Filmfestival, del två

Bestiaire (Regi: Denis Côté)
Bestiaire är en dokumentär utan kommentarsspår. Vi får se djurparksdjur i sin vardagliga miljö, och människorna som arbetar med dem, i långa tagningar med stationär kamera. Somliga bilder är riktigt välkomponerade, andra känns som transportsträckor. Här är det inte tal om någon ren misärskildring, även om fångenskapet inte heller skönmålas. Det är kanske inte just spännande, men tankeväckande. Det är inte ofta man tar sig tid att se en varelse av en annan art i ögonen. Något säger mig att det inte är bortkastad tid, även om filmen som sådan inte överväldigar.

Patience (after Sebald) (Regi: Grant Gee)
W G Sebalds bok "Saturnus ringar. En engelsk vallfart" är mycket mer än skildringen av en udda resa till fots. Sebald berättar, med utgångspunkt i platsbundna historiska fakta (som förvisso är spännande i sig själva), om något mera generellt - ytterst om civilisation, tyranni och sönderfall. I Patience illustreras bokens avsnitt av drömlika, svartvita sekvenser, samtidigt som dess innehåll, dess teman, mönster och budskap tolkas och diskuteras av författare, litteraturvetare, psykoanalytiker mm. Det öppnas för många intressanta infallsvinklar (och några lite väl snöiga också). För den som älskar litteratur, och inte bara att läsa böcker utan också att tänka och resonera om dem, är Patience en guldklimp. För den som inte är lagd åt det hållet är den förmodligen aptrist.

Watchtower (Regi: Pelin Esmer)
En man med tungt känslomässigt bagage tar ett jobb som skogsvaktare vid ett ensligt beläget utkikstorn. Vid busshållplatsen en bit bort jobbar en ung kvinna som också är på flykt från något. Ödet för dem samman, men inte på ett förutsägbart sätt. Vacker miljö och tät stämning, men utan någon egentlig upplösning.

Thermae Romae (Regi: Hideki Takeuchi)
En romersk badhusarkitekt reser i tiden från antiken till våra dagar och inspireras av japanska bad. Optippad och komisk historia baserad på en manga med samma titel. Absurd och underhållande, men tappar lite energi i andra hälften.

Filmfestival

Göteborgs filmfestival är över oss igen, och jag ska se ovanligt många filmer i år. Här är de första fyra:

The Last Time I Saw Macao (A Última Vez Que Vi Macau, regi: João Pedro Rodrigues och João Rui Guerra da Mata)
En intressant utgångspunkt leder inte alltid till en bra film, det ger The Last Time I Saw Macao grundliga bevis för. Handlingen är spännande på pappret: en portugisisk man åker till den f.d. kolonin Macao för att hjälpa sin vän, den mystiska transvestiten Candy, ur en knipa. Sedan följer mystiska sekter, hamnskifte och apokalyps. Tyvärr mals alla lovande element ner till ett fullständigt oengagerande mos med hjälp av ett valhänt och märkligt blaserat narrativ som tar död på all fantasi. Det känns konstruerat och långtråkigt. Enda behållningen är de suggestiva bilderna av Macao som släpps fram här och var.

The Dream and the Silence (Sueño y silencio, regi: Jaime Rosales)
En harmonisk familj drabbas av en tragedi. Berättelsen växer fram genom en sekvens av scener, vardagliga och autentiska situationer där det är som om kameran bara råkade finnas där. Det är okonstlat, övertygande och mycket välspelat, dessutom med ett vackert svartvitt foto som flödar av ljus. Filmen växlar inte i intensitet utan är jämntjock, vilket enbart vore positivt om det inte vore för att den också är lite lång.

Nu är det dokumenterat (Regi: Anders Teglund och Jonas Teglund)
1948 reste Bertil från Jämtland till Ryssbält i Norrbotten för att fria till Signild. Sedan dess gör de samma resa varje år, och varje år dokumenterar Bertil resan med sin kamera. Bröderna Teglund vill med den här filmen dokumentera den store dokumenteraren, men också säga något om kärleken och tidens gång. Det är ett charmigt projekt och en fin film med väl avmätt tempo och lyhörd regi. Feelgood utan det klistriga.

Stålhättor (Regi: Christina Olofson)
Hur är det att jobba på stålverk i dagens Sverige, och vad har förändrats sedan 70-talet? Christina Olofson intervjuar arbetare, främst kvinnor, om deras arbete och om kärleken till stålet. Filmen ger en inblick i en värld som är okänd för utomstående, och ett historiskt värdefullt perspektiv på industriarbetarnas villkor. Den hade vunnit på att förkortas lite, men är absolut sevärd.