Tidholm kritiserar matdebattens tendens att behandla enskildheter (“e-nummer, hygien, vanvård av specifika djurslag, glasbitar i kycklingen”) istället för moral. Han påpekar helt korrekt att vi är “bortom det naturliga i dag” - det räcker inte att hänvisa till naturens ordning, vi har ett eget ansvar för det vi gör. Han pekar också på att den nuvarande trenden med närproducerat, ursprungsmärkt kött lättar vårt samvete på ett delvis bedrägligt sätt.
Tidholm tycker "förstås" inte om att döda djur. Men han tycker om att ingå i dödandets tradition. Hemslakt är enligt honom "en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten" - till skillnad från hur det går till i djurfabrikerna, får man anta. Denna beskrivning är mycket betydelsefull. Jag håller med om att relationen mellan människa och djur är mycket mer påtaglig vid hemslakt än i köttdisken på Willy's, men det är fortfarande en relation mellan en människa med makt och ett djur-objekt som finns till för den förres smaklökar och mysiga traditioner - inte som individer med egna intressen och en egen välfärd.
"Det finns många argument för att sluta äta kött", tillstår Tidholm, men menar samtidigt att frågan är djup och komplex, samt att vegetarianism en ytlig lösning. Varför? Det resonemanget utvecklar han inte. Han invänder mot att frakta grönsaker över halva jordklotet, men det är nu inte heller vegetarianismens syfte och poäng. Tidholm undviker dessutom ett annat fundamentalt problem: det finns en motsättning mellan småskalig djuruppfödning (vilket han föredrar) å ena sidan och jordens ökande befolkning och köttkonsumtion å andra sidan. Att äta mindre kött, eller inget kött alls, är i det sammanhanget inte speciellt "ytligt".
"Vad jag skulle vilja är att mina barn fortsätter äta kött, trots att de sett sina små lamm växa upp för att sedan sluta sitt korta liv i en pöl av blod. Att de, med kunskapens alla konsekvenser, ägnar sig åt ett ansvarsfullt köttätande."Po Tidholm skriver empatiskt om sin dotters häftiga reaktion mot slakten som hon får bevittna. Han är angelägen om att hon ändå ska välja att äta kött, men inte genom att förtränga det hemska utan genom att acceptera det. Problemet är att han inte ger något riktigt gott argument för varför det måste accepteras.
Men min dotter är faktiskt otröstlig. ”Varför ska de dö?” säger hon. Jag säger att det är vad fåren är till för, att de finns för oss. De är som grönsakerna i jorden. Vi gödslar och gräver och sår och gallrar och när hösten kommer skördar vi morötterna. ”Djur är inte grönsaker”, säger hon kort och går därifrån.Ett barn förstår det en vuxen inte vill inse.
