En högtid för hat och paranoia

Anna Odell fälldes i tingsrätten för "våldsamt motstånd och oredligt förfarande". Jag vill inte kommentera själva domen, men jag kan inte låta bli att förundras över diskussionen om den. Utan att ens gå in på bloggarna kan vi få så mycket av den till livs att det räcker och blir över.

Kommentarfälten på dagstidningarnas hemsidor är en guldgruva av hysteriskt överdrivna åsikter. Det är som en högtid för småaktiga, hatiska människor med svår paranoia. I kommentarfälten till GP:s och DN:s artiklar återfinns bland annat följande tongångar: (i min fria tolkning)

• Det Odell gör är inte konst. En maktfullkomlig, självupptagen elit har bestämt att det är konst, vilket är att likna vid diktatur. Men det är ju klart att det inte är konst, det kan jag bestämma å hela samhällets vägnar.


• Ett konstprojekt med bankrån eller mordbrand som huvudingrediens vore ungefär samma sak som denna simulerade psykos.


• Odell vill bara ha uppmärksamhet. Hon är ett PR-geni, inte en konstnär. Allt har handlat om henne och inte om psykiatrin eller konsten. Hon bara älskar att bli uthängd i media och få hela svenska folkets samlade hat mot sig.


• Odells "konst" är ett hån mot människor som är i behov av psykvård.


• Anna Odell är skyldig samhället massor av pengar.


• Det svenska rättssystemet är ett skämt. Anna Odell borde få fängelse, och rentav tvingas betala elen i sin cell. Hon borde straffas så mycket som möjligt, hela tiden, för evigt.


• Nu kan ingen ingripa om någon försöker att hoppa från en bro, för det kanske är ett konstprojekt. Och då går det inte.

Total smörja, med andra ord. Konspirationsteorier varvas med uppblåshet, elitism förklädd i folkligt sunt förnuft (1), vansinnigt överdrivna paralleller (2), total avsaknad av såväl förnuftig analys som empati (4), hjärnspöken (5), lynchstämning (6) och fullt medveten larvighet (7). Dammen har brustit: nu vill precis alla Säga Som Det Är.

Inte nog med detta: folk uttrycker sig nedlåtande och hånfullt, ibland på simplaste mansgris-manér ("Lilla Anna..."). Man raljerar över hennes kalkylerade bluff, samtidigt som man påstår att hon faktiskt är sjuk i huvudet. (Man kan för övrigt bara föreställa sig vilka hatspyor som filtrerats bort av tidningarna.) Ofta verkar det som att amatörtyckarna bara läst löpsedlarna och sedan fällt sin dom, och det i helig vrede dessutom. Sen vill man få det till att det är Odells eget fel att det är hon, och inte psykvården, som diskuteras.

Varför är Svensson så upprörd, varför är just de här skattekronorna (som för övrigt ytterst få, även om man räknar arbetstid) så viktiga? Vad är så hotfullt och stötande med Odells konstprojekt? Har man verkligen funderat på psykvårdens rutiner vid tvångsintaganden? Bryr man sig om psykvården, borde man göra det nu, åtminstone, men alla är uppenbarligen upptagna med att hata.

Vi kan konstatera att hatet mot en ung kvinna som tar plats i samhället och i media, hatet mot utmanande och "ofolklig" konst och hatet mot "kultureliten" så som man vill utmåla den möts i det samlade hatet mot Anna Odell. Alldeles oavsett det eventuella lagbrottet, är det beklämmande hur var och varannan "vanlig skattebetalare" vill trycka till Odell, och det ordentligt. Det är näst intill patologiskt.