Michael Jackson och Mars, del två

Why not just tell people I'm an alien from Mars. Tell them I eat live chickens and do a voodoo dance at midnight. They'll believe anything you say, because you're a reporter. But if I, Michael Jackson, were to say, "I'm an alien from Mars and I eat live chickens and do a voodoo dance at midnight", people would say "Oh, man, that Michael Jackson is nuts. He's cracked up. You can't believe a damn word that comes out of his mouth."

(Michael Jackson to J. Randy Taraborrelli, september 1995)

Michael Jackson och människan på Mars

Jag läste om Michael Jacksons död redan i morse, men det var först på lunchrasten jag verkligen fattade att han inte längre lever. Det är en märklig tanke. Jag har varit medveten om honom som begrepp sen jag var mycket liten, då hans crotch-grabs var ett föremål för löje och fascination. Senare förstod jag att han hade tillfört världen mycket mer, och på senare år hans status som populärkulturell institution och mänsklig paradox befästs i och med rättsprocessen som hela världen kunde följa. Om man bortser från idoldyrkan, behandlar folk honom med en fascinerande blandning av respekt, ironi och äckel. Han är genuint overklig, och inte bara på det sättet som kändisskap gör människor overkliga.

Nu är alltså människan bakom begreppet död. Gör det någon praktisk skillnad för mig personligen? Han har aldrig varit bland mina riktiga musikfavoriter, så någon närmare relation till honom än den genom populärkulturen och nyhetsflödet medierade har jag inte. Som begrepp lever han kvar efter sin död, men som människa hade han, vad mig beträffar, lika gärna aldrig ha funnits. Eller? Baudrillard hade nog haft ett och annat att säga om det. Hur som helst är det en underlig känsla.

Samtidigt läser jag något som anknyter till mitt inlägg om månen: Buzz Aldrin lanserar ett mer visionärt alternativ till NASAs nuvarande rymdprogram, men med samma finansiering. En av hans poänger är att vi kan ta oss till Mars mycket fortare med några omprioriteringar. Han menar också att färden till Mars ska vara en enkelresa. De som åker dit ska stanna där för att bygga en permanent koloni. "It will take a special kind of person", säger han. No shit!

Tänk om det just nu fanns människor som levde på Mars. Hur skulle vi som är kvar förhålla oss till dem: skulle de bli stjärnorna i världens häftigaste dokusåpa? Eller skulle de, när projektet inte längre har nyhetsvärde, bli mer begrepp än människor, precis som "The King of Pop"? Tanken på de eventuella kolonisatörernas fysiska avstånd och isolation är svindlande. Att vara människa i yttre rymden är tufft, men att vara som en marsmänniska här på jorden kan inte vara så lätt, det heller. Michael Jackson kanske visste.

Om månen

Sist jag mållöst vandrade in på Stadsbiblioteket, köpte jag bland annat ett utgallrat exemplar av Andrew Smiths bok "Moondust: in search of the men who fell to earth", om Apolloprojektet och månlandningarna. Jag formligen slukade den. Jag läste den till frukost och till middag, på spårvagnen och till och med på jobbet, medan datorn gick igång. Jag återkommer till detta i ett senare inlägg, men jag kan lugnt säga att jag blev fascinerad av hela den absurda berättelsen om människans första resor i yttre rymden, av dess populärkulturella betydelse och existentiella dimension.

Månen är åter ett aktuellt mål, läser jag i tidningen. Några dagar efter att jag köper "Moondust" skjuts NASAs Lunar Reconnaisance Orbiter upp, som ett första steg mot nya, bemannade månfärder som ska äga rum runt 2020. Hm.

Idag köpte jag Bat for Lashes senaste skiva, "Two suns". Där finns en låt som heter "Moon and moon".

Det kallas att vara intresserad av "rymden", som den var något externt eller perifert, när vi i själva verket susar igenom den i ungefär hundra tusen kilometer i timmen. Jag fylls av en skräckblandad förtjusning.

Obegriplig journalistik

På Metros löpsedel stod idag något i stil med "Riksbankens dystra prognos: PRISET PÅ BOSTÄDER FALLER". Jag kanske är naiv men jag tycker att lägre priser på bostäder låter kalasbra.

När jag läser Metros artikel på nätet, förstår jag att bostadspriserna hänger ihop med arbetslöshet och sjunkande efterfrågan. Men viss förvirring kvarstår. "De unga kommer att drabbas hårdast på grund av den utbredda ungdomsarbetslösheten", står det. Men vad drabbas ungdomarna som omnämnds i artkilen av, på grund av arbetslösheten? Låga bostadspriser?

Man får kanske skylla sig själv om man läser Metro. Jag brukar oftast bläddra i tidningen för att leta absurda rubriker till anslagstavlan på jobbet (exempel: "Pojke slagen med igelkott", "Hon fick kaffe för spenatgroda", "2000-talets kub är ett klot", "Röstar du på lata hamstern?"). I andra hand använder jag den som ett föremål för analys på hobbynivå, oftast med temat "vad utmärker dålig journalistik?". I tredje hand kan mitt horoskop i vissa fall vara uppmuntrande; är det inte det, så väljer jag att inte tro på det som står, vilket är väldigt lätt gjort. Nyheter förekommer också i viss utsträckning, förstås. Men det är en fördel om artiklarna är begripliga.