Mega Laser

Den för mig tidigare okända nättidskriften Mega Laser har kommit ut i bokform. Det firades i samband med en stor och vida marknadsförd fest på Lagerhuset. Resultatet är en glansig volym på ca 90 sidor i A5-format, utgiven i en upplaga på 500 exemplar, med texter, foton och illustrationer. Man får intrycket att det är ett hobbyprojekt som firat oväntade succéer och nu är berett att exponeras för en vidare läsekrets.

I inledningen står följande att läsa: "Mega Laser föddes för att vi ville läsa en tidning med explicit innehåll blandat med humor och utan pekpinnar." För den som undrar vad "explicit innehåll" vill mena, visar det sig vara sex (i bemärkelsen snusk), våld och knark.

Flertalet av texterna är reportage eller intervjuer, där intervjuobjekten och huvudpersonerna ibland är författare eller serietecknare, men oftare är de kriminella av olika slag. Det är berättelser från samhällets skuggsida, och som sådana har de potential att vara riktigt intressanta. För när läste vi senast om vad som händer kontokortsförfalskare som hamnar i ett saudiskt fängelse efter att ha försökt leva som kungar? Eller om hur sexhandeln ser ut ur en svensk hallicks perspektiv? Eller vad en ordningsvakt har att berätta om våldet mot kroggäster?

Tyvärr blir det inte riktigt så spännande reportage som man kunde hoppas. De längre texterna är i regel mer lyckade än de korta, men helhetsperspektivet ger en nedslående känsla av platthet. Mega Laser dryper helt enkelt av pojkaktig beundran för De Farliga Killarna som Säger Fula Saker, och kritiska frågor lyser oftast med sin frånvaro. Som läsare känner man sig snuvad på den kontextualisering och de fördjupade resonemang som kännetecknar riktigt bra reporage. Att ge läsaren mer att bita i hade inneburit för mycket av de där förhatliga pekpinnarna, kan man förmoda. Men jag efterlyser inte tillrättalagda historier med förutsägbar dramaturgi, bara lite högre ambitioner än att publicera snaskiga anekdoter.

Ämnesvalen och fokuset kan också göra en lite undrande: Vi får veta av nattklubbsvakten "Manne" att blattar "inte kan uppföra sig" och ta del av hans trevliga minnen av att ha misshandlat folk i parkeringshus. Vi får lära oss av en hallick att det finns "två typer av horor, köpfitta och hyrfitta" och att "om han fick tag i någon som repat hans hyrfitta skulle han få vederbörande att skrika. Högt." Vi får höra "GHB-pionjären" skryta om att han (eventuellt) har mördat någon. Vi får möta punkarna "Negert och Könet" som "föredrar att hänga i Vitabergsparken och dricka piss ackompanjerat av ledmotivet till Benny Hill" (inget vidare händer, så skildringen är ungefär lika torr som en tidrapport). Allt utan särskilt mycket vidare reflektion.

En annan observation är att kvinnor förekommer enbart undantagsvis, kommer ännu mer sällan till tals, och av alla texter är endast en skriven av en kvinna. Det är egentligen inte så mycket ett problem i sig som ett symptom på något.

Mega Laser vol. 1 är - tyvärr - ett övertydligt exempel på att "explicit innehåll" inte automatiskt är subversivt eller intressant - speciellt om fokuset är på "explicit" och inte på "innehåll".