Reklam som tar ställning

En vanlig eftermiddag på stan hittar jag två intressanta skyltfönster, ett stenkast från varandra.

Polarn o. pyret säger sig göra kläder för barn, kort och gott - inte specifikt för tjejer eller killar, utan för alla barn. Det är avvikande i en värld av kläder som fortfarande i stort är uppdelad i två kategorier: manligt och kvinnligt. Ungarna ska inte tro att de kommer undan, inte ens på 2000-talet. Färglatt, mönstrat, putinuttigt, våg- och volangigt, det är för flickor. Mörka färger, superhjältar, byggmaskiner, sådant är för pojkar. Polarn o. pyrets inställning är därför uppfriskande - tänk om fler tänkte så! Jag hann dock inte titta på kläderna. Jag gissar att det inte är så mycket rosa eller volanger, i alla fall - folk skulle inte förstå att även pojkar kan ha sådant på sig. När allt kommer omkring är det vi som konsumenter, och inte bara företagen, som behöver tänka om.


Hi-Fi Klubben (ja, de särstavar) förhåller sig också till könsfrågor med sin skyltning - jag har tyvärr ingen bättre bild på grund av ljuset och vinkeln. Här sitter i alla fall en Kiss-sminkad man i läderväst och stickar med turkost garn. Kul, hinner jag tänka, innan jag ser överskriften: "Something wrong with your favourites? CHANGE YOUR STEREO!" Alltså: låter det fjolligt i dina högtalare? Var en riktig man och handla ny, dyr utrustning hos Hi-Fi Klubben! Rocken låter som den ska då. Kanske kan till och med Rob Halfords sexuella läggning rättas till med rätt grejer.
Inte speciellt progressivt tänkt. Någon utvidgad kundkrets vill de inte ha. För kvinnor bryr sig självklart inte om tekniska prylar, det är säkert något de har präglats till på stenåldern. Eller?

Men allvarligt. Om jag vill uppmuntra mina rockidoler att ägna sig åt handarbete, var handlar jag då?

Gun-Britt Sundström: "Maken"

Hur förblir man sin egen samtidigt som man är fäst vid någon? Hur hanterar man omvärldens (och sina egna) förväntningar på en lyckad relation? Hur förhåller sig kärlek och vänskap till varandra? Vad är det man tycker om hos varandra egentligen? Kan man älska flera människor samtidigt? Frågorna är stora, men Gun-Britt Sundström blir aldrig pretentiös. Hennes språk är rättframt och enkelt på ett behagligt sätt, utan att det någonsin känns banalt eller konstruerat.

"Maken" är en relationsroman som ärligt och öppensinnat utforskar vad människor kan betyda för varandra i en parrelation. Den belyser monogamins och polygamins fram- och baksidor på ett personligt sätt. Handlingen utspelar sig på 70-talet bland studenter i Stockholm, men sammanhanget tar aldrig fokus från kärnan i berättelsen: relationen mellan Martina (berättarjaget) och Gustav i dess olika faser. De har en närmast symbiotisk vänskap och en djup sympati för varandra, men det är alltid något som stör eller skaver. De ältar och diskuterar sina känslor tills det känns lika nära till hands att gifta sig som det är att göra slut. Innan boken är slut har deras gemensamma väg hunnit ta många vändningar.

Jag tyckte om att läsa boken av flera anledningar, men mest av allt för att den behandlar ett ämne som engagerar mig och det på ett sätt som (jag upprepar:) varken är pretentiöst eller banalt. "Maken" är helt enkelt en intressant, sympatisk och medryckande roman.

Musikens vägar

a. Världen är bisarr, det bevisas gång på gång. På syntfestivalen i en värmländsk folkpark dansar vi till en raplåt om gängkrig i Rio de Janeiros kåkstäder. Att låten spelas i en överansträngd stereo i den lilla vagnen som säljer Billy's-pizzor gör inte saken sämre. När jag kommit tillbaka till civilisationen läser jag om låtens faktiska innehåll (långt mindre muntert än dess tonfall) och att den toppat den svenska singellistan...

b. Arvikafestivalens största behållning var för övrigt The Mars Volta, som gjorde ett lika elektrifierande intryck på mig som förr i tiden, innan jag halvt om halvt tappade intresset, samt Fever Ray, som var fantastisk och till och med lite skrämmande.

c. Bob Dylan är en legend, vilket har gjort det svårt för mig att ha en riktig uppfattning om hans musik. Min första riktiga kontakt var när jag var tretton-fjorton, genom Beastie Boys (de samplade "Just like Tom Thumb's blues", namedroppade Bob Dylan och citerade "Maggie's farm" i olika låtar). Nu vet jag i alla fall lite mer, efter att ha sett en konsertfilm från Newport och Scorseses dokumentär. Och musiken tar sig nog också.

d. Jag hade glömt bort Alan Lomax omfattande samling av folkmusik från hela världen. En DVD på Härlanda Bibliotek påminde mig. Det ska ha givits ut över 100 CD-skivor, jag undrar om de går att låna någonstans.

Förbjuden musik

Gatumusiker förbjuds i stort sett att spela på dagtid inom vallgraven i Göteborg, om de inte har tillstånd från polisen. Folk är upprörda.

Jag hade själv ett gatuband för några år sen och har länge planerat att göra något sånt igen. Jag tycker att musik på stan generellt sett är ett trevligt inslag. Jag förstår å andra sidan att det är ett arbetsmiljöproblem när någon spelar samma låt hela dagen utanför ens arbetsplats, för att inte tala om de som spelar två toner på en flöjt om och om igen.

En viktig fråga är hur restriktiv polismyndigheten kommer att vara med tillståndsgivandet. Måste man bifoga musikexempel till ansökan? Kommer ett smakråd avgöra vem som får spela? Man undrar. Och borde inte polisen fokusera sina resurser på allvarligare brott?

En annan sak jag undrar är hur man tänkte när man valde remissinstanser för beslutet. I underlaget ser man att det förutom polismyndigheten, hälsovårdsmyndigheten, park- och naturförvaltningen och trafikkontoret (?) främst handlar om företagare i innerstaden. Inte Kulturförvaltningen, inte några kulturorganisationer och absolut inga berörda musiker.

Förresten undrar jag om reklamradio på jobbet inte borde betraktas som hälsofarligt, minst lika mycket som gatumusik utanför dörren. Jag var och provade kläder i en affär på Kungsgatan idag, och där fick jag en smärtsam påminnelse om hur dålig musik faktiskt kan vara: totalt ambitionslös, skriven efter enfaldiga recept. Musik som får en att vilja ropa "Theodor Adorno, kom tillbaka, allt är förlåtet!" och texter som absolut ingen kan hålla för meningsfulla. Låtarna går dessutom vanligtvis flera gånger om dagen. Att arbeta till den musiken åtta timmar om dagen måste vara helvetet på jorden.

Michael Jackson och Mars, del två

Why not just tell people I'm an alien from Mars. Tell them I eat live chickens and do a voodoo dance at midnight. They'll believe anything you say, because you're a reporter. But if I, Michael Jackson, were to say, "I'm an alien from Mars and I eat live chickens and do a voodoo dance at midnight", people would say "Oh, man, that Michael Jackson is nuts. He's cracked up. You can't believe a damn word that comes out of his mouth."

(Michael Jackson to J. Randy Taraborrelli, september 1995)

Michael Jackson och människan på Mars

Jag läste om Michael Jacksons död redan i morse, men det var först på lunchrasten jag verkligen fattade att han inte längre lever. Det är en märklig tanke. Jag har varit medveten om honom som begrepp sen jag var mycket liten, då hans crotch-grabs var ett föremål för löje och fascination. Senare förstod jag att han hade tillfört världen mycket mer, och på senare år hans status som populärkulturell institution och mänsklig paradox befästs i och med rättsprocessen som hela världen kunde följa. Om man bortser från idoldyrkan, behandlar folk honom med en fascinerande blandning av respekt, ironi och äckel. Han är genuint overklig, och inte bara på det sättet som kändisskap gör människor overkliga.

Nu är alltså människan bakom begreppet död. Gör det någon praktisk skillnad för mig personligen? Han har aldrig varit bland mina riktiga musikfavoriter, så någon närmare relation till honom än den genom populärkulturen och nyhetsflödet medierade har jag inte. Som begrepp lever han kvar efter sin död, men som människa hade han, vad mig beträffar, lika gärna aldrig ha funnits. Eller? Baudrillard hade nog haft ett och annat att säga om det. Hur som helst är det en underlig känsla.

Samtidigt läser jag något som anknyter till mitt inlägg om månen: Buzz Aldrin lanserar ett mer visionärt alternativ till NASAs nuvarande rymdprogram, men med samma finansiering. En av hans poänger är att vi kan ta oss till Mars mycket fortare med några omprioriteringar. Han menar också att färden till Mars ska vara en enkelresa. De som åker dit ska stanna där för att bygga en permanent koloni. "It will take a special kind of person", säger han. No shit!

Tänk om det just nu fanns människor som levde på Mars. Hur skulle vi som är kvar förhålla oss till dem: skulle de bli stjärnorna i världens häftigaste dokusåpa? Eller skulle de, när projektet inte längre har nyhetsvärde, bli mer begrepp än människor, precis som "The King of Pop"? Tanken på de eventuella kolonisatörernas fysiska avstånd och isolation är svindlande. Att vara människa i yttre rymden är tufft, men att vara som en marsmänniska här på jorden kan inte vara så lätt, det heller. Michael Jackson kanske visste.

Om månen

Sist jag mållöst vandrade in på Stadsbiblioteket, köpte jag bland annat ett utgallrat exemplar av Andrew Smiths bok "Moondust: in search of the men who fell to earth", om Apolloprojektet och månlandningarna. Jag formligen slukade den. Jag läste den till frukost och till middag, på spårvagnen och till och med på jobbet, medan datorn gick igång. Jag återkommer till detta i ett senare inlägg, men jag kan lugnt säga att jag blev fascinerad av hela den absurda berättelsen om människans första resor i yttre rymden, av dess populärkulturella betydelse och existentiella dimension.

Månen är åter ett aktuellt mål, läser jag i tidningen. Några dagar efter att jag köper "Moondust" skjuts NASAs Lunar Reconnaisance Orbiter upp, som ett första steg mot nya, bemannade månfärder som ska äga rum runt 2020. Hm.

Idag köpte jag Bat for Lashes senaste skiva, "Two suns". Där finns en låt som heter "Moon and moon".

Det kallas att vara intresserad av "rymden", som den var något externt eller perifert, när vi i själva verket susar igenom den i ungefär hundra tusen kilometer i timmen. Jag fylls av en skräckblandad förtjusning.