baudrillard hade nog haft ett och annat att säga om det. Hur som helst är det en underlig känsla.
Samtidigt läser jag något som anknyter till mitt inlägg om månen: Buzz Aldrin lanserar ett mer visionärt alternativ till NASAs nuvarande rymdprogram, men med samma finansiering. En av hans poänger är att vi kan ta oss till Mars mycket fortare med några omprioriteringar. Han menar också att färden till Mars ska vara en enkelresa. De som åker dit ska stanna där för att bygga en permanent koloni. "It will take a special kind of person", säger han. No shit!
Tänk om det just nu fanns människor som levde på Mars. Hur skulle vi som är kvar förhålla oss till dem: skulle de bli stjärnorna i världens häftigaste dokusåpa? Eller skulle de, när projektet inte längre har nyhetsvärde, bli mer begrepp än människor, precis som "The King of Pop"? Tanken på de eventuella kolonisatörernas fysiska avstånd och isolation är svindlande. Att vara människa i yttre rymden är tufft, men att vara som en marsmänniska här på jorden kan inte vara så lätt, det heller. Michael Jackson kanske visste.
Nu är alltså människan bakom begreppet död. Gör det någon praktisk skillnad för mig personligen? Han har aldrig varit bland mina riktiga musikfavoriter, så någon närmare relation till honom än den genom populärkulturen och nyhetsflödet medierade har jag inte. Som begrepp lever han kvar efter sin död, men som människa hade han, vad mig beträffar, lika gärna aldrig ha funnits. Eller? Baudrillard hade nog haft ett och annat att säga om det. Hur som helst är det en underlig känsla.
Samtidigt läser jag något som anknyter till mitt inlägg om månen: Buzz Aldrin lanserar ett mer visionärt alternativ till NASAs nuvarande rymdprogram, men med samma finansiering. En av hans poänger är att vi kan ta oss till Mars mycket fortare med några omprioriteringar. Han menar också att färden till Mars ska vara en enkelresa. De som åker dit ska stanna där för att bygga en permanent koloni. "It will take a special kind of person", säger han. No shit!
Tänk om det just nu fanns människor som levde på Mars. Hur skulle vi som är kvar förhålla oss till dem: skulle de bli stjärnorna i världens häftigaste dokusåpa? Eller skulle de, när projektet inte längre har nyhetsvärde, bli mer begrepp än människor, precis som "The King of Pop"? Tanken på de eventuella kolonisatörernas fysiska avstånd och isolation är svindlande. Att vara människa i yttre rymden är tufft, men att vara som en marsmänniska här på jorden kan inte vara så lätt, det heller. Michael Jackson kanske visste.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)