Po Tidholm och dödandets tradition

Po Tidholm har skrivit en tänkvärd artikel om slakt i GP:s kulturdel. Utgångspunkten för texten är Tidholms egen hemslakt av får. Hans dotter reagerar kraftigt mot det som sker, och Tidholms resonemang är från början tänkt att utmynna i ett försvar för köttkonsumtionen. Trots den förutsägbara riktningen är det en (för svensk dagsmedia) sällsynt nyanserad betraktelse över de moraliska problemen med att äta kött.

Tidholm kritiserar matdebattens tendens att behandla enskildheter (“e-nummer, hygien, vanvård av specifika djurslag, glasbitar i kycklingen”) istället för moral. Han påpekar helt korrekt att vi är “bortom det naturliga i dag” - det räcker inte att hänvisa till naturens ordning, vi har ett eget ansvar för det vi gör. Han pekar också på att den nuvarande trenden med närproducerat, ursprungsmärkt kött lättar vårt samvete på ett delvis bedrägligt sätt.

Tidholm tycker "förstås" inte om att döda djur. Men han tycker om att ingå i dödandets tradition. Hemslakt är enligt honom "en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten" - till skillnad från hur det går till i djurfabrikerna, får man anta. Denna beskrivning är mycket betydelsefull. Jag håller med om att relationen mellan människa och djur är mycket mer påtaglig vid hemslakt än i köttdisken på Willy's, men det är fortfarande en relation mellan en människa med makt och ett djur-objekt som finns till för den förres smaklökar och mysiga traditioner - inte som individer med egna intressen och en egen välfärd.

"Det finns många argument för att sluta äta kött", tillstår Tidholm, men menar samtidigt att frågan är djup och komplex, samt att vegetarianism en ytlig lösning. Varför? Det resonemanget utvecklar han inte. Han invänder mot att frakta grönsaker över halva jordklotet, men det är nu inte heller vegetarianismens syfte och poäng. Tidholm undviker dessutom ett annat fundamentalt problem: det finns en motsättning mellan småskalig djuruppfödning (vilket han föredrar) å ena sidan och jordens ökande befolkning och köttkonsumtion å andra sidan. Att äta mindre kött, eller inget kött alls, är i det sammanhanget inte speciellt "ytligt".

"Vad jag skulle vilja är att mina barn fortsätter äta kött, trots att de sett sina små lamm växa upp för att sedan sluta sitt korta liv i en pöl av blod. Att de, med kunskapens alla konsekvenser, ägnar sig åt ett ansvarsfullt köttätande."

Po Tidholm skriver empatiskt om sin dotters häftiga reaktion mot slakten som hon får bevittna. Han är angelägen om att hon ändå ska välja att äta kött, men inte genom att förtränga det hemska utan genom att acceptera det. Problemet är att han inte ger något riktigt gott argument för varför det måste accepteras.

Men min dotter är faktiskt otröstlig. ”Varför ska de dö?” säger hon. Jag säger att det är vad fåren är till för, att de finns för oss. De är som grönsakerna i jorden. Vi gödslar och gräver och sår och gallrar och när hösten kommer skördar vi morötterna. ”Djur är inte grönsaker”, säger hon kort och går därifrån.

Ett barn förstår det en vuxen inte vill inse.

Män vantrivs i kulturen (Man tänker sitt)

Trots att jag inte ser film speciellt ofta, har jag i alla fall förstått att svensk film inte bara är Millennium och Göta Kanal 3. Det verkar som att alternativen inom svensk film har fått ökad uppmärksamhet på senare år - Ruben Östlund, folket bakom Farväl Falkenberg osv. En av de sistnämnda har gjort "Man tänker sitt". Det är glädjande att man även på en SF-biograf får se se en film där saker händer långsamt och utan förklaring. Innehållet är förstås en annan historia.

Filmen skildrar existentiell ångest i ett anonymt, svenskt villaområde. Huvudpersonen är en tafatt pojke vars tankar är citat av Henry David Thoreau som berör jaget och naturen. Det finns ett galleri av lidande män i grannskapet: killen som är arbetslös, ensam pappa, bor hemma hos sin mamma och inte ens har egen hemnyckel; killen som tyranniseras av sin pappa, jobbar ihjäl sig och plöjer ner sin lön i sitt hus utan att riktigt veta varför; den invandrade, medelålders mannen som grannarna tycker är en kuf osv. Vi får följa dem i sina pågående konflikter med omvärlden.

Naturen är på något sätt ständigt närvarande, men inte som huvudperson, utan som en passiv fond, en spelplan för männen och deras ångest. En och en går de ut ensamma i skogen och lider (den unga pappan har med sig sin lilla son). Annars ägnar de sig åt destruktion eller våld av olika slag, och blir missförstådda av krävande kvinnor. Våldet och oberäkneligheten färgar av sig på de stillsammare sekvenserna, där det finns kvar som förväntan eller oro. I varje mänsklig relation verkar det finnas något ruttet, förutom i pappans relation till sitt barn.

Det finns ett stort mått av komik i scenerna där männen lider i skogen, så stort att jag undrar om det är avsiktligt. Det är löjligt överspelat. Skildringen av det lilla samhället är mer lyckad, i det att den ger en kvävande känsla av instängdhet.

Filmmakarna tackar Robert Bly i eftertexterna. Nu har inte jag läst "Järn-Hans", men lösningen där liksom i denna film tycks vara att lämna sin sociala roll, ignorera kvinnorna som står i vägen för manlig självinsikt och frihet (det finns enbart sådana i "Man tänker sitt"), och konfrontera sin egen natur. Det är en slutsats som jag har lite svårt att ta till mig. Samhället som skildras i filmen lär inte bli ett trevligare livsrum om alla män går ut i skogen och skriker.

Filmens behållning är tempot och kompositionen, och den smått kusliga musiken. Den stora frågan förblir om männens flykt till skogen verkligen är en väg ut ur alienationen och till självförståelse och självuppskattning, eller om det bara är ännu ett symptom på hur sabbade de är - om "Man tänker sitt" är en klagosång över hur synd det är om männen, eller om filmen tvärtom driver med dem.

En högtid för hat och paranoia

Anna Odell fälldes i tingsrätten för "våldsamt motstånd och oredligt förfarande". Jag vill inte kommentera själva domen, men jag kan inte låta bli att förundras över diskussionen om den. Utan att ens gå in på bloggarna kan vi få så mycket av den till livs att det räcker och blir över.

Kommentarfälten på dagstidningarnas hemsidor är en guldgruva av hysteriskt överdrivna åsikter. Det är som en högtid för småaktiga, hatiska människor med svår paranoia. I kommentarfälten till GP:s och DN:s artiklar återfinns bland annat följande tongångar: (i min fria tolkning)

• Det Odell gör är inte konst. En maktfullkomlig, självupptagen elit har bestämt att det är konst, vilket är att likna vid diktatur. Men det är ju klart att det inte är konst, det kan jag bestämma å hela samhällets vägnar.


• Ett konstprojekt med bankrån eller mordbrand som huvudingrediens vore ungefär samma sak som denna simulerade psykos.


• Odell vill bara ha uppmärksamhet. Hon är ett PR-geni, inte en konstnär. Allt har handlat om henne och inte om psykiatrin eller konsten. Hon bara älskar att bli uthängd i media och få hela svenska folkets samlade hat mot sig.


• Odells "konst" är ett hån mot människor som är i behov av psykvård.


• Anna Odell är skyldig samhället massor av pengar.


• Det svenska rättssystemet är ett skämt. Anna Odell borde få fängelse, och rentav tvingas betala elen i sin cell. Hon borde straffas så mycket som möjligt, hela tiden, för evigt.


• Nu kan ingen ingripa om någon försöker att hoppa från en bro, för det kanske är ett konstprojekt. Och då går det inte.

Total smörja, med andra ord. Konspirationsteorier varvas med uppblåshet, elitism förklädd i folkligt sunt förnuft (1), vansinnigt överdrivna paralleller (2), total avsaknad av såväl förnuftig analys som empati (4), hjärnspöken (5), lynchstämning (6) och fullt medveten larvighet (7). Dammen har brustit: nu vill precis alla Säga Som Det Är.

Inte nog med detta: folk uttrycker sig nedlåtande och hånfullt, ibland på simplaste mansgris-manér ("Lilla Anna..."). Man raljerar över hennes kalkylerade bluff, samtidigt som man påstår att hon faktiskt är sjuk i huvudet. (Man kan för övrigt bara föreställa sig vilka hatspyor som filtrerats bort av tidningarna.) Ofta verkar det som att amatörtyckarna bara läst löpsedlarna och sedan fällt sin dom, och det i helig vrede dessutom. Sen vill man få det till att det är Odells eget fel att det är hon, och inte psykvården, som diskuteras.

Varför är Svensson så upprörd, varför är just de här skattekronorna (som för övrigt ytterst få, även om man räknar arbetstid) så viktiga? Vad är så hotfullt och stötande med Odells konstprojekt? Har man verkligen funderat på psykvårdens rutiner vid tvångsintaganden? Bryr man sig om psykvården, borde man göra det nu, åtminstone, men alla är uppenbarligen upptagna med att hata.

Vi kan konstatera att hatet mot en ung kvinna som tar plats i samhället och i media, hatet mot utmanande och "ofolklig" konst och hatet mot "kultureliten" så som man vill utmåla den möts i det samlade hatet mot Anna Odell. Alldeles oavsett det eventuella lagbrottet, är det beklämmande hur var och varannan "vanlig skattebetalare" vill trycka till Odell, och det ordentligt. Det är näst intill patologiskt.

Reklam som tar ställning

En vanlig eftermiddag på stan hittar jag två intressanta skyltfönster, ett stenkast från varandra.

Polarn o. pyret säger sig göra kläder för barn, kort och gott - inte specifikt för tjejer eller killar, utan för alla barn. Det är avvikande i en värld av kläder som fortfarande i stort är uppdelad i två kategorier: manligt och kvinnligt. Ungarna ska inte tro att de kommer undan, inte ens på 2000-talet. Färglatt, mönstrat, putinuttigt, våg- och volangigt, det är för flickor. Mörka färger, superhjältar, byggmaskiner, sådant är för pojkar. Polarn o. pyrets inställning är därför uppfriskande - tänk om fler tänkte så! Jag hann dock inte titta på kläderna. Jag gissar att det inte är så mycket rosa eller volanger, i alla fall - folk skulle inte förstå att även pojkar kan ha sådant på sig. När allt kommer omkring är det vi som konsumenter, och inte bara företagen, som behöver tänka om.


Hi-Fi Klubben (ja, de särstavar) förhåller sig också till könsfrågor med sin skyltning - jag har tyvärr ingen bättre bild på grund av ljuset och vinkeln. Här sitter i alla fall en Kiss-sminkad man i läderväst och stickar med turkost garn. Kul, hinner jag tänka, innan jag ser överskriften: "Something wrong with your favourites? CHANGE YOUR STEREO!" Alltså: låter det fjolligt i dina högtalare? Var en riktig man och handla ny, dyr utrustning hos Hi-Fi Klubben! Rocken låter som den ska då. Kanske kan till och med Rob Halfords sexuella läggning rättas till med rätt grejer.
Inte speciellt progressivt tänkt. Någon utvidgad kundkrets vill de inte ha. För kvinnor bryr sig självklart inte om tekniska prylar, det är säkert något de har präglats till på stenåldern. Eller?

Men allvarligt. Om jag vill uppmuntra mina rockidoler att ägna sig åt handarbete, var handlar jag då?

Gun-Britt Sundström: "Maken"

Hur förblir man sin egen samtidigt som man är fäst vid någon? Hur hanterar man omvärldens (och sina egna) förväntningar på en lyckad relation? Hur förhåller sig kärlek och vänskap till varandra? Vad är det man tycker om hos varandra egentligen? Kan man älska flera människor samtidigt? Frågorna är stora, men Gun-Britt Sundström blir aldrig pretentiös. Hennes språk är rättframt och enkelt på ett behagligt sätt, utan att det någonsin känns banalt eller konstruerat.

"Maken" är en relationsroman som ärligt och öppensinnat utforskar vad människor kan betyda för varandra i en parrelation. Den belyser monogamins och polygamins fram- och baksidor på ett personligt sätt. Handlingen utspelar sig på 70-talet bland studenter i Stockholm, men sammanhanget tar aldrig fokus från kärnan i berättelsen: relationen mellan Martina (berättarjaget) och Gustav i dess olika faser. De har en närmast symbiotisk vänskap och en djup sympati för varandra, men det är alltid något som stör eller skaver. De ältar och diskuterar sina känslor tills det känns lika nära till hands att gifta sig som det är att göra slut. Innan boken är slut har deras gemensamma väg hunnit ta många vändningar.

Jag tyckte om att läsa boken av flera anledningar, men mest av allt för att den behandlar ett ämne som engagerar mig och det på ett sätt som (jag upprepar:) varken är pretentiöst eller banalt. "Maken" är helt enkelt en intressant, sympatisk och medryckande roman.

Musikens vägar

a. Världen är bisarr, det bevisas gång på gång. På syntfestivalen i en värmländsk folkpark dansar vi till en raplåt om gängkrig i Rio de Janeiros kåkstäder. Att låten spelas i en överansträngd stereo i den lilla vagnen som säljer Billy's-pizzor gör inte saken sämre. När jag kommit tillbaka till civilisationen läser jag om låtens faktiska innehåll (långt mindre muntert än dess tonfall) och att den toppat den svenska singellistan...

b. Arvikafestivalens största behållning var för övrigt The Mars Volta, som gjorde ett lika elektrifierande intryck på mig som förr i tiden, innan jag halvt om halvt tappade intresset, samt Fever Ray, som var fantastisk och till och med lite skrämmande.

c. Bob Dylan är en legend, vilket har gjort det svårt för mig att ha en riktig uppfattning om hans musik. Min första riktiga kontakt var när jag var tretton-fjorton, genom Beastie Boys (de samplade "Just like Tom Thumb's blues", namedroppade Bob Dylan och citerade "Maggie's farm" i olika låtar). Nu vet jag i alla fall lite mer, efter att ha sett en konsertfilm från Newport och Scorseses dokumentär. Och musiken tar sig nog också.

d. Jag hade glömt bort Alan Lomax omfattande samling av folkmusik från hela världen. En DVD på Härlanda Bibliotek påminde mig. Det ska ha givits ut över 100 CD-skivor, jag undrar om de går att låna någonstans.

Förbjuden musik

Gatumusiker förbjuds i stort sett att spela på dagtid inom vallgraven i Göteborg, om de inte har tillstånd från polisen. Folk är upprörda.

Jag hade själv ett gatuband för några år sen och har länge planerat att göra något sånt igen. Jag tycker att musik på stan generellt sett är ett trevligt inslag. Jag förstår å andra sidan att det är ett arbetsmiljöproblem när någon spelar samma låt hela dagen utanför ens arbetsplats, för att inte tala om de som spelar två toner på en flöjt om och om igen.

En viktig fråga är hur restriktiv polismyndigheten kommer att vara med tillståndsgivandet. Måste man bifoga musikexempel till ansökan? Kommer ett smakråd avgöra vem som får spela? Man undrar. Och borde inte polisen fokusera sina resurser på allvarligare brott?

En annan sak jag undrar är hur man tänkte när man valde remissinstanser för beslutet. I underlaget ser man att det förutom polismyndigheten, hälsovårdsmyndigheten, park- och naturförvaltningen och trafikkontoret (?) främst handlar om företagare i innerstaden. Inte Kulturförvaltningen, inte några kulturorganisationer och absolut inga berörda musiker.

Förresten undrar jag om reklamradio på jobbet inte borde betraktas som hälsofarligt, minst lika mycket som gatumusik utanför dörren. Jag var och provade kläder i en affär på Kungsgatan idag, och där fick jag en smärtsam påminnelse om hur dålig musik faktiskt kan vara: totalt ambitionslös, skriven efter enfaldiga recept. Musik som får en att vilja ropa "Theodor Adorno, kom tillbaka, allt är förlåtet!" och texter som absolut ingen kan hålla för meningsfulla. Låtarna går dessutom vanligtvis flera gånger om dagen. Att arbeta till den musiken åtta timmar om dagen måste vara helvetet på jorden.