Pinsamhet i musiken

När man lyssnar på musik är känslan den ger en oftast viktigare än enskilda faktorer som ljudkvaliteten på inspelningen, musikernas skolning och skicklighet eller textens poetiska kvaliteter. Självklart kan alla dessa faktorer bidra till det sammanlagda intrycket, men det finns otaliga andra faktorer, vissa inte så lätta att sätta fingret på. Igår dök ämnet upp i ett samtal om inspirerande sångerskor och sångare: kanske är den som kan sångteknik bäst inte den som får en att verkligen känna något, vilket slentrianwailande sångare har bevisat med glans. Ur ett annat perspektiv tillhör det ibland rentav kvalitetskriterierna att vara oslipad. I en genre är falsksång det värsta som finns, i en annan närmast nödvändigt. Äktheten i artistens tilltal värderas ofta högt men mäts efter vitt skilda måttstockar, och äkthet kan vara en viktig känslofaktor.

I UR-programmet "Pop och politik" med temat "frigörelse" fick jag höra ett exempel på hur kvinnor tog plats både i musiklivet och i sexlivet: 80-talsbandets Tant Struls låt "Dunkar varmt". Låten, särskilt text och sång, har en sådan direkthet och personlighet att jag till och med upplevde den som besvärande. En ungdomlig ärlighet som får det att kännas som att man tjuvlyssnar. (Det var för övrigt intressant att höra den jämte Ebba Gröns "Ung och kåt", med ett kontrasterande, manligt och mindre intimt uttryck) En liknande egenskap finns hos det mer samtida The XX, men på ett vagare sätt, och i deras fall uppskattar jag den utan att det känns pinsamt. De låter inte lika tonåriga, men är heller inte lika rättframma i sina texter. Vilket språk som sjungs är inte heller oväsentligt; Svenska texter verkar generellt ha en högre pinsamhetsfaktor, säkert eftersom vi har en större distans till engelskan och därför inte behöver uppleva innebörden i texterna på samma sätt.

Ett flertal gånger har det hänt att jag plötslitg påmints om att vissa låtar - som jag lyssnar på och tycker om - kan framstå som pinsamma för andra, till och med för mina närmaste vänner, ofta på grund av sångarens sätt att sjunga. Det handlar inte bara om vilken smak man har i fråga om genrer, utan också om vilka uttryck och medföljande stämningar man njuter av eller ens uthärdar. Men pinsamheten kan också vara en tillgång, inte minst om man är beredd att utmana sin egen smak.