söndag 20 december 2009

Po Tidholm och dödandets tradition

Po Tidholm har skrivit en tänkvärd artikel om slakt i GP:s kulturdel. Utgångspunkten för texten är Tidholms egen hemslakt av får. Hans dotter reagerar kraftigt mot det som sker, och Tidholms resonemang är från början tänkt att utmynna i ett försvar för köttkonsumtionen. Trots den förutsägbara riktningen är det en (för svensk dagsmedia) sällsynt nyanserad betraktelse över de moraliska problemen med att äta kött.

Tidholm kritiserar matdebattens tendens att behandla enskildheter (“e-nummer, hygien, vanvård av specifika djurslag, glasbitar i kycklingen”) istället för moral. Han påpekar helt korrekt att vi är “bortom det naturliga i dag” - det räcker inte att hänvisa till naturens ordning, vi har ett eget ansvar för det vi gör. Han pekar också på att den nuvarande trenden med närproducerat, ursprungsmärkt kött lättar vårt samvete på ett delvis bedrägligt sätt.

Tidholm tycker "förstås" inte om att döda djur. Men han tycker om att ingå i dödandets tradition. Hemslakt är enligt honom "en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten" - till skillnad från hur det går till i djurfabrikerna, får man anta. Denna beskrivning är mycket betydelsefull. Jag håller med om att relationen mellan människa och djur är mycket mer påtaglig vid hemslakt än i köttdisken på Willy's, men det är fortfarande en relation mellan en människa med makt och ett djur-objekt som finns till för den förres smaklökar och mysiga traditioner - inte som individer med egna intressen och en egen välfärd.

"Det finns många argument för att sluta äta kött", tillstår Tidholm, men menar samtidigt att frågan är djup och komplex, samt att vegetarianism en ytlig lösning. Varför? Det resonemanget utvecklar han inte. Han invänder mot att frakta grönsaker över halva jordklotet, men det är nu inte heller vegetarianismens syfte och poäng. Tidholm undviker dessutom ett annat fundamentalt problem: det finns en motsättning mellan småskalig djuruppfödning (vilket han föredrar) å ena sidan och jordens ökande befolkning och köttkonsumtion å andra sidan. Att äta mindre kött, eller inget kött alls, är i det sammanhanget inte speciellt "ytligt".
"Vad jag skulle vilja är att mina barn fortsätter äta kött, trots att de sett sina små lamm växa upp för att sedan sluta sitt korta liv i en pöl av blod. Att de, med kunskapens alla konsekvenser, ägnar sig åt ett ansvarsfullt köttätande."
Po Tidholm skriver empatiskt om sin dotters häftiga reaktion mot slakten som hon får bevittna. Han är angelägen om att hon ändå ska välja att äta kött, men inte genom att förtränga det hemska utan genom att acceptera det. Problemet är att han inte ger något riktigt gott argument för varför det måste accepteras.
Men min dotter är faktiskt otröstlig. ”Varför ska de dö?” säger hon. Jag säger att det är vad fåren är till för, att de finns för oss. De är som grönsakerna i jorden. Vi gödslar och gräver och sår och gallrar och när hösten kommer skördar vi morötterna. ”Djur är inte grönsaker”, säger hon kort och går därifrån.
Ett barn förstår det en vuxen inte vill inse.

lördag 19 september 2009

Män vantrivs i kulturen (Man tänker sitt)

Trots att jag inte ser film speciellt ofta, har jag i alla fall förstått att svensk film inte bara är Millennium och Göta Kanal 3. Det verkar som att alternativen inom svensk film har fått ökad uppmärksamhet på senare år - Ruben Östlund, folket bakom Farväl Falkenberg osv. En av de sistnämnda har gjort "Man tänker sitt". Det är glädjande att man även på en SF-biograf får se se en film där saker händer långsamt och utan förklaring. Innehållet är förstås en annan historia.

Filmen skildrar existentiell ångest i ett anonymt, svenskt villaområde. Huvudpersonen är en tafatt pojke vars tankar är citat av Henry David Thoreau som berör jaget och naturen. Det finns ett galleri av lidande män i grannskapet: killen som är arbetslös, ensam pappa, bor hemma hos sin mamma och inte ens har egen hemnyckel; killen som tyranniseras av sin pappa, jobbar ihjäl sig och plöjer ner sin lön i sitt hus utan att riktigt veta varför; den invandrade, medelålders mannen som grannarna tycker är en kuf osv. Vi får följa dem i sina pågående konflikter med omvärlden.

Naturen är på något sätt ständigt närvarande, men inte som huvudperson, utan som en passiv fond, en spelplan för männen och deras ångest. En och en går de ut ensamma i skogen och lider (den unga pappan har med sig sin lilla son). Annars ägnar de sig åt destruktion eller våld av olika slag, och blir missförstådda av krävande kvinnor. Våldet och oberäkneligheten färgar av sig på de stillsammare sekvenserna, där det finns kvar som förväntan eller oro. I varje mänsklig relation verkar det finnas något ruttet, förutom i pappans relation till sitt barn.

Det finns ett stort mått av komik i scenerna där männen lider i skogen, så stort att jag undrar om det är avsiktligt. Det är löjligt överspelat. Skildringen av det lilla samhället är mer lyckad, i det att den ger en kvävande känsla av instängdhet.

Filmmakarna tackar Robert Bly i eftertexterna. Nu har inte jag läst "Järn-Hans", men lösningen där liksom i denna film tycks vara att lämna sin sociala roll, ignorera kvinnorna som står i vägen för manlig självinsikt och frihet (det finns enbart sådana i "Man tänker sitt"), och konfrontera sin egen natur. Det är en slutsats som jag har lite svårt att ta till mig. Samhället som skildras i filmen lär inte bli ett trevligare livsrum om alla män går ut i skogen och skriker.

Filmens behållning är tempot och kompositionen, och den smått kusliga musiken. Den stora frågan förblir om männens flykt till skogen verkligen är en väg ut ur alienationen och till självförståelse och självuppskattning, eller om det bara är ännu ett symptom på hur sabbade de är - om "Man tänker sitt" är en klagosång över hur synd det är om männen, eller om filmen tvärtom driver med dem.

måndag 31 augusti 2009

En högtid för hat och paranoia

Anna Odell fälldes i tingsrätten för "våldsamt motstånd och oredligt förfarande". Jag vill inte kommentera själva domen, men jag kan inte låta bli att förundras över diskussionen om den. Utan att ens gå in på bloggarna kan vi få så mycket av den till livs att det räcker och blir över.

Kommentarfälten på dagstidningarnas hemsidor är en guldgruva av hysteriskt överdrivna åsikter. Det är som en högtid för småaktiga, hatiska människor med svår paranoia. I kommentarfälten till GP:s och DN:s artiklar återfinns bland annat följande tongångar: (i min fria tolkning)

  • Det Odell gör är inte konst. En maktfullkomlig, självupptagen elit har bestämt att det är konst, vilket är att likna vid diktatur. Men det är ju klart att det inte är konst, det kan jag bestämma å hela samhällets vägnar.

  • Ett konstprojekt med bankrån eller mordbrand som huvudingrediens vore ungefär samma sak som denna simulerade psykos.

  • Odell vill bara ha uppmärksamhet. Hon är ett PR-geni, inte en konstnär. Allt har handlat om henne och inte om psykiatrin eller konsten. Hon bara älskar att bli uthängd i media och få hela svenska folkets samlade hat mot sig.

  • Odells "konst" är ett hån mot människor som är i behov av psykvård.

  • Anna Odell är skyldig samhället massor av pengar.

  • Det svenska rättssystemet är ett skämt. Anna Odell borde få fängelse, och rentav tvingas betala elen i sin cell. Hon borde straffas så mycket som möjligt, hela tiden, för evigt.

  • Nu kan ingen ingripa om någon försöker att hoppa från en bro, för det kanske är ett konstprojekt. Och då går det inte.

Total smörja, med andra ord. Konspirationsteorier varvas med uppblåshet, elitism förklädd i folkligt sunt förnuft (1), vansinnigt överdrivna paralleller (2), total avsaknad av såväl förnuftig analys som empati (4), hjärnspöken (5), lynchstämning (6) och fullt medveten larvighet (7). Dammen har brustit: nu vill precis alla Säga Som Det Är.

Inte nog med detta: folk uttrycker sig nedlåtande och hånfullt, ibland på simplaste mansgris-manér ("Lilla Anna..."). Man raljerar över hennes kalkylerade bluff, samtidigt som man påstår att hon faktiskt är sjuk i huvudet. (Man kan för övrigt bara föreställa sig vilka hatspyor som filtrerats bort av tidningarna.) Ofta verkar det som att amatörtyckarna bara läst löpsedlarna och sedan fällt sin dom, och det i helig vrede dessutom. Sen vill man få det till att det är Odells eget fel att det är hon, och inte psykvården, som diskuteras.

Varför är Svensson så upprörd, varför är just de här skattekronorna (som för övrigt ytterst få, även om man räknar arbetstid) så viktiga? Vad är så hotfullt och stötande med Odells konstprojekt? Har man verkligen funderat på psykvårdens rutiner vid tvångsintaganden? Bryr man sig om psykvården, borde man göra det nu, åtminstone, men alla är uppenbarligen upptagna med att hata.

Vi kan konstatera att hatet mot en ung kvinna som tar plats i samhället och i media, hatet mot utmanande och "ofolklig" konst och hatet mot "kultureliten" så som man vill utmåla den möts i det samlade hatet mot Anna Odell. Alldeles oavsett det eventuella lagbrottet, är det beklämmande hur var och varannan "vanlig skattebetalare" vill trycka till Odell, och det ordentligt. Det är näst intill patologiskt.

tisdag 4 augusti 2009

Reklam som tar ställning

En vanlig eftermiddag på stan hittar jag två intressanta skyltfönster, ett stenkast från varandra.

Polarn o. pyret säger sig göra kläder för barn, kort och gott - inte specifikt för tjejer eller killar, utan för alla barn. Det är avvikande i en värld av kläder som fortfarande i stort är uppdelad i två kategorier: manligt och kvinnligt. Ungarna ska inte tro att de kommer undan, inte ens på 2000-talet. Färglatt, mönstrat, putinuttigt, våg- och volangigt, det är för flickor. Mörka färger, superhjältar, byggmaskiner, sådant är för pojkar. Polarn o. pyrets inställning är därför uppfriskande - tänk om fler tänkte så! Jag hann dock inte titta på kläderna. Jag gissar att det inte är så mycket rosa eller volanger, i alla fall - folk skulle inte förstå att även pojkar kan ha sådant på sig. När allt kommer omkring är det vi som konsumenter, och inte bara företagen, som behöver tänka om.


Hi-Fi Klubben (ja, de särstavar) förhåller sig också till könsfrågor med sin skyltning - jag har tyvärr ingen bättre bild på grund av ljuset och vinkeln. Här sitter i alla fall en Kiss-sminkad man i läderväst och stickar med turkost garn. Kul, hinner jag tänka, innan jag ser överskriften: "Something wrong with your favourites? CHANGE YOUR STEREO!" Alltså: låter det fjolligt i dina högtalare? Var en riktig man och handla ny, dyr utrustning hos Hi-Fi Klubben! Rocken låter som den ska då. Kanske kan till och med Rob Halfords sexuella läggning rättas till med rätt grejer.
Inte speciellt progressivt tänkt. Någon utvidgad kundkrets vill de inte ha. För kvinnor bryr sig självklart inte om tekniska prylar, det är säkert något de har präglats till på stenåldern. Eller?

Men allvarligt. Om jag vill uppmuntra mina rockidoler att ägna sig åt handarbete, var handlar jag då?

onsdag 22 juli 2009

Gun-Britt Sundström: "Maken"

Hur förblir man sin egen samtidigt som man är fäst vid någon? Hur hanterar man omvärldens (och sina egna) förväntningar på en lyckad relation? Hur förhåller sig kärlek och vänskap till varandra? Vad är det man tycker om hos varandra egentligen? Kan man älska flera människor samtidigt? Frågorna är stora, men Gun-Britt Sundström blir aldrig pretentiös. Hennes språk är rättframt och enkelt på ett behagligt sätt, utan att det någonsin känns banalt eller konstruerat.

"Maken" är en relationsroman som ärligt och öppensinnat utforskar vad människor kan betyda för varandra i en parrelation. Den belyser monogamins och polygamins fram- och baksidor på ett personligt sätt. Handlingen utspelar sig på 70-talet bland studenter i Stockholm, men sammanhanget tar aldrig fokus från kärnan i berättelsen: relationen mellan Martina (berättarjaget) och Gustav i dess olika faser. De har en närmast symbiotisk vänskap och en djup sympati för varandra, men det är alltid något som stör eller skaver. De ältar och diskuterar sina känslor tills det känns lika nära till hands att gifta sig som det är att göra slut. Innan boken är slut har deras gemensamma väg hunnit ta många vändningar.

Jag tyckte om att läsa boken av flera anledningar, men mest av allt för att den behandlar ett ämne som engagerar mig och det på ett sätt som (jag upprepar:) varken är pretentiöst eller banalt. "Maken" är helt enkelt en intressant, sympatisk och medryckande roman.

söndag 12 juli 2009

Musikens vägar

a. Världen är bisarr, det bevisas gång på gång. På syntfestivalen i en värmländsk folkpark dansar vi till en raplåt om gängkrig i Rio de Janeiros kåkstäder. Att låten spelas i en överansträngd stereo i den lilla vagnen som säljer Billy's-pizzor gör inte saken sämre. När jag kommit tillbaka till civilisationen läser jag om låtens faktiska innehåll (långt mindre muntert än dess tonfall) och att den toppat den svenska singellistan...

b. Arvikafestivalens största behållning var för övrigt The Mars Volta, som gjorde ett lika elektrifierande intryck på mig som förr i tiden, innan jag halvt om halvt tappade intresset, samt Fever Ray, som var fantastisk och till och med lite skrämmande.

c. Bob Dylan är en legend, vilket har gjort det svårt för mig att ha en riktig uppfattning om hans musik. Min första riktiga kontakt var när jag var tretton-fjorton, genom Beastie Boys (de samplade "Just like Tom Thumb's blues", namedroppade Bob Dylan och citerade "Maggie's farm" i olika låtar). Nu vet jag i alla fall lite mer, efter att ha sett en konsertfilm från Newport och Scorseses dokumentär. Och musiken tar sig nog också.

d. Jag hade glömt bort Alan Lomax omfattande samling av folkmusik från hela världen. En DVD på Härlanda Bibliotek påminde mig. Det ska ha givits ut över 100 CD-skivor, jag undrar om de går att låna någonstans.

onsdag 1 juli 2009

Förbjuden musik

Gatumusiker förbjuds i stort sett att spela på dagtid inom vallgraven i Göteborg, om de inte har tillstånd från polisen. Folk är upprörda.

Jag hade själv ett gatuband för några år sen och har länge planerat att göra något sånt igen. Jag tycker att musik på stan generellt sett är ett trevligt inslag. Jag förstår å andra sidan att det är ett arbetsmiljöproblem när någon spelar samma låt hela dagen utanför ens arbetsplats, för att inte tala om de som spelar två toner på en flöjt om och om igen.

En viktig fråga är hur restriktiv polismyndigheten kommer att vara med tillståndsgivandet. Måste man bifoga musikexempel till ansökan? Kommer ett smakråd avgöra vem som får spela? Man undrar. Och borde inte polisen fokusera sina resurser på allvarligare brott?

En annan sak jag undrar är hur man tänkte när man valde remissinstanser för beslutet. I underlaget ser man att det förutom polismyndigheten, hälsovårdsmyndigheten, park- och naturförvaltningen och trafikkontoret (?) främst handlar om företagare i innerstaden. Inte Kulturförvaltningen, inte några kulturorganisationer och absolut inga berörda musiker.

Förresten undrar jag om reklamradio på jobbet inte borde betraktas som hälsofarligt, minst lika mycket som gatumusik utanför dörren. Jag var och provade kläder i en affär på Kungsgatan idag, och där fick jag en smärtsam påminnelse om hur dålig musik faktiskt kan vara: totalt ambitionslös, skriven efter enfaldiga recept. Musik som får en att vilja ropa "Theodor Adorno, kom tillbaka, allt är förlåtet!" och texter som absolut ingen kan hålla för meningsfulla. Låtarna går dessutom vanligtvis flera gånger om dagen. Att arbeta till den musiken åtta timmar om dagen måste vara helvetet på jorden.

tisdag 30 juni 2009

Michael Jackson och Mars, del två

Why not just tell people I'm an alien from Mars. Tell them I eat live chickens and do a voodoo dance at midnight. They'll believe anything you say, because you're a reporter. But if I, Michael Jackson, were to say, "I'm an alien from Mars and I eat live chickens and do a voodoo dance at midnight", people would say "Oh, man, that Michael Jackson is nuts. He's cracked up. You can't believe a damn word that comes out of his mouth."
(Michael Jackson to J. Randy Taraborrelli, september 1995)

fredag 26 juni 2009

Michael Jackson och människan på Mars

Jag läste om Michael Jacksons död redan i morse, men det var först på lunchrasten jag verkligen fattade att han inte längre lever. Det är en märklig tanke. Jag har varit medveten om honom som begrepp sen jag var mycket liten, då hans crotch-grabs var ett föremål för löje och fascination. Senare förstod jag att han hade tillfört världen mycket mer, och på senare år hans status som populärkulturell institution och mänsklig paradox befästs i och med rättsprocessen som hela världen kunde följa. Om man bortser från idoldyrkan, behandlar folk honom med en fascinerande blandning av respekt, ironi och äckel. Han är genuint overklig, och inte bara på det sättet som kändisskap gör människor overkliga.

Nu är alltså människan bakom begreppet död. Gör det någon praktisk skillnad för mig personligen? Han har aldrig varit bland mina riktiga musikfavoriter, så någon närmare relation till honom än den genom populärkulturen och nyhetsflödet medierade har jag inte. Som begrepp lever han kvar efter sin död, men som människa hade han, vad mig beträffar, lika gärna aldrig ha funnits. Eller? Baudrillard hade nog haft ett och annat att säga om det. Hur som helst är det en underlig känsla.

Samtidigt läser jag något som anknyter till mitt inlägg om månen: Buzz Aldrin lanserar ett mer visionärt alternativ till NASAs nuvarande rymdprogram, men med samma finansiering. En av hans poänger är att vi kan ta oss till Mars mycket fortare med några omprioriteringar. Han menar också att färden till Mars ska vara en enkelresa. De som åker dit ska stanna där för att bygga en permanent koloni. "It will take a special kind of person", säger han. No shit!

Tänk om det just nu fanns människor som levde på Mars. Hur skulle vi som är kvar förhålla oss till dem: skulle de bli stjärnorna i världens häftigaste dokusåpa? Eller skulle de, när projektet inte längre har nyhetsvärde, bli mer begrepp än människor, precis som "The King of Pop"? Tanken på de eventuella kolonisatörernas fysiska avstånd och isolation är svindlande. Att vara människa i yttre rymden är tufft, men att vara som en marsmänniska här på jorden kan inte vara så lätt, det heller. Michael Jackson kanske visste.

onsdag 24 juni 2009

Om månen

Sist jag mållöst vandrade in på Stadsbiblioteket, köpte jag bland annat ett utgallrat exemplar av Andrew Smiths bok "Moondust: in search of the men who fell to earth", om Apolloprojektet och månlandningarna. Jag formligen slukade den. Jag läste den till frukost och till middag, på spårvagnen och till och med på jobbet, medan datorn gick igång. Jag återkommer till detta i ett senare inlägg, men jag kan lugnt säga att jag blev fascinerad av hela den absurda berättelsen om människans första resor i yttre rymden, av dess populärkulturella betydelse och existentiella dimension.

Månen är åter ett aktuellt mål, läser jag i tidningen. Några dagar efter att jag köper "Moondust" skjuts NASAs Lunar Reconnaisance Orbiter upp, som ett första steg mot nya, bemannade månfärder som ska äga rum runt 2020. Hm.

Idag köpte jag Bat for Lashes senaste skiva, "Two suns". Där finns en låt som heter "Moon and moon".

Det kallas att vara intresserad av "rymden", som den var något externt eller perifert, när vi i själva verket susar igenom den i ungefär hundra tusen kilometer i timmen. Jag fylls av en skräckblandad förtjusning.

onsdag 3 juni 2009

Obegriplig journalistik

På Metros löpsedel stod idag något i stil med "Riksbankens dystra prognos: PRISET PÅ BOSTÄDER FALLER". Jag kanske är naiv men jag tycker att lägre priser på bostäder låter kalasbra.

När jag läser Metros artikel på nätet, förstår jag att bostadspriserna hänger ihop med arbetslöshet och sjunkande efterfrågan. Men viss förvirring kvarstår. "De unga kommer att drabbas hårdast på grund av den utbredda ungdomsarbetslösheten", står det. Men vad drabbas ungdomarna som omnämnds i artkilen av, på grund av arbetslösheten? Låga bostadspriser?

Man får kanske skylla sig själv om man läser Metro. Jag brukar oftast bläddra i tidningen för att leta absurda rubriker till anslagstavlan på jobbet (exempel: "Pojke slagen med igelkott", "Hon fick kaffe för spenatgroda", "2000-talets kub är ett klot", "Röstar du på lata hamstern?"). I andra hand använder jag den som ett föremål för analys på hobbynivå, oftast med temat "vad utmärker dålig journalistik?". I tredje hand kan mitt horoskop i vissa fall vara uppmuntrande; är det inte det, så väljer jag att inte tro på det som står, vilket är väldigt lätt gjort. Nyheter förekommer också i viss utsträckning, förstås. Men det är en fördel om artiklarna är begripliga.

måndag 25 maj 2009

Ironisk journalistik?

GP TV har ett kort inslag om aktivister som protesterar mot tjurfäktning i Madrid. Till en början verkar det vara ett normalt och sakligt nyhetsinslag, men plötsligt tituleras de intervjuade "tjurkramare" och "tjurkramarinna" och löjet är ett faktum.

Reportern berättar sedan att tjurfäktningsarenan Las Ventas "är känd för sina kritiska och kunniga åskådare", varpå en man proklamerar att han tycker att tjurfäktning är bra och att han inte kan förstå varför aktivisterna vill stoppa "Spaniens nationalnöje".

Jag är fascinerad. Är det oavsiktlig humor, ett misstag i klippningen? Annars är detta direkt och olindad ironi, något som inte hör till vanligheterna i svensk dagspress.

Man kan för övrigt notera att sakargumenten lyser med sin frånvaro - det som klipps in av demonstranterna är att tjurfäktning är förlegat och en skam för Spanien och Europa samt att det stoppats på andra håll, medan den kritiske mannen menar att tjurfäktning är bra och ett levebröd för många. Att det är ett våldsförhärligande och uppenbart djurplågeri lyfts inte fram. Det är tydligen inte intressant för GP:s läsare.

lördag 16 maj 2009

Böcker, hyllor

En ledig lördag kan knappast ägnas åt något bättre än skogspromenad och städning.

Jag flyttade om lite i mina bokhyllor, flyttade upp kurs- och facklitteraturen en hylla, samlade pocketböckerna på en plats och plockade upp det gångna halvårets andrahandsfynd (bl.a. Karlfeldts "Hösthorn"; en bok från 20-talet med titeln "Villfarelser och vetande" och som verkar täcka in allt från Kaspar Hauser till Madame Blavatsky och Arthur Conan Doyles älvor; de två romaner jag trots allt köpte på bokrean: Asmovs "Jag, robot" och Hassen Khemiris "Montecore").

Att ställa i ordning böcker på en hylla är till synes en enkel sak. Men enligt vilka principer ska de grupperas? Kategori (prosa, lyrik, facklitteratur), bindning, språk? Tills jag nyligen blev motbevisad, såg jag sortering efter färg som ett uttryck för ointresse och ytlighet. Jag utgår fortfarande inte från färg själv, men att det ska se fint ut i hyllorna är trots allt inte oviktigt. Någon form av storleksordning kan vara bra att ha. Men det kanske också är irrelevant, kanske visar jag också tecken på ytlighet och dålig bildning?

Bokhyllan som identitetsuttryck - nog vet jag att den kan fungera så. Det är inte heller någon slump att jag alls ägnar tid åt den. Men det finns faktiskt gränser, och till sist handlar det om praktisk förvaring av böcker, på ett sätt som bjuder in till läsning.

tisdag 5 maj 2009

E.T.A. Hoffmann - "Den gyllene krukan"

Ännu en Hoffmann. Denna roman handlar om studenten Anselmus som på Kristi Himmelfärdsdag råkar ut för hallucinatoriska visioner och blir kär i en grön orm. Anselmus försöker att återgå till normaliteten och ett sunt borgerligt leverne men kan inte låta bli att dras in i denna nyfunna magiska värld. Till slut får han spela en viktig roll i en mytisk kamp som varken han eller läsaren kunde ana något om från början.

Det börjar med en lagom dos övernaturlighet, men urartar så småningom i en totalknarkad historia som Hoffmann själv måste ha haft riktigt roligt åt. Det är häxkonster, talande fåglar som är blommor, elementarandar, salamandrar och fjädrar som får barn med rödbetor. Jag skojar inte.

Kanske har jag nu blivit lite mätt på Hoffmann, men denna bok var inte lika intressant att läsa som historierna i "Don Juan och andra berättelser". "Den gyllene krukan" är inte lika fokuserad utan blir allt mer överlastad med konstigheter. Kanske är flera, kortare berättelser att föredra om man ska få en god bild av Hoffmanns författarskap.

söndag 22 mars 2009

Ernest Hemingway: En fest för livet

Det är praktiskt att bli rekommenderad en bok och få den direkt i handen. Det blir lättare att sätta igång. "En fest för livet" handlar om Hemingways tid i Paris innan hans första roman publicerats. Det är anekdoter om bekantskaperna i Paris (bl.a. med Gertrude Stein och Scott Fitzgerald) och om författarlivet. Utflykter, hästkapplöpningar, Aleister Crowley-spotting och ekonomiska bekymmer.

Hemingway ger oss mycket information om gatunamn, maträtter och viner. Avsnitten är nästan som dagboksanteckningar, i det att de verkar i stort sett obekymrade om läsaren. Det är ingen speciellt engagerande läsning, men ändå ganska underhållande. Här och var dyker fina insikter upp, men de lyfts inte fram särskilt utan får vara en del av det avslappnade, nästan nonchalanta flödet av händelser och betraktelser.

Kapitlet om den inte speciellt alkoholtolerante Fitzgerald, där de bilar genom den regniga landsbygden i en bil utan tak, är nog roligast. Dags att läsa "The great Gatsby" kanske?

fredag 20 mars 2009

Sara Stridsberg: Drömfakulteten

En julklappsbok som gjorde mig både förväntansfull och lite skeptisk. Jag förstod att den fått mycket god kritik, och att jag borde tycka om den. Sådant kan förstås göra en lite misstänksam. Dessutom (kanske på grund av mitt kön - tack, könet!) inbillade jag mig att det skulle vara ointressant med en historia om en galen, trasig kvinna som till råga på allt blivit någon sorts ikon. Men den oreflekterade motsträvigheten förlorar allt som oftast när man börjar läsa.

Boken handlar alltså om Valerie Solanas, mest känd för att ha skrivit SCUM-manifestet och för att ha skjutit Andy Warhol. Hon dör ensam på ett skabbigt knarkarhotell på 80-talet, och med detta som utgångspunkt lär vi känna henne och hennes tidigare liv. Men detta är ingen biografi, utan i stort sett en fiktion, eller, om man så vill, en sorts hyllning. Egentligen spelar det ingen roll om boken speglar "sanningen" om just Valerie Solanas eller om det mesta är påhittat. Berättelsen är sig själv nog. Samtidigt blir jag nyfiken på förlagan, på modern Dorothy, på bästa vännen och medforskaren Cosmogirl, på Andy Warhol, alla dessa karaktärer som i boken är viktiga för Valerie. Det är genom minnet av dem som konturerna av henne målas upp.

Detta är en formmässigt intressant bok. Många röster som talar - ibland tydliga personer, andra gånger icke namngivna. Det händer att rösterna glider in i varandra; vem som talar blir mindre viktigt, det som sägs är det som räknas. Berättelsen och dialogen är ändå inte konturlös, vilket är en klar bedrift. Bokens mångsidiga form, med redogörelser, dialoger och listor, med perspektivbyten, tidshopp kan eventuellt vara ett hinder för läsaren. Själv tyckte jag i alla fall inte att det störde, utan att det kändes naturligt. Att författaren själv finns med i vissa avsnitt är ett metagrepp som inte heller behöver avskräcka - jag som läsare känner mig rentav lättad över denna direkthet som inte stoppar flödet i berättelsen utan blir en del av den.

Det finns en del återkommande teman: öken, undervatten, hajar, flamingon, Valeries silverkappa. Symboler för sinnestillstånd, för intryck, för relationer. Likaså finns det återkommande uttryck. "En flicka kan allt hon vill", exempelvis. Det ger en sorts driv, en rundgång i texten, som (tillsammans med Valerie själv) håller ihop fragmenten.

På sätt och vis handlar berättelsen om frihet, om individens sätt - och rätt - att definiera sig själv, om svårigheten att göra det när man lever i ett samhälle, eller som i det här fallet, i utkanten av samhället. Valeries uppror mot definitionerna är att göra det omyndiga myndigt, en förhandling av vansinne och normalitet (då den senare är otillgänglig för henne). Hon är en starkare individ än den skygge Andy Warhol och alla hans hangarounds. Hon har mer självkänsla och riktig drivkraft. Men det rymmer desperationen i att inte hitta sin plats, att inte få ta plats. Hon spelar en roll som blir för mycket för alla, inklusive henne själv.

Sara Stridsbergs Valerie Solanas är en människa full av skarpsynthet, livsvisdom och tragisk, barnslig destruktivitet. Det är inte tung läsning trots att det i mångt och mycket handlar om hopplöshet och svek. Valerie är det svikna barnet, den svekfulla vännen, den rastlösa forskaren, den geniala författren, knarkaren och parian. Nej, man vill inte vara Valerie, men man känner igen sig i pusselbitarna av hennes liv, ett liv som är så genommänskligt att man inte kan vara främmande för det, trots att det är ljusår från ens eget.

"Ett tragiskt människoöde", vilken plattityd. Det är inte så enkelt, och har man läst boken så har man missat något. God litteratur kan få läsaren att reflektera över sådant som omedvetet och "självklart", den kan få en att se det egna i det främmande och se det främmande i det egna. "Drömfakulteten" är sådan litteratur.



P.S. Jag blev ändå inte helt gripen och överväldigad, det är inte så jag menar. Det var en fascinerande läsupplevelse men inte livsomstörtande. Något visst är det, i alla fall.

torsdag 26 februari 2009

Ett konstprojekt?

Jag misstänker att det pågår ett konstprojekt i min trappuppgång. Först hade någon ställt en stor krukväxt precis vid ingången, den var nästan som ett litet träd. Efter en vecka eller två var det en liten krukväxt på samma plats. Nu är det ett gäng kidneybönor som ligger där, utspridda. Vad är nästa steg?

Annars, nuförtiden: Twin Peaks, Wildbirds and Peacedrums på Pustervik, Sara Stridsbergs "Drömfakulteten", mycket jobb, många planer.