Filmfestival, del två

Bestiaire (Regi: Denis Côté)
Bestiaire är en dokumentär utan kommentarsspår. Vi får se djurparksdjur i sin vardagliga miljö, och människorna som arbetar med dem, i långa tagningar med stationär kamera. Somliga bilder är riktigt välkomponerade, andra känns som transportsträckor. Här är det inte tal om någon ren misärskildring, även om fångenskapet inte heller skönmålas. Det är kanske inte just spännande, men tankeväckande. Det är inte ofta man tar sig tid att se en varelse av en annan art i ögonen. Något säger mig att det inte är bortkastad tid, även om filmen som sådan inte överväldigar.

Patience (after Sebald) (Regi: Grant Gee)
W G Sebalds bok "Saturnus ringar. En engelsk vallfart" är mycket mer än skildringen av en udda resa till fots. Sebald berättar, med utgångspunkt i platsbundna historiska fakta (som förvisso är spännande i sig själva), om något mera generellt - ytterst om civilisation, tyranni och sönderfall. I Patience illustreras bokens avsnitt av drömlika, svartvita sekvenser, samtidigt som dess innehåll, dess teman, mönster och budskap tolkas och diskuteras av författare, litteraturvetare, psykoanalytiker mm. Det öppnas för många intressanta infallsvinklar (och några lite väl snöiga också). För den som älskar litteratur, och inte bara att läsa böcker utan också att tänka och resonera om dem, är Patience en guldklimp. För den som inte är lagd åt det hållet är den förmodligen aptrist.

Watchtower (Regi: Pelin Esmer)
En man med tungt känslomässigt bagage tar ett jobb som skogsvaktare vid ett ensligt beläget utkikstorn. Vid busshållplatsen en bit bort jobbar en ung kvinna som också är på flykt från något. Ödet för dem samman, men inte på ett förutsägbart sätt. Vacker miljö och tät stämning, men utan någon egentlig upplösning.

Thermae Romae (Regi: Hideki Takeuchi)
En romersk badhusarkitekt reser i tiden från antiken till våra dagar och inspireras av japanska bad. Optippad och komisk historia baserad på en manga med samma titel. Absurd och underhållande, men tappar lite energi i andra hälften.

Filmfestival

Göteborgs filmfestival är över oss igen, och jag ska se ovanligt många filmer i år. Här är de första fyra:

The Last Time I Saw Macao (A Última Vez Que Vi Macau, regi: João Pedro Rodrigues och João Rui Guerra da Mata)
En intressant utgångspunkt leder inte alltid till en bra film, det ger The Last Time I Saw Macao grundliga bevis för. Handlingen är spännande på pappret: en portugisisk man åker till den f.d. kolonin Macao för att hjälpa sin vän, den mystiska transvestiten Candy, ur en knipa. Sedan följer mystiska sekter, hamnskifte och apokalyps. Tyvärr mals alla lovande element ner till ett fullständigt oengagerande mos med hjälp av ett valhänt och märkligt blaserat narrativ som tar död på all fantasi. Det känns konstruerat och långtråkigt. Enda behållningen är de suggestiva bilderna av Macao som släpps fram här och var.

The Dream and the Silence (Sueño y silencio, regi: Jaime Rosales)
En harmonisk familj drabbas av en tragedi. Berättelsen växer fram genom en sekvens av scener, vardagliga och autentiska situationer där det är som om kameran bara råkade finnas där. Det är okonstlat, övertygande och mycket välspelat, dessutom med ett vackert svartvitt foto som flödar av ljus. Filmen växlar inte i intensitet utan är jämntjock, vilket enbart vore positivt om det inte vore för att den också är lite lång.

Nu är det dokumenterat (Regi: Anders Teglund och Jonas Teglund)
1948 reste Bertil från Jämtland till Ryssbält i Norrbotten för att fria till Signild. Sedan dess gör de samma resa varje år, och varje år dokumenterar Bertil resan med sin kamera. Bröderna Teglund vill med den här filmen dokumentera den store dokumenteraren, men också säga något om kärleken och tidens gång. Det är ett charmigt projekt och en fin film med väl avmätt tempo och lyhörd regi. Feelgood utan det klistriga.

Stålhättor (Regi: Christina Olofson)
Hur är det att jobba på stålverk i dagens Sverige, och vad har förändrats sedan 70-talet? Christina Olofson intervjuar arbetare, främst kvinnor, om deras arbete och om kärleken till stålet. Filmen ger en inblick i en värld som är okänd för utomstående, och ett historiskt värdefullt perspektiv på industriarbetarnas villkor. Den hade vunnit på att förkortas lite, men är absolut sevärd.

Mega Laser

Den för mig tidigare okända nättidskriften Mega Laser har kommit ut i bokform. Det firades i samband med en stor och vida marknadsförd fest på Lagerhuset. Resultatet är en glansig volym på ca 90 sidor i A5-format, utgiven i en upplaga på 500 exemplar, med texter, foton och illustrationer. Man får intrycket att det är ett hobbyprojekt som firat oväntade succéer och nu är berett att exponeras för en vidare läsekrets.

I inledningen står följande att läsa: "Mega Laser föddes för att vi ville läsa en tidning med explicit innehåll blandat med humor och utan pekpinnar." För den som undrar vad "explicit innehåll" vill mena, visar det sig vara sex (i bemärkelsen snusk), våld och knark.

Flertalet av texterna är reportage eller intervjuer, där intervjuobjekten och huvudpersonerna ibland är författare eller serietecknare, men oftare är de kriminella av olika slag. Det är berättelser från samhällets skuggsida, och som sådana har de potential att vara riktigt intressanta. För när läste vi senast om vad som händer kontokortsförfalskare som hamnar i ett saudiskt fängelse efter att ha försökt leva som kungar? Eller om hur sexhandeln ser ut ur en svensk hallicks perspektiv? Eller vad en ordningsvakt har att berätta om våldet mot kroggäster?

Tyvärr blir det inte riktigt så spännande reportage som man kunde hoppas. De längre texterna är i regel mer lyckade än de korta, men helhetsperspektivet ger en nedslående känsla av platthet. Mega Laser dryper helt enkelt av pojkaktig beundran för De Farliga Killarna som Säger Fula Saker, och kritiska frågor lyser oftast med sin frånvaro. Som läsare känner man sig snuvad på den kontextualisering och de fördjupade resonemang som kännetecknar riktigt bra reporage. Att ge läsaren mer att bita i hade inneburit för mycket av de där förhatliga pekpinnarna, kan man förmoda. Men jag efterlyser inte tillrättalagda historier med förutsägbar dramaturgi, bara lite högre ambitioner än att publicera snaskiga anekdoter.

Ämnesvalen och fokuset kan också göra en lite undrande: Vi får veta av nattklubbsvakten "Manne" att blattar "inte kan uppföra sig" och ta del av hans trevliga minnen av att ha misshandlat folk i parkeringshus. Vi får lära oss av en hallick att det finns "två typer av horor, köpfitta och hyrfitta" och att "om han fick tag i någon som repat hans hyrfitta skulle han få vederbörande att skrika. Högt." Vi får höra "GHB-pionjären" skryta om att han (eventuellt) har mördat någon. Vi får möta punkarna "Negert och Könet" som "föredrar att hänga i Vitabergsparken och dricka piss ackompanjerat av ledmotivet till Benny Hill" (inget vidare händer, så skildringen är ungefär lika torr som en tidrapport). Allt utan särskilt mycket vidare reflektion.

En annan observation är att kvinnor förekommer enbart undantagsvis, kommer ännu mer sällan till tals, och av alla texter är endast en skriven av en kvinna. Det är egentligen inte så mycket ett problem i sig som ett symptom på något.

Mega Laser vol. 1 är - tyvärr - ett övertydligt exempel på att "explicit innehåll" inte automatiskt är subversivt eller intressant - speciellt om fokuset är på "explicit" och inte på "innehåll".

Pinsamhet i politiken

När Folkpartiet Liberalerna var och varannan dag tar andan av en med rent antiliberala utspel (som vore skrattretande om det inte vore för att pariet sitter i regeringen), känns det på något sätt som en lättnad att Liberati finns. Den Björklundska och Sabuniska batongliberalismen behöver en sant liberal motvikt, även om också motvikten kan vara en aning överdriven. Så tänkte jag! Men ack.

Två exempel på frukten av Liberatis hjärnverksamhet: först får vi veta att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är samma andas barn, sedan blir vi upplysta om att Miljöpartiets politik är fundamentalt religiös och leder till en påtvingad statsreligion (den senare artikeln är ett samarbete mellan Liberati och två vänsterpersoner).

I den första analysen bagatelliseras Sverigedemokraternas främlingsfientlighet samtidigt som (S) diskrediteras genom guilt by association. Jag kan förstå att Liberati inte gillar Folkhemmet och att de ser (s) som ett bakåtblickande parti. Men att påstå att de ligger nära Sverigedemokraterna - närmare än, låt säga, Folkpartiet - är fånigt.

I den andra artikeln är det Maria Wetterstrands uttalande om att "naturen har ett egenvärde" som utgör hela grunden för analysen. Den mynnar ut i att naturen är Gud för Miljöpartiet, och att en röst på miljöpartiet är en röst mot sekularismen. "Naturen kan nämligen inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden." Det är ett haltande resonemang. Egenvärde är väl inte nödvändigtvis samma sak som ett värde man sätter på sig själv? Att anse att naturen har ett egenvärde är inte att tillerkänna naturen självmedvetande. Men även bortsett från sådana invändningar är det en märklig artikel. "Vi är fyra miljöpolitiska aktivister [...] som menar att det är helt centralt att inte religiösa föreställningar ska tvingas på en befolkning", menar skribenterna. Är det vad vi har att vänta med (mp) i regeringen, att ekologismen blir statsreligion? En hel miljöpolitik sågas alltså på grundval av ett uttalande som tolkas som metafysiskt och suspekt. Grattis världen.

(Bonus: härligt Twitterinlägg av Niklas Hellgren: "För sjuk för att läsa. Slökollar in Sveriges största bloggar: Kenza, Kissie, Blondinbella... Känns ungefär som Liberati fast utan åsikter.")

Pinsamhet i musiken

När man lyssnar på musik är känslan den ger en oftast viktigare än enskilda faktorer som ljudkvaliteten på inspelningen, musikernas skolning och skicklighet eller textens poetiska kvaliteter. Självklart kan alla dessa faktorer bidra till det sammanlagda intrycket, men det finns otaliga andra faktorer, vissa inte så lätta att sätta fingret på. Igår dök ämnet upp i ett samtal om inspirerande sångerskor och sångare: kanske är den som kan sångteknik bäst inte den som får en att verkligen känna något, vilket slentrianwailande sångare har bevisat med glans. Ur ett annat perspektiv tillhör det ibland rentav kvalitetskriterierna att vara oslipad. I en genre är falsksång det värsta som finns, i en annan närmast nödvändigt. Äktheten i artistens tilltal värderas ofta högt men mäts efter vitt skilda måttstockar, och äkthet kan vara en viktig känslofaktor.

I UR-programmet "Pop och politik" med temat "frigörelse" fick jag höra ett exempel på hur kvinnor tog plats både i musiklivet och i sexlivet: 80-talsbandets Tant Struls låt "Dunkar varmt". Låten, särskilt text och sång, har en sådan direkthet och personlighet att jag till och med upplevde den som besvärande. En ungdomlig ärlighet som får det att kännas som att man tjuvlyssnar. (Det var för övrigt intressant att höra den jämte Ebba Gröns "Ung och kåt", med ett kontrasterande, manligt och mindre intimt uttryck) En liknande egenskap finns hos det mer samtida The XX, men på ett vagare sätt, och i deras fall uppskattar jag den utan att det känns pinsamt. De låter inte lika tonåriga, men är heller inte lika rättframma i sina texter. Vilket språk som sjungs är inte heller oväsentligt; Svenska texter verkar generellt ha en högre pinsamhetsfaktor, säkert eftersom vi har en större distans till engelskan och därför inte behöver uppleva innebörden i texterna på samma sätt.

Ett flertal gånger har det hänt att jag plötslitg påmints om att vissa låtar - som jag lyssnar på och tycker om - kan framstå som pinsamma för andra, till och med för mina närmaste vänner, ofta på grund av sångarens sätt att sjunga. Det handlar inte bara om vilken smak man har i fråga om genrer, utan också om vilka uttryck och medföljande stämningar man njuter av eller ens uthärdar. Men pinsamheten kan också vara en tillgång, inte minst om man är beredd att utmana sin egen smak.

Filmfestival

Anteckningar om årets filmfestivalskörd:

Svenska bilder
Några svenska korfilmer med varierande stil och kvalitet. Bengt Boks "En film om när män badar" var största behållningen.

1 (Regi: Pater Sparrow)
Ambitiös psykologisk sci-fi baserad på en novell av Stanislaw Lem (känd för att ha skrivit Solaris). Försöker vara lite smart för sitt eget bästa.

I am not your friend (Regi: György Pálfi)
En film, baserad på improvisationer, som enligt beskrivningen ska fånga någon sorts Budapest-anda. Sämre reklam för staden får man i så fall leta efter. Improvisation i all ära, men med en handling som är trist, tragisk och repetitiv, och med hemskt träiga dialoger kommer man inte långt. Somliga av skådespelarna gör en riktigt bra insats här och var, men det räddar inte intrycket. Kanske var det ett roligt experiment för skådespelarna och filmarna, men inte är det kul att titta på.

Bad lieutenant (Regi: Werner Herzog)
Bästa snutfilmen jag sätt på länge. Mörk, smart, absurd och med ett grymt soundtrack.

Transmission (Regi: Roland Vranik)
En övertygande, minimalistisk dystopi med fokus på mänskliga relationer.

Amerikanska noveller

Jag läste nyligen två novellsamlingar, en lite äldre och en lite nyare:

J.D. Salinger: For Esmé with Love and Squalor
Tycka vad man vill om den nyligen avlidne Salingers geni- och kultstatus, men nog var han bra på berättelser. "For Esmé" är en samling riktigt fina noveller som känns som utsnitt ur verkliga liv. Perspektiven är skiftande: huvudpersonerna är barn, kvinnor och män i olika åldrar, och hela tiden finns en känslomässig grund för identifikation och sympati. Med risk för att låta onödigt storvulen: det här är litteratur för alla som vill känna igen sig i människor och reflektera över sin egen mänsklighet - och inte först och främst med hjärnan, utan med hjärtat.

George Saunders: Civilwarland in bad decline
Jag har skrivit om en novellsamling av Saunders förut. Han har en förkärlek för framtidsvisioner, i vilka samhällets mindre lyckade individer gör allt för att behålla sina usla jobb och lappa ihop sina dysfunktionella privatliv. Saunders' fantasivärldar är både komiska och obehagliga, och de har en politisk udd i sin gestaltning av skavet mellan samhälle och individ. Här är den amerikanska drömmen väldigt tydligt en önskedröm; skenhelig företagslojalitet och självhjälpsjargong skyler över individens ofrihet i den krassa verkligheten. Detta är noveller som är effektiva och osköna, sett till såväl språk som innehåll, men egensinniga och sorgligt relevanta.