Pinsamhet i musiken

När man lyssnar på musik är känslan den ger en oftast viktigare än enskilda faktorer som ljudkvaliteten på inspelningen, musikernas skolning och skicklighet eller textens poetiska kvaliteter. Självklart kan alla dessa faktorer bidra till det sammanlagda intrycket, men det finns otaliga andra faktorer, vissa inte så lätta att sätta fingret på. Igår dök ämnet upp i ett samtal om inspirerande sångerskor och sångare: kanske är den som kan sångteknik bäst inte den som får en att verkligen känna något, vilket slentrianwailande sångare har bevisat med glans. Ur ett annat perspektiv tillhör det ibland rentav kvalitetskriterierna att vara oslipad. I en genre är falsksång det värsta som finns, i en annan närmast nödvändigt. Äktheten i artistens tilltal värderas ofta högt men mäts efter vitt skilda måttstockar, och äkthet kan vara en viktig känslofaktor.

I UR-programmet "Pop och politik" med temat "frigörelse" fick jag höra ett exempel på hur kvinnor tog plats både i musiklivet och i sexlivet: 80-talsbandets Tant Struls låt "Dunkar varmt". Låten, särskilt text och sång, har en sådan direkthet och personlighet att jag till och med upplevde den som besvärande. En ungdomlig ärlighet som får det att kännas som att man tjuvlyssnar. (Det var för övrigt intressant att höra den jämte Ebba Gröns "Ung och kåt", med ett kontrasterande, manligt och mindre intimt uttryck) En liknande egenskap finns hos det mer samtida The XX, men på ett vagare sätt, och i deras fall uppskattar jag den utan att det känns pinsamt. De låter inte lika tonåriga, men är heller inte lika rättframma i sina texter. Vilket språk som sjungs är inte heller oväsentligt; Svenska texter verkar generellt ha en högre pinsamhetsfaktor, säkert eftersom vi har en större distans till engelskan och därför inte behöver uppleva innebörden i texterna på samma sätt.

Ett flertal gånger har det hänt att jag plötslitg påmints om att vissa låtar - som jag lyssnar på och tycker om - kan framstå som pinsamma för andra, till och med för mina närmaste vänner, ofta på grund av sångarens sätt att sjunga. Det handlar inte bara om vilken smak man har i fråga om genrer, utan också om vilka uttryck och medföljande stämningar man njuter av eller ens uthärdar. Men pinsamheten kan också vara en tillgång, inte minst om man är beredd att utmana sin egen smak.

Parentes

Jag skolkar från den massiva diskhögen en stund, och vårdar min hittills i år tämligen åsidosatta relation med en elgitarr. Med delay kan det ibland låta som att jag spelar något vettigt, men egentligen vill det sig inte riktigt. Grannen på motsatt sida av gatan tittar på Simpsons, jag ser den övre tredjedelen av tv-skärmen. Det hade kunnat vara Looney Tunes, men som först såg ut att var den gula fågelns huvud är Homers panna. På backen intill huset är det någon som tar sig fram ytterst varsamt. Genvägen har blivit svårframkomlig på grund av isen, de som ändå går där gör det kanske för att få känna någon sorts spänning i tillvaron. Vilket steg som helst kan vara ett felsteg.

En dag i Kortedala.

En man i klänning

Kiefer Sutherland "förlorade ett vad" och framträdde hos Letterman iklädd klänning. Signaturen Mia kommenterar: "Jag var med om något liknande. Jag förlorade ett vad och fick gå till jobbet I BYXOR! Kan ni tänka er! En kvinna klädd i byxor! Så förödmjukande och samtidigt lite skojigt!"

Det summerar väl hela problemet ganska väl. Om jag säger att det finns platser på jorden där kvinnor straffas om de bär byxor, är det precis lika roligt då? Det är värt att minnas att det i Sverige för cirka hundra år sedan inte heller var självklart att kvinnor skulle få ha vad de ville på sig, även om en inte direkt blev piskad för att ha haft byxor på sig - precis som en man idag inte straffas av lagen för att ha klänning på sig.

Skulle någon av mina manliga bekanta dyka upp i klänning eller kjol, skulle det vara uppseendeväckande; jag skulle också haja till. Om det var jag som hade ett sådant plagg på mig, skulle jag också förvänta mig att bli bemött med förvåning, om inte löje. Men jag önskar att det inte vore så. Och det behöver inte vara så. Kan kvinnor ha byxor, kan män ha kjol! Vi får se vad de närmsta hundra åren har att erbjuda.

Några böcker jag läste år 2009

Martina Lowden: Allt
Martina Lowden har utropats till geni och till sin generations röst. Hon har också blivit stämplad som språkmaterialist. Oavsett hur mycket som ligger i det, kan det vara värt att tänka bort dylika epitet vid en läsning av "Allt". Boken tjänar också på att läsas mer som poesi och mindre som roman. Det är inte klassisk dramaturgi det är tal om här, det är ju trots allt en sorts dagboksroman, och slutet hade lika gärna kommit 100 sidor tidigare eller senare. Men det finns en handling här, bakom och bortom de korta och långa textfragment som tillsammans bygger boken. När man har kommit över att det “inte är en roman”, kan man fokusera på de fina detaljerna, på ordmagin, på språklusten, på världen så som den filtreras genom Martinas uppräkningar och experiment.

Andrew Smith: Moondust
“Moondust” är en otroligt underhållande bok som gav mig månfeber i någon månad eller två. Istället för att producera en grabbig orgie i siffror och fakta eller lovsjunga det storslagna i rymdprogrammet, undersöker Smith vad månladningarna egentligen betyder - kulturellt och politiskt, men också personligt för de astronauter som faktiskt var där och återvände, ofta med en förändrad syn på jorden. Det är fascinerande, skrämmande och humoristiskt.

Suzanne Brøgger: Bevara oss från kärleken
Utmanande, spännande, rolig och begåvad uppgörelse med kärleks- och familjeideal i den moderna kapitalismens tidevarv, skriven på 70-talet men fortfarande mycket aktuell. Mycket mer kan jag inte säga – läs den; om det inte är gammal skåpmat för dig kan du, som jag, bli upprörd, road, skeptisk och inspirerad!

Viktor Johansson: Eterneller
En postapokalyptisk, prosapoetisk kortroman om tre kvinnors möte i rymden. Ett dunkelt, traumatiskt förflutet rullas upp medan rymdskeppets besättning letar efter tecken på liv i den tomma rymden. Fin, men inte riktigt intagande, delvis på grund av längden. Kanske vore den värd att läsa mer fokuserat, kanske till och med med ett soundtrack?

Inger Edelfeldt: Finns det liv på Mars?
En roman om att fortsätta drömma och krisa trots att man borde vara "vuxen". Huvudpersonen, som är medelålders ensamstående mamma, jobbar i kassa, extraknäcker som gatumusiker och vill helst vara lyckad men inte vet hur. Som vanligt när det gäller Inger Edelfeldt är det sympatiskt och skrivet med värme, men det är också lite för tvådimensionellt och övertydligt för att beröra mig på riktigt.

Alain de Botton: Låt Proust förändra ditt liv
Detta är en lustig bok, på gott och ont. Läsaren får levnadsråd gundade på Marcel Prousts liv och verk, i Alain de Bottons generösa tolkning. Poängen går att sammanfatta med något Proust tydligen brukade säga: “n'allez pas trop vite!” - i direktöversättning: “gå inte för fort!” - livet ska levas i nuet, med känsla för detaljer. Det finns en del underhållande och lite tragiska anekdoter, liksom vissa belysande avsnitt om förhållandet mellan cynismen i “På spaning efter den tid som flytt” och Prousts faktiska liv, men allt som allt kändes den här boken mer kuriös och småtrevlig än riktigt minnesvärd.

Apropå Proust, måste jag bara citera Bodil Malmstens blogg:

Det finns en sorts snobbism som är att inte förstå sig på.
"Proust, nej det är för svårt för mig."
Eller "det ska jag läsa när jag blir pensionerad" eller "nej tack jag har redan tråkigt."
Hade jag vetat hur rolig Proust är hade jag läst honom när jag var ung och tråkig, men ingen i det litterära etablissemang som lagt beslag på Proust sa något om humorn hos Proust och jag var för lat för att ta reda på det själv.
Folk som sitter vid TV:n tre timmar om dagen och säger att de inte har tid att läsa eller bara orkar läsa lättlästa böcker kan man bara hänvisa till Proust:
"Säg inte att ni är trött. Trötthet är den organiska yttringen av en förutfattad mening."

Fjodor Dostojevskij - Bröderna Karamazov
Det stora sommarprojektet. Bitvis snårig, bitvis rolig, ofta tankeväckande, hela tiden mycket rysk och allt som allt vansinnigt lång. En stor behållning var den fantastiska avhandlingen av teodicéproblemet. Det finns många fina inslag att lyfta fram, men helheten är svårare att fälla ett omdöme om. Jag har förstått att "Bröderna Karamazov" är en ofärdig roman, och det märks - den läcker lite här och var, och efter 900 sidor hade jag förväntat mig något mer av ett riktigt slut - men den är likväl fascinerande, och den erbjuder många tanketrådar att spinna vidare på.

Om vargen, och om vidare perspektiv

Vargjakten har väckt starka reaktioner och resulterat i en flodvåg av kritik. Det verkar vara helt i sin ordning - 12 000 skjutglada människor ska ha ihjäl 25 vargar, av en vargpopulation på 200, utan egentlig anledning och i strid med naturskyddsexperternas råd. Det visar klart och tydligt vilken mentalitet som ligger bakom hela operationen. Det förefaller vara sporten, dödandet som är poängen, inte att värna om naturen eller samhället. Det har startats ungefär tre miljarder Facebook-grupper för att protestera mot vargjakten. Det är också i sin ordning. Förhoppningsvis kan de så småningom gå ihop och uträtta något tillsammans.

Jag hoppas hur som helst att indignationen kan väcka vidare funderingar om människans relation till sin omvärld. Till exempel tror jag att fler skulle kunna ifrågasätta varför miljoner djur årligen ska dö i matindustrin, och i livet utstå vidriga förhållanden, när det inte alls skulle behöva vara så.

Ett vanligt, och ganska korkat, angrepp på människor som engagerar sig för eller emot något är "om ni bryr er så mycket om X, varför bryr ni er inte om Y?" Det är inte det jag vill säga. Naturligtvis är det bra att människor engagerar sig mot vargjakten. Men jakten är en del i ett större mönster, där vissa människor anser sina egna nöjesupplevelser vara viktigare än andra kännande individers eller rentav hela djurarters intressen. Och "vissa människor" är egentligen "de flesta människor". Det tål att tänkas på.

Po Tidholm och dödandets tradition

Po Tidholm har skrivit en tänkvärd artikel om slakt i GP:s kulturdel. Utgånspunkten för texten är Tidholms egen hemslakt av får. Hans dotter reagerar kraftigt mot det som sker, och Tidholms resonemang är från början tänkt att utmynna i ett försvar för köttkonsumtionen. Trots den förutsägbara riktnigen är det en (för svensk dagsmedia) sällsynt nyanserad betraktelse över de moraliska problemen med att äta kött.

Tidholm kritiserar matdebattens tendens att behandla enskildheter (“e-nummer, hygien, vanvård av specifika djurslag, glasbitar i kycklingen”) istället för moral. Han påpekar helt korrekt att vi är “bortom det naturliga i dag” - det räcker inte att hänvisa till naturens ordning, vi har ett eget ansvar för det vi gör. Han pekar också på att den nuvarande trenden med närproducerat, ursprungsmärkt kött lättar vårt samvete på ett delvis bedrägligt sätt.

Tidholm tycker "förstås" inte om att döda djur. Men han tycker om att ingå i dödandets tradition. Hemslakt är enligt honom "en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten" - till skillnad från hur det går till i djurfabrikerna, får man anta. Denna beskrivning är mycket betydelsefull. Jag håller med om att relationen mellan människa och djur är mycket mer påtaglig vid hemslakt än i köttdisken på Willy's, men det är fortfarande en relation mellan en människa med makt och ett djur-objekt som finns till för den förres smaklökar och mysiga traditioner - inte som individer med egna intressen och en egen välfärd.

"Det finns många argument för att sluta äta kött", tillstår Tidholm, men menar samtidigt att frågan är djup och komplex, samt att vegetarianism en ytlig lösning. Varför? Det resonemanget utvecklar han inte. Han invänder mot att frakta grönsaker över halva jordklotet, men det är nu inte heller vegetarianismens syfte och poäng. Tidholm undviker dessutom ett annat fundamentalt problem: det finns en motsättning mellan småskalig djuruppfödning (vilket han föredrar) å ena sidan och jordens ökande befolkning och köttkonsumtion å andra sidan. Att äta mindre kött, eller inget kött alls, är i det sammanhanget inte speciellt "ytligt".

"Vad jag skulle vilja är att mina barn fortsätter äta kött, trots att de sett sina små lamm växa upp för att sedan sluta sitt korta liv i en pöl av blod. Att de, med kunskapens alla konsekvenser, ägnar sig åt ett ansvarsfullt köttätande."

Po Tidholm skriver empatiskt om sin dotters häftiga reaktion mot slakten som hon får bevittna. Han är angelägen om att hon ändå ska välja att äta kött, men inte genom att förtränga det hemska utan genom att acceptera det. Problemet är att han inte ger något riktigt gott argument för varför det måste accepteras.

Men min dotter är faktiskt otröstlig. ”Varför ska de dö?” säger hon. Jag säger att det är vad fåren är till för, att de finns för oss. De är som grönsakerna i jorden. Vi gödslar och gräver och sår och gallrar och när hösten kommer skördar vi morötterna. ”Djur är inte grönsaker”, säger hon kort och går därifrån.

Ett barn förstår det en vuxen inte vill inse.

Män vantrivs i kulturen (Man tänker sitt)

Trots att jag inte ser film speciellt ofta, har jag i alla fall förstått att svensk film inte bara är Millennium och Göta Kanal 3. Det verkar som att alternativen inom svensk film har fått ökad uppmärksamhet på senare år - Ruben Östlund, folket bakom Farväl Falkenberg osv. En av de sistnämnda har gjort "Man tänker sitt". Det är glädjande att man även på en SF-biograf får se se en film där saker händer långsamt och utan förklaring. Innehållet är förstås en annan historia.

Filmen skildrar existentiell ångest i ett anonymt, svenskt villaområde. Huvudpersonen är en tafatt pojke vars tankar är citat av Henry David Thoreau som berör jaget och naturen. Det finns ett galleri av lidande män i grannskapet: killen som är arbetslös, ensam pappa, bor hemma hos sin mamma och inte ens har egen hemnyckel; killen som tyranniseras av sin pappa, jobbar ihjäl sig och plöjer ner sin lön i sitt hus utan att riktigt veta varför; den invandrade, medelålders mannen som grannarna tycker är en kuf osv. Vi får följa dem i sina pågående konflikter med omvärlden.

Naturen är på något sätt ständigt närvarande, men inte som huvudperson, utan som en passiv fond, en spelplan för männen och deras ångest. En och en går de ut ensamma i skogen och lider (den unga pappan har med sig sin lilla son). Annars ägnar de sig åt destruktion eller våld av olika slag, och blir missförstådda av krävande kvinnor. Våldet och oberäkneligheten färgar av sig på de stillsammare sekvenserna, där det finns kvar som förväntan eller oro. I varje mänsklig relation verkar det finnas något ruttet, förutom i pappans relation till sitt barn.

Det finns ett stort mått av komik i scenerna där männen lider i skogen, så stort att jag undrar om det är avsiktligt. Det är löjligt överspelat. Skildringen av det lilla samhället är mer lyckad, i det att den ger en kvävande känsla av instängdhet.

Filmmakarna tackar Robert Bly i eftertexterna. Nu har inte jag läst "Järn-Hans", men lösningen där liksom i denna film tycks vara att lämna sin sociala roll, ignorera kvinnorna som står i vägen för manlig självinsikt och frihet (det finns enbart sådana i "Man tänker sitt"), och konfrontera sin egen natur. Det är en slutsats som jag har lite svårt att ta till mig. Samhället som skildras i filmen lär inte bli ett trevligare livsrum om alla män går ut i skogen och skriker.

Filmens behållning är tempot och kompositionen, och den smått kusliga musiken. Den stora frågan förblir om männens flykt till skogen verkligen är en väg ut ur alienationen och till självförståelse och självuppskattning, eller om det bara är ännu ett symptom på hur sabbade de är - om "Man tänker sitt" är en klagosång över hur synd det är om männen, eller om filmen tvärtom driver med dem.