Pinsamhet i politiken

När Folkpartiet Liberalerna var och varannan dag tar andan av en med rent antiliberala utspel (som vore skrattretande om det inte vore för att pariet sitter i regeringen), känns det på något sätt som en lättnad att Liberati finns. Den Björklundska och Sabuniska batongliberalismen behöver en sant liberal motvikt, även om också motvikten kan vara en aning överdriven. Så tänkte jag! Men ack.

Två exempel på frukten av Liberatis hjärnverksamhet: först får vi veta att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är samma andas barn, sedan blir vi upplysta om att Miljöpartiets politik är fundamentalt religiös och leder till en påtvingad statsreligion (den senare artikeln är ett samarbete mellan Liberati och två vänsterpersoner).

I den första analysen bagatelliseras Sverigedemokraternas främlingsfientlighet samtidigt som (S) diskrediteras genom guilt by association. Jag kan förstå att Liberati inte gillar Folkhemmet och att de ser (s) som ett bakåtblickande parti. Men att påstå att de ligger nära Sverigedemokraterna - närmare än, låt säga, Folkpartiet - är fånigt.

I den andra artikeln är det Maria Wetterstrands uttalande om att "naturen har ett egenvärde" som utgör hela grunden för analysen. Den mynnar ut i att naturen är Gud för Miljöpartiet, och att en röst på miljöpartiet är en röst mot sekularismen. "Naturen kan nämligen inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden." Det är ett haltande resonemang. Egenvärde är väl inte nödvändigtvis samma sak som ett värde man sätter på sig själv? Att anse att naturen har ett egenvärde är inte att tillerkänna naturen självmedvetande. Men även bortsett från sådana invändningar är det en märklig artikel. "Vi är fyra miljöpolitiska aktivister [...] som menar att det är helt centralt att inte religiösa föreställningar ska tvingas på en befolkning", menar skribenterna. Är det vad vi har att vänta med (mp) i regeringen, att ekologismen blir statsreligion? En hel miljöpolitik sågas alltså på grundval av ett uttalande som tolkas som metafysiskt och suspekt. Grattis världen.

(Bonus: härligt Twitterinlägg av Niklas Hellgren: "För sjuk för att läsa. Slökollar in Sveriges största bloggar: Kenza, Kissie, Blondinbella... Känns ungefär som Liberati fast utan åsikter.")

Pinsamhet i musiken

När man lyssnar på musik är känslan den ger en oftast viktigare än enskilda faktorer som ljudkvaliteten på inspelningen, musikernas skolning och skicklighet eller textens poetiska kvaliteter. Självklart kan alla dessa faktorer bidra till det sammanlagda intrycket, men det finns otaliga andra faktorer, vissa inte så lätta att sätta fingret på. Igår dök ämnet upp i ett samtal om inspirerande sångerskor och sångare: kanske är den som kan sångteknik bäst inte den som får en att verkligen känna något, vilket slentrianwailande sångare har bevisat med glans. Ur ett annat perspektiv tillhör det ibland rentav kvalitetskriterierna att vara oslipad. I en genre är falsksång det värsta som finns, i en annan närmast nödvändigt. Äktheten i artistens tilltal värderas ofta högt men mäts efter vitt skilda måttstockar, och äkthet kan vara en viktig känslofaktor.

I UR-programmet "Pop och politik" med temat "frigörelse" fick jag höra ett exempel på hur kvinnor tog plats både i musiklivet och i sexlivet: 80-talsbandets Tant Struls låt "Dunkar varmt". Låten, särskilt text och sång, har en sådan direkthet och personlighet att jag till och med upplevde den som besvärande. En ungdomlig ärlighet som får det att kännas som att man tjuvlyssnar. (Det var för övrigt intressant att höra den jämte Ebba Gröns "Ung och kåt", med ett kontrasterande, manligt och mindre intimt uttryck) En liknande egenskap finns hos det mer samtida The XX, men på ett vagare sätt, och i deras fall uppskattar jag den utan att det känns pinsamt. De låter inte lika tonåriga, men är heller inte lika rättframma i sina texter. Vilket språk som sjungs är inte heller oväsentligt; Svenska texter verkar generellt ha en högre pinsamhetsfaktor, säkert eftersom vi har en större distans till engelskan och därför inte behöver uppleva innebörden i texterna på samma sätt.

Ett flertal gånger har det hänt att jag plötslitg påmints om att vissa låtar - som jag lyssnar på och tycker om - kan framstå som pinsamma för andra, till och med för mina närmaste vänner, ofta på grund av sångarens sätt att sjunga. Det handlar inte bara om vilken smak man har i fråga om genrer, utan också om vilka uttryck och medföljande stämningar man njuter av eller ens uthärdar. Men pinsamheten kan också vara en tillgång, inte minst om man är beredd att utmana sin egen smak.

Filmfestival

Anteckningar om årets filmfestivalskörd:

Svenska bilder
Några svenska korfilmer med varierande stil och kvalitet. Bengt Boks "En film om när män badar" var största behållningen.

1 (Regi: Pater Sparrow)
Ambitiös psykologisk sci-fi baserad på en novell av Stanislaw Lem (känd för att ha skrivit Solaris). Försöker vara lite smart för sitt eget bästa.

I am not your friend (Regi: György Pálfi)
En film, baserad på improvisationer, som enligt beskrivningen ska fånga någon sorts Budapest-anda. Sämre reklam för staden får man i så fall leta efter. Improvisation i all ära, men med en handling som är trist, tragisk och repetitiv, och med hemskt träiga dialoger kommer man inte långt. Somliga av skådespelarna gör en riktigt bra insats här och var, men det räddar inte intrycket. Kanske var det ett roligt experiment för skådespelarna och filmarna, men inte är det kul att titta på.

Bad lieutenant (Regi: Werner Herzog)
Bästa snutfilmen jag sätt på länge. Mörk, smart, absurd och med ett grymt soundtrack.

Transmission (Regi: Roland Vranik)
En övertygande, minimalistisk dystopi med fokus på mänskliga relationer.

Amerikanska noveller

Jag läste nyligen två novellsamlingar, en lite äldre och en lite nyare:

J.D. Salinger: For Esmé with Love and Squalor
Tycka vad man vill om den nyligen avlidne Salingers geni- och kultstatus, men nog var han bra på berättelser. "For Esmé" är en samling riktigt fina noveller som känns som utsnitt ur verkliga liv. Perspektiven är skiftande: huvudpersonerna är barn, kvinnor och män i olika åldrar, och hela tiden finns en känslomässig grund för identifikation och sympati. Med risk för att låta onödigt storvulen: det här är litteratur för alla som vill känna igen sig i människor och reflektera över sin egen mänsklighet - och inte först och främst med hjärnan, utan med hjärtat.

George Saunders: Civilwarland in bad decline
Jag har skrivit om en novellsamling av Saunders förut. Han har en förkärlek för framtidsvisioner, i vilka samhällets mindre lyckade individer gör allt för att behålla sina usla jobb och lappa ihop sina dysfunktionella privatliv. Saunders' fantasivärldar är både komiska och obehagliga, och de har en politisk udd i sin gestaltning av skavet mellan samhälle och individ. Här är den amerikanska drömmen väldigt tydligt en önskedröm; skenhelig företagslojalitet och självhjälpsjargong skyler över individens ofrihet i den krassa verkligheten. Detta är noveller som är effektiva och osköna, sett till såväl språk som innehåll, men egensinniga och sorgligt relevanta.

Parentes

Jag skolkar från den massiva diskhögen en stund, och vårdar min hittills i år tämligen åsidosatta relation med en elgitarr. Med delay kan det ibland låta som att jag spelar något vettigt, men egentligen vill det sig inte riktigt. Grannen på motsatt sida av gatan tittar på Simpsons, jag ser den övre tredjedelen av tv-skärmen. Det hade kunnat vara Looney Tunes, men som först såg ut att var den gula fågelns huvud är Homers panna. På backen intill huset är det någon som tar sig fram ytterst varsamt. Genvägen har blivit svårframkomlig på grund av isen, de som ändå går där gör det kanske för att få känna någon sorts spänning i tillvaron. Vilket steg som helst kan vara ett felsteg.

En dag i Kortedala.

En man i klänning

Kiefer Sutherland "förlorade ett vad" och framträdde hos Letterman iklädd klänning. Signaturen Mia kommenterar: "Jag var med om något liknande. Jag förlorade ett vad och fick gå till jobbet I BYXOR! Kan ni tänka er! En kvinna klädd i byxor! Så förödmjukande och samtidigt lite skojigt!"

Det summerar väl hela problemet ganska väl. Om jag säger att det finns platser på jorden där kvinnor straffas om de bär byxor, är det precis lika roligt då? Det är värt att minnas att det i Sverige för cirka hundra år sedan inte heller var självklart att kvinnor skulle få ha vad de ville på sig, även om en inte direkt blev piskad för att ha haft byxor på sig - precis som en man idag inte straffas av lagen för att ha klänning på sig.

Skulle någon av mina manliga bekanta dyka upp i klänning eller kjol, skulle det vara uppseendeväckande; jag skulle också haja till. Om det var jag som hade ett sådant plagg på mig, skulle jag också förvänta mig att bli bemött med förvåning, om inte löje. Men jag önskar att det inte vore så. Och det behöver inte vara så. Kan kvinnor ha byxor, kan män ha kjol! Vi får se vad de närmsta hundra åren har att erbjuda.

Några böcker jag läste år 2009

Martina Lowden: Allt
Martina Lowden har utropats till geni och till sin generations röst. Hon har också blivit stämplad som språkmaterialist. Oavsett hur mycket som ligger i det, kan det vara värt att tänka bort dylika epitet vid en läsning av "Allt". Boken tjänar också på att läsas mer som poesi och mindre som roman. Det är inte klassisk dramaturgi det är tal om här, det är ju trots allt en sorts dagboksroman, och slutet hade lika gärna kommit 100 sidor tidigare eller senare. Men det finns en handling här, bakom och bortom de korta och långa textfragment som tillsammans bygger boken. När man har kommit över att det “inte är en roman”, kan man fokusera på de fina detaljerna, på ordmagin, på språklusten, på världen så som den filtreras genom Martinas uppräkningar och experiment.

Andrew Smith: Moondust
“Moondust” är en otroligt underhållande bok som gav mig månfeber i någon månad eller två. Istället för att producera en grabbig orgie i siffror och fakta eller lovsjunga det storslagna i rymdprogrammet, undersöker Smith vad månladningarna egentligen betyder - kulturellt och politiskt, men också personligt för de astronauter som faktiskt var där och återvände, ofta med en förändrad syn på jorden. Det är fascinerande, skrämmande och humoristiskt.

Suzanne Brøgger: Bevara oss från kärleken
Utmanande, spännande, rolig och begåvad uppgörelse med kärleks- och familjeideal i den moderna kapitalismens tidevarv, skriven på 70-talet men fortfarande mycket aktuell. Mycket mer kan jag inte säga – läs den; om det inte är gammal skåpmat för dig kan du, som jag, bli upprörd, road, skeptisk och inspirerad!

Viktor Johansson: Eterneller
En postapokalyptisk, prosapoetisk kortroman om tre kvinnors möte i rymden. Ett dunkelt, traumatiskt förflutet rullas upp medan rymdskeppets besättning letar efter tecken på liv i den tomma rymden. Fin, men inte riktigt intagande, delvis på grund av längden. Kanske vore den värd att läsa mer fokuserat, kanske till och med med ett soundtrack?

Inger Edelfeldt: Finns det liv på Mars?
En roman om att fortsätta drömma och krisa trots att man borde vara "vuxen". Huvudpersonen, som är medelålders ensamstående mamma, jobbar i kassa, extraknäcker som gatumusiker och vill helst vara lyckad men inte vet hur. Som vanligt när det gäller Inger Edelfeldt är det sympatiskt och skrivet med värme, men det är också lite för tvådimensionellt och övertydligt för att beröra mig på riktigt.

Alain de Botton: Låt Proust förändra ditt liv
Detta är en lustig bok, på gott och ont. Läsaren får levnadsråd gundade på Marcel Prousts liv och verk, i Alain de Bottons generösa tolkning. Poängen går att sammanfatta med något Proust tydligen brukade säga: “n'allez pas trop vite!” - i direktöversättning: “gå inte för fort!” - livet ska levas i nuet, med känsla för detaljer. Det finns en del underhållande och lite tragiska anekdoter, liksom vissa belysande avsnitt om förhållandet mellan cynismen i “På spaning efter den tid som flytt” och Prousts faktiska liv, men allt som allt kändes den här boken mer kuriös och småtrevlig än riktigt minnesvärd.

Apropå Proust, måste jag bara citera Bodil Malmstens blogg:

Det finns en sorts snobbism som är att inte förstå sig på.
"Proust, nej det är för svårt för mig."
Eller "det ska jag läsa när jag blir pensionerad" eller "nej tack jag har redan tråkigt."
Hade jag vetat hur rolig Proust är hade jag läst honom när jag var ung och tråkig, men ingen i det litterära etablissemang som lagt beslag på Proust sa något om humorn hos Proust och jag var för lat för att ta reda på det själv.
Folk som sitter vid TV:n tre timmar om dagen och säger att de inte har tid att läsa eller bara orkar läsa lättlästa böcker kan man bara hänvisa till Proust:
"Säg inte att ni är trött. Trötthet är den organiska yttringen av en förutfattad mening."

Fjodor Dostojevskij - Bröderna Karamazov
Det stora sommarprojektet. Bitvis snårig, bitvis rolig, ofta tankeväckande, hela tiden mycket rysk och allt som allt vansinnigt lång. En stor behållning var den fantastiska avhandlingen av teodicéproblemet. Det finns många fina inslag att lyfta fram, men helheten är svårare att fälla ett omdöme om. Jag har förstått att "Bröderna Karamazov" är en ofärdig roman, och det märks - den läcker lite här och var, och efter 900 sidor hade jag förväntat mig något mer av ett riktigt slut - men den är likväl fascinerande, och den erbjuder många tanketrådar att spinna vidare på.

Om vargen, och om vidare perspektiv

Vargjakten har väckt starka reaktioner och resulterat i en flodvåg av kritik. Det verkar vara helt i sin ordning - 12 000 skjutglada människor ska ha ihjäl 25 vargar, av en vargpopulation på 200, utan egentlig anledning och i strid med naturskyddsexperternas råd. Det visar klart och tydligt vilken mentalitet som ligger bakom hela operationen. Det förefaller vara sporten, dödandet som är poängen, inte att värna om naturen eller samhället. Det har startats ungefär tre miljarder Facebook-grupper för att protestera mot vargjakten. Det är också i sin ordning. Förhoppningsvis kan de så småningom gå ihop och uträtta något tillsammans.

Jag hoppas hur som helst att indignationen kan väcka vidare funderingar om människans relation till sin omvärld. Till exempel tror jag att fler skulle kunna ifrågasätta varför miljoner djur årligen ska dö i matindustrin, och i livet utstå vidriga förhållanden, när det inte alls skulle behöva vara så.

Ett vanligt, och ganska korkat, angrepp på människor som engagerar sig för eller emot något är "om ni bryr er så mycket om X, varför bryr ni er inte om Y?" Det är inte det jag vill säga. Naturligtvis är det bra att människor engagerar sig mot vargjakten. Men jakten är en del i ett större mönster, där vissa människor anser sina egna nöjesupplevelser vara viktigare än andra kännande individers eller rentav hela djurarters intressen. Och "vissa människor" är egentligen "de flesta människor". Det tål att tänkas på.