Bokmässan

Jag besökte bokmässan en stund under sista dagen. Som vanligt var det både inspirerande och tröttsamt. Man känner sig lite som Pac Man när man går runt i gångarna, försöker att undvika de största propparna och ta en titt på allting som verkar kul. Till slut susar det i öronen och huvudvärken är ett faktum.

Mycket var förstås inte så upphetsande. Lågprismontrar med utförsäljning av deckare och stånd med dyra, smöriga vykort, exempelvis. Men bredden känns kul - bara det att folk som stod i kö för signeringen av Morden i Midsomer fick ett föredrag av Susan Faludi på köpet, eller att den väldigt seriösa samhällstidskriften Fronesis hade en monter mitt emot fotbollstidningen Offside! Några stora klipp gjorde jag inte - jag höll mig mest till tidskrifter och undvek att få bokrea-psykos, vilket inte var så svårt med tanke på att jag inte var speciellt intresserad av det mesta som reades ut.

Jag pratade lite med en som driver ett litet, relativt nystartat förlag, om svårigheten i att sälja böcker. Målgruppen för sådana förlag är ofta relativt smal och är inte alltid beredd att lägga 150-200kr på en ny diktsamling. Det är nog speciellt problematiskt om fler är som jag, som verkligen sympatiserar med små, idealistiska förlag men drar mig för att äga böcker jag ändå kan låna. Inte för att jag inte tycker om fina böcker. Det är en ekonomisk fråga, förstås, men också en karaktärsfråga. Jag äger redan nog med böcker jag inte läser.

Om två böcker

Det är trevligt att låna böcker på måfå. Döma efter omslaget, baksidan, författarbilden, någon slumpvis uppslagen sida. Här är två böcker som fick följa med hem senast:

George Saunders "Pastoralia" består av några kortare berättelser med tragikomisk udd. En man som jobbar som grottmänniska på någon sorts historisk nöjespark hotas av uppsägning. En man som går på självhjälpsseminarium och har svårt att förena självförverkligandets religion med relationen till sin excentriska syster. En white trash-kille som jobbar som lättklädd servitör och får problem med en odöd farmor. Och så vidare.

Berättelserna handlar, något förenklat, om drömmen om något bättre. Trots att de flesta av huvudpersonerna är män, vilket är lite enformigt, känns situationerna och känslorna tämligen allmänmänskliga. Boken skulle vara långt mindre rolig att läsa om inte situationerna vore så effektivt formulerade, med små absurditeter och avvikelser från den verkliga verkligheten. Nu är den underhållande, med visst djup, om än inte fantastisk.

Osamu Dazais "Inte längre människa" är tydligen någon form av kvasi-självbiografi, om en ung man som sedan uppväxten inte förstår sig på sociala koder och är rädd för människor - någon som hela tiden upplever sig skava mot "samhället" och får problem med sprit och kärleksaffärer.

"Inte längre människa" påminner mig lite om Yukio Mishimas "Demaskering", men det var länge sen jag läste den nu. Båda är självbiografier som har ett visst fokus på alienation. Där fanns ändå mer substans, vill jag minnas. Kanske är det något i tonen hos båda som är "japanskt". Jag vet inte, jag har ju knappast läst mer än ett par japanska böcker.

Huvudpersonen i Dazais roman blir ömkligare för varje kapitel, mer och mer desperat och ansatt av skam. Men istället för en spännande handling är det min egen växlande sympati och antipati för honom som gör att berättelsen verkar gå framåt. Det är nog meningen, men jag upplever boken ändå som egocentrerad på ett sätt som bitvis är tröttsam. Slutet är dessutom lite "jaha". Men en del intressanta frågor väcks. Vad gör egentligen att man uthärdar samhälle och normalitet?