Martina Lowden har utropats till geni och till sin generations röst. Hon har också blivit stämplad som språkmaterialist. Oavsett hur mycket som ligger i det, kan det vara värt att tänka bort dylika epitet vid en läsning av "Allt". Boken tjänar också på att läsas mer som poesi och mindre som roman. Det är inte klassisk dramaturgi det är tal om här, det är ju trots allt en sorts dagboksroman, och slutet hade lika gärna kommit 100 sidor tidigare eller senare. Men det finns en handling här, bakom och bortom de korta och långa textfragment som tillsammans bygger boken. När man har kommit över att det “inte är en roman”, kan man fokusera på de fina detaljerna, på ordmagin, på språklusten, på världen så som den filtreras genom Martinas uppräkningar och experiment.
Andrew Smith: Moondust
“Moondust” är en otroligt underhållande bok som gav mig månfeber i någon månad eller två. Istället för att producera en grabbig orgie i siffror och fakta eller lovsjunga det storslagna i rymdprogrammet, undersöker Smith vad månladningarna egentligen betyder - kulturellt och politiskt, men också personligt för de astronauter som faktiskt var där och återvände, ofta med en förändrad syn på jorden. Det är fascinerande, skrämmande och humoristiskt.
Suzanne Brøgger: Bevara oss från kärleken
Utmanande, spännande, rolig och begåvad uppgörelse med kärleks- och familjeideal i den moderna kapitalismens tidevarv, skriven på 70-talet men fortfarande mycket aktuell. Mycket mer kan jag inte säga – läs den; om det inte är gammal skåpmat för dig kan du, som jag, bli upprörd, road, skeptisk och inspirerad!
Viktor Johansson: Eterneller
En postapokalyptisk, prosapoetisk kortroman om tre kvinnors möte i rymden. Ett dunkelt, traumatiskt förflutet rullas upp medan rymdskeppets besättning letar efter tecken på liv i den tomma rymden. Fin, men inte riktigt intagande, delvis på grund av längden. Kanske vore den värd att läsa mer fokuserat, kanske till och med med ett soundtrack?
Inger Edelfeldt: Finns det liv på Mars?
En roman om att fortsätta drömma och krisa trots att man borde vara "vuxen". Huvudpersonen, som är medelålders ensamstående mamma, jobbar i kassa, extraknäcker som gatumusiker och vill helst vara lyckad men inte vet hur. Som vanligt när det gäller Inger Edelfeldt är det sympatiskt och skrivet med värme, men det är också lite för tvådimensionellt och övertydligt för att beröra mig på riktigt.
Alain de Botton: Låt Proust förändra ditt liv
Detta är en lustig bok, på gott och ont. Läsaren får levnadsråd gundade på Marcel Prousts liv och verk, i Alain de Bottons generösa tolkning. Poängen går att sammanfatta med något Proust tydligen brukade säga: “n'allez pas trop vite!” - i direktöversättning: “gå inte för fort!” - livet ska levas i nuet, med känsla för detaljer. Det finns en del underhållande och lite tragiska anekdoter, liksom vissa belysande avsnitt om förhållandet mellan cynismen i “På spaning efter den tid som flytt” och Prousts faktiska liv, men allt som allt kändes den här boken mer kuriös och småtrevlig än riktigt minnesvärd.
Apropå Proust, måste jag bara citera Bodil Malmstens blogg:
Det finns en sorts snobbism som är att inte förstå sig på.
"Proust, nej det är för svårt för mig."
Eller "det ska jag läsa när jag blir pensionerad" eller "nej tack jag har redan tråkigt."
Hade jag vetat hur rolig Proust är hade jag läst honom när jag var ung och tråkig, men ingen i det litterära etablissemang som lagt beslag på Proust sa något om humorn hos Proust och jag var för lat för att ta reda på det själv.
Folk som sitter vid TV:n tre timmar om dagen och säger att de inte har tid att läsa eller bara orkar läsa lättlästa böcker kan man bara hänvisa till Proust:
"Säg inte att ni är trött. Trötthet är den organiska yttringen av en förutfattad mening."
Fjodor Dostojevskij - Bröderna Karamazov
Det stora sommarprojektet. Bitvis snårig, bitvis rolig, ofta tankeväckande, hela tiden mycket rysk och allt som allt vansinnigt lång. En stor behållning var den fantastiska avhandlingen av teodicéproblemet. Det finns många fina inslag att lyfta fram, men helheten är svårare att fälla ett omdöme om. Jag har förstått att "Bröderna Karamazov" är en ofärdig roman, och det märks - den läcker lite här och var, och efter 900 sidor hade jag förväntat mig något mer av ett riktigt slut - men den är likväl fascinerande, och den erbjuder många tanketrådar att spinna vidare på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar