Parentes

Jag skolkar från den massiva diskhögen en stund, och vårdar min hittills i år tämligen åsidosatta relation med en elgitarr. Med delay kan det ibland låta som att jag spelar något vettigt, men egentligen vill det sig inte riktigt. Grannen på motsatt sida av gatan tittar på Simpsons, jag ser den övre tredjedelen av tv-skärmen. Det hade kunnat vara Looney Tunes, men som först såg ut att var den gula fågelns huvud är Homers panna. På backen intill huset är det någon som tar sig fram ytterst varsamt. Genvägen har blivit svårframkomlig på grund av isen, de som ändå går där gör det kanske för att få känna någon sorts spänning i tillvaron. Vilket steg som helst kan vara ett felsteg.

En dag i Kortedala.

En man i klänning

Kiefer Sutherland "förlorade ett vad" och framträdde hos Letterman iklädd klänning. Signaturen Mia kommenterar: "Jag var med om något liknande. Jag förlorade ett vad och fick gå till jobbet I BYXOR! Kan ni tänka er! En kvinna klädd i byxor! Så förödmjukande och samtidigt lite skojigt!"

Det summerar väl hela problemet ganska väl. Om jag säger att det finns platser på jorden där kvinnor straffas om de bär byxor, är det precis lika roligt då? Det är värt att minnas att det i Sverige för cirka hundra år sedan inte heller var självklart att kvinnor skulle få ha vad de ville på sig, även om en inte direkt blev piskad för att ha haft byxor på sig - precis som en man idag inte straffas av lagen för att ha klänning på sig.

Skulle någon av mina manliga bekanta dyka upp i klänning eller kjol, skulle det vara uppseendeväckande; jag skulle också haja till. Om det var jag som hade ett sådant plagg på mig, skulle jag också förvänta mig att bli bemött med förvåning, om inte löje. Men jag önskar att det inte vore så. Och det behöver inte vara så. Kan kvinnor ha byxor, kan män ha kjol! Vi får se vad de närmsta hundra åren har att erbjuda.

Några böcker jag läste år 2009

Martina Lowden: Allt
Martina Lowden har utropats till geni och till sin generations röst. Hon har också blivit stämplad som språkmaterialist. Oavsett hur mycket som ligger i det, kan det vara värt att tänka bort dylika epitet vid en läsning av "Allt". Boken tjänar också på att läsas mer som poesi och mindre som roman. Det är inte klassisk dramaturgi det är tal om här, det är ju trots allt en sorts dagboksroman, och slutet hade lika gärna kommit 100 sidor tidigare eller senare. Men det finns en handling här, bakom och bortom de korta och långa textfragment som tillsammans bygger boken. När man har kommit över att det “inte är en roman”, kan man fokusera på de fina detaljerna, på ordmagin, på språklusten, på världen så som den filtreras genom Martinas uppräkningar och experiment.

Andrew Smith: Moondust
“Moondust” är en otroligt underhållande bok som gav mig månfeber i någon månad eller två. Istället för att producera en grabbig orgie i siffror och fakta eller lovsjunga det storslagna i rymdprogrammet, undersöker Smith vad månladningarna egentligen betyder - kulturellt och politiskt, men också personligt för de astronauter som faktiskt var där och återvände, ofta med en förändrad syn på jorden. Det är fascinerande, skrämmande och humoristiskt.

Suzanne Brøgger: Bevara oss från kärleken
Utmanande, spännande, rolig och begåvad uppgörelse med kärleks- och familjeideal i den moderna kapitalismens tidevarv, skriven på 70-talet men fortfarande mycket aktuell. Mycket mer kan jag inte säga – läs den; om det inte är gammal skåpmat för dig kan du, som jag, bli upprörd, road, skeptisk och inspirerad!

Viktor Johansson: Eterneller
En postapokalyptisk, prosapoetisk kortroman om tre kvinnors möte i rymden. Ett dunkelt, traumatiskt förflutet rullas upp medan rymdskeppets besättning letar efter tecken på liv i den tomma rymden. Fin, men inte riktigt intagande, delvis på grund av längden. Kanske vore den värd att läsa mer fokuserat, kanske till och med med ett soundtrack?

Inger Edelfeldt: Finns det liv på Mars?
En roman om att fortsätta drömma och krisa trots att man borde vara "vuxen". Huvudpersonen, som är medelålders ensamstående mamma, jobbar i kassa, extraknäcker som gatumusiker och vill helst vara lyckad men inte vet hur. Som vanligt när det gäller Inger Edelfeldt är det sympatiskt och skrivet med värme, men det är också lite för tvådimensionellt och övertydligt för att beröra mig på riktigt.

Alain de Botton: Låt Proust förändra ditt liv
Detta är en lustig bok, på gott och ont. Läsaren får levnadsråd gundade på Marcel Prousts liv och verk, i Alain de Bottons generösa tolkning. Poängen går att sammanfatta med något Proust tydligen brukade säga: “n'allez pas trop vite!” - i direktöversättning: “gå inte för fort!” - livet ska levas i nuet, med känsla för detaljer. Det finns en del underhållande och lite tragiska anekdoter, liksom vissa belysande avsnitt om förhållandet mellan cynismen i “På spaning efter den tid som flytt” och Prousts faktiska liv, men allt som allt kändes den här boken mer kuriös och småtrevlig än riktigt minnesvärd.

Apropå Proust, måste jag bara citera Bodil Malmstens blogg:

Det finns en sorts snobbism som är att inte förstå sig på.
"Proust, nej det är för svårt för mig."
Eller "det ska jag läsa när jag blir pensionerad" eller "nej tack jag har redan tråkigt."
Hade jag vetat hur rolig Proust är hade jag läst honom när jag var ung och tråkig, men ingen i det litterära etablissemang som lagt beslag på Proust sa något om humorn hos Proust och jag var för lat för att ta reda på det själv.
Folk som sitter vid TV:n tre timmar om dagen och säger att de inte har tid att läsa eller bara orkar läsa lättlästa böcker kan man bara hänvisa till Proust:
"Säg inte att ni är trött. Trötthet är den organiska yttringen av en förutfattad mening."

Fjodor Dostojevskij - Bröderna Karamazov
Det stora sommarprojektet. Bitvis snårig, bitvis rolig, ofta tankeväckande, hela tiden mycket rysk och allt som allt vansinnigt lång. En stor behållning var den fantastiska avhandlingen av teodicéproblemet. Det finns många fina inslag att lyfta fram, men helheten är svårare att fälla ett omdöme om. Jag har förstått att "Bröderna Karamazov" är en ofärdig roman, och det märks - den läcker lite här och var, och efter 900 sidor hade jag förväntat mig något mer av ett riktigt slut - men den är likväl fascinerande, och den erbjuder många tanketrådar att spinna vidare på.

Om vargen, och om vidare perspektiv

Vargjakten har väckt starka reaktioner och resulterat i en flodvåg av kritik. Det verkar vara helt i sin ordning - 12 000 skjutglada människor ska ha ihjäl 25 vargar, av en vargpopulation på 200, utan egentlig anledning och i strid med naturskyddsexperternas råd. Det visar klart och tydligt vilken mentalitet som ligger bakom hela operationen. Det förefaller vara sporten, dödandet som är poängen, inte att värna om naturen eller samhället. Det har startats ungefär tre miljarder Facebook-grupper för att protestera mot vargjakten. Det är också i sin ordning. Förhoppningsvis kan de så småningom gå ihop och uträtta något tillsammans.

Jag hoppas hur som helst att indignationen kan väcka vidare funderingar om människans relation till sin omvärld. Till exempel tror jag att fler skulle kunna ifrågasätta varför miljoner djur årligen ska dö i matindustrin, och i livet utstå vidriga förhållanden, när det inte alls skulle behöva vara så.

Ett vanligt, och ganska korkat, angrepp på människor som engagerar sig för eller emot något är "om ni bryr er så mycket om X, varför bryr ni er inte om Y?" Det är inte det jag vill säga. Naturligtvis är det bra att människor engagerar sig mot vargjakten. Men jakten är en del i ett större mönster, där vissa människor anser sina egna nöjesupplevelser vara viktigare än andra kännande individers eller rentav hela djurarters intressen. Och "vissa människor" är egentligen "de flesta människor". Det tål att tänkas på.