Filmfestival

Göteborgs filmfestival är över oss igen, och jag ska se ovanligt många filmer i år. Här är de första fyra:

The Last Time I Saw Macao (A Última Vez Que Vi Macau, regi: João Pedro Rodrigues och João Rui Guerra da Mata)
En intressant utgångspunkt leder inte alltid till en bra film, det ger The Last Time I Saw Macao grundliga bevis för. Handlingen är spännande på pappret: en portugisisk man åker till den f.d. kolonin Macao för att hjälpa sin vän, den mystiska transvestiten Candy, ur en knipa. Sedan följer mystiska sekter, hamnskifte och apokalyps. Tyvärr mals alla lovande element ner till ett fullständigt oengagerande mos med hjälp av ett valhänt och märkligt blaserat narrativ som tar död på all fantasi. Det känns konstruerat och långtråkigt. Enda behållningen är de suggestiva bilderna av Macao som släpps fram här och var.

The Dream and the Silence (Sueño y silencio, regi: Jaime Rosales)
En harmonisk familj drabbas av en tragedi. Berättelsen växer fram genom en sekvens av scener, vardagliga och autentiska situationer där det är som om kameran bara råkade finnas där. Det är okonstlat, övertygande och mycket välspelat, dessutom med ett vackert svartvitt foto som flödar av ljus. Filmen växlar inte i intensitet utan är jämntjock, vilket enbart vore positivt om det inte vore för att den också är lite lång.

Nu är det dokumenterat (Regi: Anders Teglund och Jonas Teglund)
1948 reste Bertil från Jämtland till Ryssbält i Norrbotten för att fria till Signild. Sedan dess gör de samma resa varje år, och varje år dokumenterar Bertil resan med sin kamera. Bröderna Teglund vill med den här filmen dokumentera den store dokumenteraren, men också säga något om kärleken och tidens gång. Det är ett charmigt projekt och en fin film med väl avmätt tempo och lyhörd regi. Feelgood utan det klistriga.

Stålhättor (Regi: Christina Olofson)
Hur är det att jobba på stålverk i dagens Sverige, och vad har förändrats sedan 70-talet? Christina Olofson intervjuar arbetare, främst kvinnor, om deras arbete och om kärleken till stålet. Filmen ger en inblick i en värld som är okänd för utomstående, och ett historiskt värdefullt perspektiv på industriarbetarnas villkor. Den hade vunnit på att förkortas lite, men är absolut sevärd.