En ledig lördag kan knappast ägnas åt något bättre än skogspromenad och städning.
Jag flyttade om lite i mina bokhyllor, flyttade upp kurs- och facklitteraturen en hylla, samlade pocketböckerna på en plats och plockade upp det gångna halvårets andrahandsfynd (bl.a. Karlfeldts "Hösthorn"; en bok från 20-talet med titeln "Villfarelser och vetande" och som verkar täcka in allt från Kaspar Hauser till Madame Blavatsky och Arthur Conan Doyles älvor; de två romaner jag trots allt köpte på bokrean: Asmovs "Jag, robot" och Hassen Khemiris "Montecore").
Att ställa i ordning böcker på en hylla är till synes en enkel sak. Men enligt vilka principer ska de grupperas? Kategori (prosa, lyrik, facklitteratur), bindning, språk? Tills jag nyligen blev motbevisad, såg jag sortering efter färg som ett uttryck för ointresse och ytlighet. Jag utgår fortfarande inte från färg själv, men att det ska se fint ut i hyllorna är trots allt inte oviktigt. Någon form av storleksordning kan vara bra att ha. Men det kanske också är irrelevant, kanske visar jag också tecken på ytlighet och dålig bildning?
Bokhyllan som identitetsuttryck - nog vet jag att den kan fungera så. Det är inte heller någon slump att jag alls ägnar tid åt den. Men det finns faktiskt gränser, och till sist handlar det om praktisk förvaring av böcker, på ett sätt som bjuder in till läsning.
lördag 16 maj 2009
tisdag 5 maj 2009
E.T.A. Hoffmann - "Den gyllene krukan"
Ännu en Hoffmann. Denna roman handlar om studenten Anselmus som på Kristi Himmelfärdsdag råkar ut för hallucinatoriska visioner och blir kär i en grön orm. Anselmus försöker att återgå till normaliteten och ett sunt borgerligt leverne men kan inte låta bli att dras in i denna nyfunna magiska värld. Till slut får han spela en viktig roll i en mytisk kamp som varken han eller läsaren kunde ana något om från början.
Det börjar med en lagom dos övernaturlighet, men urartar så småningom i en totalknarkad historia som Hoffmann själv måste ha haft riktigt roligt åt. Det är häxkonster, talande fåglar som är blommor, elementarandar, salamandrar och fjädrar som får barn med rödbetor. Jag skojar inte.
Kanske har jag nu blivit lite mätt på Hoffmann, men denna bok var inte lika intressant att läsa som historierna i "Don Juan och andra berättelser". "Den gyllene krukan" är inte lika fokuserad utan blir allt mer överlastad med konstigheter. Kanske är flera, kortare berättelser att föredra om man ska få en god bild av Hoffmanns författarskap.
Det börjar med en lagom dos övernaturlighet, men urartar så småningom i en totalknarkad historia som Hoffmann själv måste ha haft riktigt roligt åt. Det är häxkonster, talande fåglar som är blommor, elementarandar, salamandrar och fjädrar som får barn med rödbetor. Jag skojar inte.
Kanske har jag nu blivit lite mätt på Hoffmann, men denna bok var inte lika intressant att läsa som historierna i "Don Juan och andra berättelser". "Den gyllene krukan" är inte lika fokuserad utan blir allt mer överlastad med konstigheter. Kanske är flera, kortare berättelser att föredra om man ska få en god bild av Hoffmanns författarskap.
söndag 22 mars 2009
Ernest Hemingway: En fest för livet
Det är praktiskt att bli rekommenderad en bok och få den direkt i handen. Det blir lättare att sätta igång. "En fest för livet" handlar om Hemingways tid i Paris innan hans första roman publicerats. Det är anekdoter om bekantskaperna i Paris (bl.a. med Gertrude Stein och Scott Fitzgerald) och om författarlivet. Utflykter, hästkapplöpningar, Aleister Crowley-spotting och ekonomiska bekymmer.
Hemingway ger oss mycket information om gatunamn, maträtter och viner. Avsnitten är nästan som dagboksanteckningar, i det att de verkar i stort sett obekymrade om läsaren. Det är ingen speciellt engagerande läsning, men ändå ganska underhållande. Här och var dyker fina insikter upp, men de lyfts inte fram särskilt utan får vara en del av det avslappnade, nästan nonchalanta flödet av händelser och betraktelser.
Kapitlet om den inte speciellt alkoholtolerante Fitzgerald, där de bilar genom den regniga landsbygden i en bil utan tak, är nog roligast. Dags att läsa "The great Gatsby" kanske?
Hemingway ger oss mycket information om gatunamn, maträtter och viner. Avsnitten är nästan som dagboksanteckningar, i det att de verkar i stort sett obekymrade om läsaren. Det är ingen speciellt engagerande läsning, men ändå ganska underhållande. Här och var dyker fina insikter upp, men de lyfts inte fram särskilt utan får vara en del av det avslappnade, nästan nonchalanta flödet av händelser och betraktelser.
Kapitlet om den inte speciellt alkoholtolerante Fitzgerald, där de bilar genom den regniga landsbygden i en bil utan tak, är nog roligast. Dags att läsa "The great Gatsby" kanske?
fredag 20 mars 2009
Sara Stridsberg: Drömfakulteten
En julklappsbok som gjorde mig både förväntansfull och lite skeptisk. Jag förstod att den fått mycket god kritik, och att jag borde tycka om den. Sådant kan förstås göra en lite misstänksam. Dessutom (kanske på grund av mitt kön - tack, könet!) inbillade jag mig att det skulle vara ointressant med en historia om en galen, trasig kvinna som till råga på allt blivit någon sorts ikon. Men den oreflekterade motsträvigheten förlorar allt som oftast när man börjar läsa.
Boken handlar alltså om Valerie Solanas, mest känd för att ha skrivit SCUM-manifestet och för att ha skjutit Andy Warhol. Hon dör ensam på ett skabbigt knarkarhotell på 80-talet, och med detta som utgångspunkt lär vi känna henne och hennes tidigare liv. Men detta är ingen biografi, utan i stort sett en fiktion, eller, om man så vill, en sorts hyllning. Egentligen spelar det ingen roll om boken speglar "sanningen" om just Valerie Solanas eller om det mesta är påhittat. Berättelsen är sig själv nog. Samtidigt blir jag nyfiken på förlagan, på modern Dorothy, på bästa vännen och medforskaren Cosmogirl, på Andy Warhol, alla dessa karaktärer som i boken är viktiga för Valerie. Det är genom minnet av dem som konturerna av henne målas upp.
Detta är en formmässigt intressant bok. Många röster som talar - ibland tydliga personer, andra gånger icke namngivna. Det händer att rösterna glider in i varandra; vem som talar blir mindre viktigt, det som sägs är det som räknas. Berättelsen och dialogen är ändå inte konturlös, vilket är en klar bedrift. Bokens mångsidiga form, med redogörelser, dialoger och listor, med perspektivbyten, tidshopp kan eventuellt vara ett hinder för läsaren. Själv tyckte jag i alla fall inte att det störde, utan att det kändes naturligt. Att författaren själv finns med i vissa avsnitt är ett metagrepp som inte heller behöver avskräcka - jag som läsare känner mig rentav lättad över denna direkthet som inte stoppar flödet i berättelsen utan blir en del av den.
Det finns en del återkommande teman: öken, undervatten, hajar, flamingon, Valeries silverkappa. Symboler för sinnestillstånd, för intryck, för relationer. Likaså finns det återkommande uttryck. "En flicka kan allt hon vill", exempelvis. Det ger en sorts driv, en rundgång i texten, som (tillsammans med Valerie själv) håller ihop fragmenten.
På sätt och vis handlar berättelsen om frihet, om individens sätt - och rätt - att definiera sig själv, om svårigheten att göra det när man lever i ett samhälle, eller som i det här fallet, i utkanten av samhället. Valeries uppror mot definitionerna är att göra det omyndiga myndigt, en förhandling av vansinne och normalitet (då den senare är otillgänglig för henne). Hon är en starkare individ än den skygge Andy Warhol och alla hans hangarounds. Hon har mer självkänsla och riktig drivkraft. Men det rymmer desperationen i att inte hitta sin plats, att inte få ta plats. Hon spelar en roll som blir för mycket för alla, inklusive henne själv.
Sara Stridsbergs Valerie Solanas är en människa full av skarpsynthet, livsvisdom och tragisk, barnslig destruktivitet. Det är inte tung läsning trots att det i mångt och mycket handlar om hopplöshet och svek. Valerie är det svikna barnet, den svekfulla vännen, den rastlösa forskaren, den geniala författren, knarkaren och parian. Nej, man vill inte vara Valerie, men man känner igen sig i pusselbitarna av hennes liv, ett liv som är så genommänskligt att man inte kan vara främmande för det, trots att det är ljusår från ens eget.
"Ett tragiskt människoöde", vilken plattityd. Det är inte så enkelt, och har man läst boken så har man missat något. God litteratur kan få läsaren att reflektera över sådant som omedvetet och "självklart", den kan få en att se det egna i det främmande och se det främmande i det egna. "Drömfakulteten" är sådan litteratur.
P.S. Jag blev ändå inte helt gripen och överväldigad, det är inte så jag menar. Det var en fascinerande läsupplevelse men inte livsomstörtande. Något visst är det, i alla fall.
Boken handlar alltså om Valerie Solanas, mest känd för att ha skrivit SCUM-manifestet och för att ha skjutit Andy Warhol. Hon dör ensam på ett skabbigt knarkarhotell på 80-talet, och med detta som utgångspunkt lär vi känna henne och hennes tidigare liv. Men detta är ingen biografi, utan i stort sett en fiktion, eller, om man så vill, en sorts hyllning. Egentligen spelar det ingen roll om boken speglar "sanningen" om just Valerie Solanas eller om det mesta är påhittat. Berättelsen är sig själv nog. Samtidigt blir jag nyfiken på förlagan, på modern Dorothy, på bästa vännen och medforskaren Cosmogirl, på Andy Warhol, alla dessa karaktärer som i boken är viktiga för Valerie. Det är genom minnet av dem som konturerna av henne målas upp.
Detta är en formmässigt intressant bok. Många röster som talar - ibland tydliga personer, andra gånger icke namngivna. Det händer att rösterna glider in i varandra; vem som talar blir mindre viktigt, det som sägs är det som räknas. Berättelsen och dialogen är ändå inte konturlös, vilket är en klar bedrift. Bokens mångsidiga form, med redogörelser, dialoger och listor, med perspektivbyten, tidshopp kan eventuellt vara ett hinder för läsaren. Själv tyckte jag i alla fall inte att det störde, utan att det kändes naturligt. Att författaren själv finns med i vissa avsnitt är ett metagrepp som inte heller behöver avskräcka - jag som läsare känner mig rentav lättad över denna direkthet som inte stoppar flödet i berättelsen utan blir en del av den.
Det finns en del återkommande teman: öken, undervatten, hajar, flamingon, Valeries silverkappa. Symboler för sinnestillstånd, för intryck, för relationer. Likaså finns det återkommande uttryck. "En flicka kan allt hon vill", exempelvis. Det ger en sorts driv, en rundgång i texten, som (tillsammans med Valerie själv) håller ihop fragmenten.
På sätt och vis handlar berättelsen om frihet, om individens sätt - och rätt - att definiera sig själv, om svårigheten att göra det när man lever i ett samhälle, eller som i det här fallet, i utkanten av samhället. Valeries uppror mot definitionerna är att göra det omyndiga myndigt, en förhandling av vansinne och normalitet (då den senare är otillgänglig för henne). Hon är en starkare individ än den skygge Andy Warhol och alla hans hangarounds. Hon har mer självkänsla och riktig drivkraft. Men det rymmer desperationen i att inte hitta sin plats, att inte få ta plats. Hon spelar en roll som blir för mycket för alla, inklusive henne själv.
Sara Stridsbergs Valerie Solanas är en människa full av skarpsynthet, livsvisdom och tragisk, barnslig destruktivitet. Det är inte tung läsning trots att det i mångt och mycket handlar om hopplöshet och svek. Valerie är det svikna barnet, den svekfulla vännen, den rastlösa forskaren, den geniala författren, knarkaren och parian. Nej, man vill inte vara Valerie, men man känner igen sig i pusselbitarna av hennes liv, ett liv som är så genommänskligt att man inte kan vara främmande för det, trots att det är ljusår från ens eget.
"Ett tragiskt människoöde", vilken plattityd. Det är inte så enkelt, och har man läst boken så har man missat något. God litteratur kan få läsaren att reflektera över sådant som omedvetet och "självklart", den kan få en att se det egna i det främmande och se det främmande i det egna. "Drömfakulteten" är sådan litteratur.
P.S. Jag blev ändå inte helt gripen och överväldigad, det är inte så jag menar. Det var en fascinerande läsupplevelse men inte livsomstörtande. Något visst är det, i alla fall.
torsdag 26 februari 2009
Ett konstprojekt?
Jag misstänker att det pågår ett konstprojekt i min trappuppgång. Först hade någon ställt en stor krukväxt precis vid ingången, den var nästan som ett litet träd. Efter en vecka eller två var det en liten krukväxt på samma plats. Nu är det ett gäng kidneybönor som ligger där, utspridda. Vad är nästa steg?
Annars, nuförtiden: Twin Peaks, Wildbirds and Peacedrums på Pustervik, Sara Stridsbergs "Drömfakulteten", mycket jobb, många planer.
Annars, nuförtiden: Twin Peaks, Wildbirds and Peacedrums på Pustervik, Sara Stridsbergs "Drömfakulteten", mycket jobb, många planer.
onsdag 26 november 2008
ETA Hoffmann: Don Juan och andra berättelser
Jag vet inte mycket om romantiken. Inte speciellt mycket om skräckromantiken heller. E.T.A. Hoffmann (1776-1822) ska ha varit en föregångare i den senare kategorin, har jag förstått. Hans sagor är mystiska, ängsliga, mörka men inte utan ett envist hopp. Otroliga saker händer, moraliska dilemman uppstår, förvandlingar sker, tragiska slut är oundvikliga.
"Don Juan och andra berättelser" innehåller några kortare noveller och en längre berättelse. Min personliga favorit bland dessa är nog "Artushof", om en ung, lovande affärsman som plötsligt får en konstupplevelse som förändrar hans liv på ett oåterkalleligt och mystiskt sätt.
"En viss professor i fysik har framlagt följande teori: världsanden, en dristig experimentator, har någonstans satt upp en väldig elektricitetsmaskin, och från den löpa hemlighetsfulla trådar genom livet, vilka vi undvika och kringgå efter bästa förmåga. Men plötsligt trampa vi på någon av dem, en blixt slår ner i vårt innersta, och allt blir förändrat."
Igenkänningsfaktorn gör ju sitt, men berättelserna är underhållande i sig, med ett trevligt språk. Jag ska definitivt läsa mer av Hoffmann.
"Don Juan och andra berättelser" innehåller några kortare noveller och en längre berättelse. Min personliga favorit bland dessa är nog "Artushof", om en ung, lovande affärsman som plötsligt får en konstupplevelse som förändrar hans liv på ett oåterkalleligt och mystiskt sätt.
"En viss professor i fysik har framlagt följande teori: världsanden, en dristig experimentator, har någonstans satt upp en väldig elektricitetsmaskin, och från den löpa hemlighetsfulla trådar genom livet, vilka vi undvika och kringgå efter bästa förmåga. Men plötsligt trampa vi på någon av dem, en blixt slår ner i vårt innersta, och allt blir förändrat."
Igenkänningsfaktorn gör ju sitt, men berättelserna är underhållande i sig, med ett trevligt språk. Jag ska definitivt läsa mer av Hoffmann.
fredag 14 november 2008
Daniel Sjölin: Världens sista roman
Daniel Sjölins "Världens sista roman" är en självbiografi på låtsas och ett fascinerande språkbygge. Handlingen kretsar kring den framgångsrike men alkoholiserade TV-programledaren, hans alkoholiserade och alzheimersjuka mor på ålderdomshemmet samt en barndomsvän och deras gemensamma uppväxt - lite grovt förenklat. Det kanske allra mest centrala temat är att språket begränsar på ett outhärdligt sätt och måste överskridas.
Berättelsen löper i flera trådar samtidigt, teman återkommer och utvecklas, fler och fler pusselbitar dyker upp utan att bilden fördenskull blir helt komplett. Abort, sexuellt utnyttjande, klasshat, förnedring, tyranniska familjestrukturer skymtar fram och belyses - varje gång ser motiven lite annorlunda ut än de gjort tidigare. Det är skickligt. Inre monolog varvas med mer drömlika textflöden och den dementa moderns fantastiskt obegripliga ordkombinationer. Det blir undan för undan ganska spännande. Hur många hemligheter ska flyta upp till ytan, vart ska den nästan självspäkande introspektionen leda? Vart ska språkmisshandeln leda, kommer texten att lösas upp i slutet?
Under tiden blir man underhållen av svartsynta reflektioner om människors beteende - med starkt fokus på inställsamhet, härmning, flockbeteende och psykopati. Berättarjaget spyr galla över författare, över läsare och över själva litteraturen, han spyr galla över sig själv och det mesta. Han sprattlar i språkets nät. Resonemangen biter sig själva i svansen. Det är troligtvis humor, för jag har roligt för det mesta när jag läser det. Världen enligt Sjölin är tragisk, vansinnig och komisk, men det sista han gör i boken är att skratta (det gjorde han nog istället när han skrev).
"Jag avskyr författare som bara implementerar litet "ogripbarheter" i sina romaner för att ge sken av litteraritet. De ställer olika scener och utsagor intill varandra för att liksom skapa en "resonansbotten". (...) Ty innebörden får läsaren själv bistå med. Lata författarjävlar. Är det inte författarens uppgift att gå hela vägen? Att skriva en väg mellan allegorin och världen?"
Att överskrida språket är inte gjort i en handvändning, och det är inte säkert att Sjölin har lyckats. Om han nu ville det. Det är inte heller solklart om han gör sin uppgift, enligt berättarjagets definition. Hans text rör sig mellan ytterligheter, dyker in i och ut ur såväl allegori som värld. Det som finns däremellan skymtas kanske här och var, mellan de frustrerade rycken.
"Världens sista roman" är fascinerande. Den är nästan grotesk, ganska rolig, ganska tungläst och ger ingen klockren förlösning i slutet. Under språkets brus finns berättelsens trådar, och de hänger kvar, spöklikt. Skulle jag rekommendera den? Jag vet inte. Ångrar jag att jag läste den? Knappast!
Berättelsen löper i flera trådar samtidigt, teman återkommer och utvecklas, fler och fler pusselbitar dyker upp utan att bilden fördenskull blir helt komplett. Abort, sexuellt utnyttjande, klasshat, förnedring, tyranniska familjestrukturer skymtar fram och belyses - varje gång ser motiven lite annorlunda ut än de gjort tidigare. Det är skickligt. Inre monolog varvas med mer drömlika textflöden och den dementa moderns fantastiskt obegripliga ordkombinationer. Det blir undan för undan ganska spännande. Hur många hemligheter ska flyta upp till ytan, vart ska den nästan självspäkande introspektionen leda? Vart ska språkmisshandeln leda, kommer texten att lösas upp i slutet?
Under tiden blir man underhållen av svartsynta reflektioner om människors beteende - med starkt fokus på inställsamhet, härmning, flockbeteende och psykopati. Berättarjaget spyr galla över författare, över läsare och över själva litteraturen, han spyr galla över sig själv och det mesta. Han sprattlar i språkets nät. Resonemangen biter sig själva i svansen. Det är troligtvis humor, för jag har roligt för det mesta när jag läser det. Världen enligt Sjölin är tragisk, vansinnig och komisk, men det sista han gör i boken är att skratta (det gjorde han nog istället när han skrev).
"Jag avskyr författare som bara implementerar litet "ogripbarheter" i sina romaner för att ge sken av litteraritet. De ställer olika scener och utsagor intill varandra för att liksom skapa en "resonansbotten". (...) Ty innebörden får läsaren själv bistå med. Lata författarjävlar. Är det inte författarens uppgift att gå hela vägen? Att skriva en väg mellan allegorin och världen?"
Att överskrida språket är inte gjort i en handvändning, och det är inte säkert att Sjölin har lyckats. Om han nu ville det. Det är inte heller solklart om han gör sin uppgift, enligt berättarjagets definition. Hans text rör sig mellan ytterligheter, dyker in i och ut ur såväl allegori som värld. Det som finns däremellan skymtas kanske här och var, mellan de frustrerade rycken.
"Världens sista roman" är fascinerande. Den är nästan grotesk, ganska rolig, ganska tungläst och ger ingen klockren förlösning i slutet. Under språkets brus finns berättelsens trådar, och de hänger kvar, spöklikt. Skulle jag rekommendera den? Jag vet inte. Ångrar jag att jag läste den? Knappast!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)