Det är praktiskt att bli rekommenderad en bok och få den direkt i handen. Det blir lättare att sätta igång. "En fest för livet" handlar om Hemingways tid i Paris innan hans första roman publicerats. Det är anekdoter om bekantskaperna i Paris (bl.a. med Gertrude Stein och Scott Fitzgerald) och om författarlivet. Utflykter, hästkapplöpningar, Aleister Crowley-spotting och ekonomiska bekymmer.
Hemingway ger oss mycket information om gatunamn, maträtter och viner. Avsnitten är nästan som dagboksanteckningar, i det att de verkar i stort sett obekymrade om läsaren. Det är ingen speciellt engagerande läsning, men ändå ganska underhållande. Här och var dyker fina insikter upp, men de lyfts inte fram särskilt utan får vara en del av det avslappnade, nästan nonchalanta flödet av händelser och betraktelser.
Kapitlet om den inte speciellt alkoholtolerante Fitzgerald, där de bilar genom den regniga landsbygden i en bil utan tak, är nog roligast. Dags att läsa "The great Gatsby" kanske?
söndag 22 mars 2009
fredag 20 mars 2009
Sara Stridsberg: Drömfakulteten
En julklappsbok som gjorde mig både förväntansfull och lite skeptisk. Jag förstod att den fått mycket god kritik, och att jag borde tycka om den. Sådant kan förstås göra en lite misstänksam. Dessutom (kanske på grund av mitt kön - tack, könet!) inbillade jag mig att det skulle vara ointressant med en historia om en galen, trasig kvinna som till råga på allt blivit någon sorts ikon. Men den oreflekterade motsträvigheten förlorar allt som oftast när man börjar läsa.
Boken handlar alltså om Valerie Solanas, mest känd för att ha skrivit SCUM-manifestet och för att ha skjutit Andy Warhol. Hon dör ensam på ett skabbigt knarkarhotell på 80-talet, och med detta som utgångspunkt lär vi känna henne och hennes tidigare liv. Men detta är ingen biografi, utan i stort sett en fiktion, eller, om man så vill, en sorts hyllning. Egentligen spelar det ingen roll om boken speglar "sanningen" om just Valerie Solanas eller om det mesta är påhittat. Berättelsen är sig själv nog. Samtidigt blir jag nyfiken på förlagan, på modern Dorothy, på bästa vännen och medforskaren Cosmogirl, på Andy Warhol, alla dessa karaktärer som i boken är viktiga för Valerie. Det är genom minnet av dem som konturerna av henne målas upp.
Detta är en formmässigt intressant bok. Många röster som talar - ibland tydliga personer, andra gånger icke namngivna. Det händer att rösterna glider in i varandra; vem som talar blir mindre viktigt, det som sägs är det som räknas. Berättelsen och dialogen är ändå inte konturlös, vilket är en klar bedrift. Bokens mångsidiga form, med redogörelser, dialoger och listor, med perspektivbyten, tidshopp kan eventuellt vara ett hinder för läsaren. Själv tyckte jag i alla fall inte att det störde, utan att det kändes naturligt. Att författaren själv finns med i vissa avsnitt är ett metagrepp som inte heller behöver avskräcka - jag som läsare känner mig rentav lättad över denna direkthet som inte stoppar flödet i berättelsen utan blir en del av den.
Det finns en del återkommande teman: öken, undervatten, hajar, flamingon, Valeries silverkappa. Symboler för sinnestillstånd, för intryck, för relationer. Likaså finns det återkommande uttryck. "En flicka kan allt hon vill", exempelvis. Det ger en sorts driv, en rundgång i texten, som (tillsammans med Valerie själv) håller ihop fragmenten.
På sätt och vis handlar berättelsen om frihet, om individens sätt - och rätt - att definiera sig själv, om svårigheten att göra det när man lever i ett samhälle, eller som i det här fallet, i utkanten av samhället. Valeries uppror mot definitionerna är att göra det omyndiga myndigt, en förhandling av vansinne och normalitet (då den senare är otillgänglig för henne). Hon är en starkare individ än den skygge Andy Warhol och alla hans hangarounds. Hon har mer självkänsla och riktig drivkraft. Men det rymmer desperationen i att inte hitta sin plats, att inte få ta plats. Hon spelar en roll som blir för mycket för alla, inklusive henne själv.
Sara Stridsbergs Valerie Solanas är en människa full av skarpsynthet, livsvisdom och tragisk, barnslig destruktivitet. Det är inte tung läsning trots att det i mångt och mycket handlar om hopplöshet och svek. Valerie är det svikna barnet, den svekfulla vännen, den rastlösa forskaren, den geniala författren, knarkaren och parian. Nej, man vill inte vara Valerie, men man känner igen sig i pusselbitarna av hennes liv, ett liv som är så genommänskligt att man inte kan vara främmande för det, trots att det är ljusår från ens eget.
"Ett tragiskt människoöde", vilken plattityd. Det är inte så enkelt, och har man läst boken så har man missat något. God litteratur kan få läsaren att reflektera över sådant som omedvetet och "självklart", den kan få en att se det egna i det främmande och se det främmande i det egna. "Drömfakulteten" är sådan litteratur.
P.S. Jag blev ändå inte helt gripen och överväldigad, det är inte så jag menar. Det var en fascinerande läsupplevelse men inte livsomstörtande. Något visst är det, i alla fall.
Boken handlar alltså om Valerie Solanas, mest känd för att ha skrivit SCUM-manifestet och för att ha skjutit Andy Warhol. Hon dör ensam på ett skabbigt knarkarhotell på 80-talet, och med detta som utgångspunkt lär vi känna henne och hennes tidigare liv. Men detta är ingen biografi, utan i stort sett en fiktion, eller, om man så vill, en sorts hyllning. Egentligen spelar det ingen roll om boken speglar "sanningen" om just Valerie Solanas eller om det mesta är påhittat. Berättelsen är sig själv nog. Samtidigt blir jag nyfiken på förlagan, på modern Dorothy, på bästa vännen och medforskaren Cosmogirl, på Andy Warhol, alla dessa karaktärer som i boken är viktiga för Valerie. Det är genom minnet av dem som konturerna av henne målas upp.
Detta är en formmässigt intressant bok. Många röster som talar - ibland tydliga personer, andra gånger icke namngivna. Det händer att rösterna glider in i varandra; vem som talar blir mindre viktigt, det som sägs är det som räknas. Berättelsen och dialogen är ändå inte konturlös, vilket är en klar bedrift. Bokens mångsidiga form, med redogörelser, dialoger och listor, med perspektivbyten, tidshopp kan eventuellt vara ett hinder för läsaren. Själv tyckte jag i alla fall inte att det störde, utan att det kändes naturligt. Att författaren själv finns med i vissa avsnitt är ett metagrepp som inte heller behöver avskräcka - jag som läsare känner mig rentav lättad över denna direkthet som inte stoppar flödet i berättelsen utan blir en del av den.
Det finns en del återkommande teman: öken, undervatten, hajar, flamingon, Valeries silverkappa. Symboler för sinnestillstånd, för intryck, för relationer. Likaså finns det återkommande uttryck. "En flicka kan allt hon vill", exempelvis. Det ger en sorts driv, en rundgång i texten, som (tillsammans med Valerie själv) håller ihop fragmenten.
På sätt och vis handlar berättelsen om frihet, om individens sätt - och rätt - att definiera sig själv, om svårigheten att göra det när man lever i ett samhälle, eller som i det här fallet, i utkanten av samhället. Valeries uppror mot definitionerna är att göra det omyndiga myndigt, en förhandling av vansinne och normalitet (då den senare är otillgänglig för henne). Hon är en starkare individ än den skygge Andy Warhol och alla hans hangarounds. Hon har mer självkänsla och riktig drivkraft. Men det rymmer desperationen i att inte hitta sin plats, att inte få ta plats. Hon spelar en roll som blir för mycket för alla, inklusive henne själv.
Sara Stridsbergs Valerie Solanas är en människa full av skarpsynthet, livsvisdom och tragisk, barnslig destruktivitet. Det är inte tung läsning trots att det i mångt och mycket handlar om hopplöshet och svek. Valerie är det svikna barnet, den svekfulla vännen, den rastlösa forskaren, den geniala författren, knarkaren och parian. Nej, man vill inte vara Valerie, men man känner igen sig i pusselbitarna av hennes liv, ett liv som är så genommänskligt att man inte kan vara främmande för det, trots att det är ljusår från ens eget.
"Ett tragiskt människoöde", vilken plattityd. Det är inte så enkelt, och har man läst boken så har man missat något. God litteratur kan få läsaren att reflektera över sådant som omedvetet och "självklart", den kan få en att se det egna i det främmande och se det främmande i det egna. "Drömfakulteten" är sådan litteratur.
P.S. Jag blev ändå inte helt gripen och överväldigad, det är inte så jag menar. Det var en fascinerande läsupplevelse men inte livsomstörtande. Något visst är det, i alla fall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)