Jag vet inte mycket om romantiken. Inte speciellt mycket om skräckromantiken heller. E.T.A. Hoffmann (1776-1822) ska ha varit en föregångare i den senare kategorin, har jag förstått. Hans sagor är mystiska, ängsliga, mörka men inte utan ett envist hopp. Otroliga saker händer, moraliska dilemman uppstår, förvandlingar sker, tragiska slut är oundvikliga.
"Don Juan och andra berättelser" innehåller några kortare noveller och en längre berättelse. Min personliga favorit bland dessa är nog "Artushof", om en ung, lovande affärsman som plötsligt får en konstupplevelse som förändrar hans liv på ett oåterkalleligt och mystiskt sätt.
"En viss professor i fysik har framlagt följande teori: världsanden, en dristig experimentator, har någonstans satt upp en väldig elektricitetsmaskin, och från den löpa hemlighetsfulla trådar genom livet, vilka vi undvika och kringgå efter bästa förmåga. Men plötsligt trampa vi på någon av dem, en blixt slår ner i vårt innersta, och allt blir förändrat."
Igenkänningsfaktorn gör ju sitt, men berättelserna är underhållande i sig, med ett trevligt språk. Jag ska definitivt läsa mer av Hoffmann.
onsdag 26 november 2008
fredag 14 november 2008
Daniel Sjölin: Världens sista roman
Daniel Sjölins "Världens sista roman" är en självbiografi på låtsas och ett fascinerande språkbygge. Handlingen kretsar kring den framgångsrike men alkoholiserade TV-programledaren, hans alkoholiserade och alzheimersjuka mor på ålderdomshemmet samt en barndomsvän och deras gemensamma uppväxt - lite grovt förenklat. Det kanske allra mest centrala temat är att språket begränsar på ett outhärdligt sätt och måste överskridas.
Berättelsen löper i flera trådar samtidigt, teman återkommer och utvecklas, fler och fler pusselbitar dyker upp utan att bilden fördenskull blir helt komplett. Abort, sexuellt utnyttjande, klasshat, förnedring, tyranniska familjestrukturer skymtar fram och belyses - varje gång ser motiven lite annorlunda ut än de gjort tidigare. Det är skickligt. Inre monolog varvas med mer drömlika textflöden och den dementa moderns fantastiskt obegripliga ordkombinationer. Det blir undan för undan ganska spännande. Hur många hemligheter ska flyta upp till ytan, vart ska den nästan självspäkande introspektionen leda? Vart ska språkmisshandeln leda, kommer texten att lösas upp i slutet?
Under tiden blir man underhållen av svartsynta reflektioner om människors beteende - med starkt fokus på inställsamhet, härmning, flockbeteende och psykopati. Berättarjaget spyr galla över författare, över läsare och över själva litteraturen, han spyr galla över sig själv och det mesta. Han sprattlar i språkets nät. Resonemangen biter sig själva i svansen. Det är troligtvis humor, för jag har roligt för det mesta när jag läser det. Världen enligt Sjölin är tragisk, vansinnig och komisk, men det sista han gör i boken är att skratta (det gjorde han nog istället när han skrev).
"Jag avskyr författare som bara implementerar litet "ogripbarheter" i sina romaner för att ge sken av litteraritet. De ställer olika scener och utsagor intill varandra för att liksom skapa en "resonansbotten". (...) Ty innebörden får läsaren själv bistå med. Lata författarjävlar. Är det inte författarens uppgift att gå hela vägen? Att skriva en väg mellan allegorin och världen?"
Att överskrida språket är inte gjort i en handvändning, och det är inte säkert att Sjölin har lyckats. Om han nu ville det. Det är inte heller solklart om han gör sin uppgift, enligt berättarjagets definition. Hans text rör sig mellan ytterligheter, dyker in i och ut ur såväl allegori som värld. Det som finns däremellan skymtas kanske här och var, mellan de frustrerade rycken.
"Världens sista roman" är fascinerande. Den är nästan grotesk, ganska rolig, ganska tungläst och ger ingen klockren förlösning i slutet. Under språkets brus finns berättelsens trådar, och de hänger kvar, spöklikt. Skulle jag rekommendera den? Jag vet inte. Ångrar jag att jag läste den? Knappast!
Berättelsen löper i flera trådar samtidigt, teman återkommer och utvecklas, fler och fler pusselbitar dyker upp utan att bilden fördenskull blir helt komplett. Abort, sexuellt utnyttjande, klasshat, förnedring, tyranniska familjestrukturer skymtar fram och belyses - varje gång ser motiven lite annorlunda ut än de gjort tidigare. Det är skickligt. Inre monolog varvas med mer drömlika textflöden och den dementa moderns fantastiskt obegripliga ordkombinationer. Det blir undan för undan ganska spännande. Hur många hemligheter ska flyta upp till ytan, vart ska den nästan självspäkande introspektionen leda? Vart ska språkmisshandeln leda, kommer texten att lösas upp i slutet?
Under tiden blir man underhållen av svartsynta reflektioner om människors beteende - med starkt fokus på inställsamhet, härmning, flockbeteende och psykopati. Berättarjaget spyr galla över författare, över läsare och över själva litteraturen, han spyr galla över sig själv och det mesta. Han sprattlar i språkets nät. Resonemangen biter sig själva i svansen. Det är troligtvis humor, för jag har roligt för det mesta när jag läser det. Världen enligt Sjölin är tragisk, vansinnig och komisk, men det sista han gör i boken är att skratta (det gjorde han nog istället när han skrev).
"Jag avskyr författare som bara implementerar litet "ogripbarheter" i sina romaner för att ge sken av litteraritet. De ställer olika scener och utsagor intill varandra för att liksom skapa en "resonansbotten". (...) Ty innebörden får läsaren själv bistå med. Lata författarjävlar. Är det inte författarens uppgift att gå hela vägen? Att skriva en väg mellan allegorin och världen?"
Att överskrida språket är inte gjort i en handvändning, och det är inte säkert att Sjölin har lyckats. Om han nu ville det. Det är inte heller solklart om han gör sin uppgift, enligt berättarjagets definition. Hans text rör sig mellan ytterligheter, dyker in i och ut ur såväl allegori som värld. Det som finns däremellan skymtas kanske här och var, mellan de frustrerade rycken.
"Världens sista roman" är fascinerande. Den är nästan grotesk, ganska rolig, ganska tungläst och ger ingen klockren förlösning i slutet. Under språkets brus finns berättelsens trådar, och de hänger kvar, spöklikt. Skulle jag rekommendera den? Jag vet inte. Ångrar jag att jag läste den? Knappast!
söndag 12 oktober 2008
J.M. Coetzee: Djurens liv
Den enda boken jag fick med mig från Bokmässan var JM Coetzees "Djurens liv" (som premie, för övrigt). Bokens upplägg är lite klurigt: ursprungligen en föreläsning som Coetzee höll - en föreläsning om en fiktiv föreläsningsserie om djur och människor som hålls av hans romankaraktär Elizabeth Costello. Väldigt meta.
Costello är vegetarian, och djurrättsförespråkare i någon bemärkelse. Berättelsens subjekt är hennes son, som försöker att förstå henne men inte lyckas speciellt väl med det. Konflikten mellan "normaliteten", representerad av sonens familj, i synnherhet hans fru, och Costellos avvikande uppfattning av verkligheten, är central.
Föreläsningsserien är förstås mycket akademisk, och kommer troligtvis inte att övertyga någon om att djur har rättigheter. De är dock intressanta och skapar tillsammans med det nästan lite tragiska personporträttet av Costello en mer nyanserad helhet än vad jag hade väntat mig. Frågan om djurens status i samhället belyses i akademiska utläggningar, men också, till slut, genom den personliga upplevelsen. Det är förstås den sistnämnda som ekar längst i mitt huvud.
Nästan hälften av boken utgörs av efterord. Fyra forskare inom olika akademiska fält (religionshistoria, antropologi, bioetik respektive engelska) reflekterar utifrån texten, med helt olika premisser och slutsatser. Dessa reflektioner var det som jag tyckte var mest intressant när jag läste boken. Nu när jag bläddrar i den i efterhand, väger Costellos känsla av fasa inför djurförtryckets normalitet något tyngre. Det här är hur som helst en bok som vore helt utmärkt som utgångspunkt för diskussion. Kanske läser jag om den i det syftet någon gång. Någon mer som vill?
Costello är vegetarian, och djurrättsförespråkare i någon bemärkelse. Berättelsens subjekt är hennes son, som försöker att förstå henne men inte lyckas speciellt väl med det. Konflikten mellan "normaliteten", representerad av sonens familj, i synnherhet hans fru, och Costellos avvikande uppfattning av verkligheten, är central.
Föreläsningsserien är förstås mycket akademisk, och kommer troligtvis inte att övertyga någon om att djur har rättigheter. De är dock intressanta och skapar tillsammans med det nästan lite tragiska personporträttet av Costello en mer nyanserad helhet än vad jag hade väntat mig. Frågan om djurens status i samhället belyses i akademiska utläggningar, men också, till slut, genom den personliga upplevelsen. Det är förstås den sistnämnda som ekar längst i mitt huvud.
Nästan hälften av boken utgörs av efterord. Fyra forskare inom olika akademiska fält (religionshistoria, antropologi, bioetik respektive engelska) reflekterar utifrån texten, med helt olika premisser och slutsatser. Dessa reflektioner var det som jag tyckte var mest intressant när jag läste boken. Nu när jag bläddrar i den i efterhand, väger Costellos känsla av fasa inför djurförtryckets normalitet något tyngre. Det här är hur som helst en bok som vore helt utmärkt som utgångspunkt för diskussion. Kanske läser jag om den i det syftet någon gång. Någon mer som vill?
söndag 28 september 2008
Bokmässan
Jag besökte bokmässan en stund under sista dagen. Som vanligt var det både inspirerande och tröttsamt. Man känner sig lite som Pac Man när man går runt i gångarna, försöker att undvika de största propparna och ta en titt på allting som verkar kul. Till slut susar det i öronen och huvudvärken är ett faktum.
Mycket var förstås inte så upphetsande. Lågprismontrar med utförsäljning av deckare och stånd med dyra, smöriga vykort, exempelvis. Men bredden känns kul - bara det att folk som stod i kö för signeringen av Morden i Midsomer fick ett föredrag av Susan Faludi på köpet, eller att den väldigt seriösa samhällstidskriften Fronesis hade en monter mitt emot fotbollstidningen Offside! Några stora klipp gjorde jag inte - jag höll mig mest till tidskrifter och undvek att få bokrea-psykos, vilket inte var så svårt med tanke på att jag inte var speciellt intresserad av det mesta som reades ut.
Jag pratade lite med en som driver ett litet, relativt nystartat förlag, om svårigheten i att sälja böcker. Målgruppen för sådana förlag är ofta relativt smal och är inte alltid beredd att lägga 150-200kr på en ny diktsamling. Det är nog speciellt problematiskt om fler är som jag, som verkligen sympatiserar med små, idealistiska förlag men drar mig för att äga böcker jag ändå kan låna. Inte för att jag inte tycker om fina böcker. Det är en ekonomisk fråga, förstås, men också en karaktärsfråga. Jag äger redan nog med böcker jag inte läser.
Mycket var förstås inte så upphetsande. Lågprismontrar med utförsäljning av deckare och stånd med dyra, smöriga vykort, exempelvis. Men bredden känns kul - bara det att folk som stod i kö för signeringen av Morden i Midsomer fick ett föredrag av Susan Faludi på köpet, eller att den väldigt seriösa samhällstidskriften Fronesis hade en monter mitt emot fotbollstidningen Offside! Några stora klipp gjorde jag inte - jag höll mig mest till tidskrifter och undvek att få bokrea-psykos, vilket inte var så svårt med tanke på att jag inte var speciellt intresserad av det mesta som reades ut.
Jag pratade lite med en som driver ett litet, relativt nystartat förlag, om svårigheten i att sälja böcker. Målgruppen för sådana förlag är ofta relativt smal och är inte alltid beredd att lägga 150-200kr på en ny diktsamling. Det är nog speciellt problematiskt om fler är som jag, som verkligen sympatiserar med små, idealistiska förlag men drar mig för att äga böcker jag ändå kan låna. Inte för att jag inte tycker om fina böcker. Det är en ekonomisk fråga, förstås, men också en karaktärsfråga. Jag äger redan nog med böcker jag inte läser.
fredag 12 september 2008
Om två böcker
Det är trevligt att låna böcker på måfå. Döma efter omslaget, baksidan, författarbilden, någon slumpvis uppslagen sida. Här är två böcker som fick följa med hem senast:
George Saunders "Pastoralia" består av några kortare berättelser med tragikomisk udd. En man som jobbar som grottmänniska på någon sorts historisk nöjespark hotas av uppsägning. En man som går på självhjälpsseminarium och har svårt att förena självförverkligandets religion med relationen till sin excentriska syster. En white trash-kille som jobbar som lättklädd servitör och får problem med en odöd farmor. Och så vidare.
Berättelserna handlar, något förenklat, om drömmen om något bättre. Trots att de flesta av huvudpersonerna är män, vilket är lite enformigt, känns situationerna och känslorna tämligen allmänmänskliga. Boken skulle vara långt mindre rolig att läsa om inte situationerna vore så effektivt formulerade, med små absurditeter och avvikelser från den verkliga verkligheten. Nu är den underhållande, med visst djup, om än inte fantastisk.
Osamu Dazais "Inte längre människa" är tydligen någon form av kvasi-självbiografi, om en ung man som sedan uppväxten inte förstår sig på sociala koder och är rädd för människor - någon som hela tiden upplever sig skava mot "samhället" och får problem med sprit och kärleksaffärer.
"Inte längre människa" påminner mig lite om Yukio Mishimas "Demaskering", men det var länge sen jag läste den nu. Båda är självbiografier som har ett visst fokus på alienation. Där fanns ändå mer substans, vill jag minnas. Kanske är det något i tonen hos båda som är "japanskt". Jag vet inte, jag har ju knappast läst mer än ett par japanska böcker.
Huvudpersonen i Dazais roman blir ömkligare för varje kapitel, mer och mer desperat och ansatt av skam. Men istället för en spännande handling är det min egen växlande sympati och antipati för honom som gör att berättelsen verkar gå framåt. Det är nog meningen, men jag upplever boken ändå som egocentrerad på ett sätt som bitvis är tröttsam. Slutet är dessutom lite "jaha". Men en del intressanta frågor väcks. Vad gör egentligen att man uthärdar samhälle och normalitet?
George Saunders "Pastoralia" består av några kortare berättelser med tragikomisk udd. En man som jobbar som grottmänniska på någon sorts historisk nöjespark hotas av uppsägning. En man som går på självhjälpsseminarium och har svårt att förena självförverkligandets religion med relationen till sin excentriska syster. En white trash-kille som jobbar som lättklädd servitör och får problem med en odöd farmor. Och så vidare.
Berättelserna handlar, något förenklat, om drömmen om något bättre. Trots att de flesta av huvudpersonerna är män, vilket är lite enformigt, känns situationerna och känslorna tämligen allmänmänskliga. Boken skulle vara långt mindre rolig att läsa om inte situationerna vore så effektivt formulerade, med små absurditeter och avvikelser från den verkliga verkligheten. Nu är den underhållande, med visst djup, om än inte fantastisk.
Osamu Dazais "Inte längre människa" är tydligen någon form av kvasi-självbiografi, om en ung man som sedan uppväxten inte förstår sig på sociala koder och är rädd för människor - någon som hela tiden upplever sig skava mot "samhället" och får problem med sprit och kärleksaffärer.
"Inte längre människa" påminner mig lite om Yukio Mishimas "Demaskering", men det var länge sen jag läste den nu. Båda är självbiografier som har ett visst fokus på alienation. Där fanns ändå mer substans, vill jag minnas. Kanske är det något i tonen hos båda som är "japanskt". Jag vet inte, jag har ju knappast läst mer än ett par japanska böcker.
Huvudpersonen i Dazais roman blir ömkligare för varje kapitel, mer och mer desperat och ansatt av skam. Men istället för en spännande handling är det min egen växlande sympati och antipati för honom som gör att berättelsen verkar gå framåt. Det är nog meningen, men jag upplever boken ändå som egocentrerad på ett sätt som bitvis är tröttsam. Slutet är dessutom lite "jaha". Men en del intressanta frågor väcks. Vad gör egentligen att man uthärdar samhälle och normalitet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)