Män vantrivs i kulturen (Man tänker sitt)

Trots att jag inte ser film speciellt ofta, har jag i alla fall förstått att svensk film inte bara är Millennium och Göta Kanal 3. Det verkar som att alternativen inom svensk film har fått ökad uppmärksamhet på senare år - Ruben Östlund, folket bakom Farväl Falkenberg osv. En av de sistnämnda har gjort "Man tänker sitt". Det är glädjande att man även på en SF-biograf får se se en film där saker händer långsamt och utan förklaring. Innehållet är förstås en annan historia.

Filmen skildrar existentiell ångest i ett anonymt, svenskt villaområde. Huvudpersonen är en tafatt pojke vars tankar är citat av Henry David Thoreau som berör jaget och naturen. Det finns ett galleri av lidande män i grannskapet: killen som är arbetslös, ensam pappa, bor hemma hos sin mamma och inte ens har egen hemnyckel; killen som tyranniseras av sin pappa, jobbar ihjäl sig och plöjer ner sin lön i sitt hus utan att riktigt veta varför; den invandrade, medelålders mannen som grannarna tycker är en kuf osv. Vi får följa dem i sina pågående konflikter med omvärlden.

Naturen är på något sätt ständigt närvarande, men inte som huvudperson, utan som en passiv fond, en spelplan för männen och deras ångest. En och en går de ut ensamma i skogen och lider (den unga pappan har med sig sin lilla son). Annars ägnar de sig åt destruktion eller våld av olika slag, och blir missförstådda av krävande kvinnor. Våldet och oberäkneligheten färgar av sig på de stillsammare sekvenserna, där det finns kvar som förväntan eller oro. I varje mänsklig relation verkar det finnas något ruttet, förutom i pappans relation till sitt barn.

Det finns ett stort mått av komik i scenerna där männen lider i skogen, så stort att jag undrar om det är avsiktligt. Det är löjligt överspelat. Skildringen av det lilla samhället är mer lyckad, i det att den ger en kvävande känsla av instängdhet.

Filmmakarna tackar Robert Bly i eftertexterna. Nu har inte jag läst "Järn-Hans", men lösningen där liksom i denna film tycks vara att lämna sin sociala roll, ignorera kvinnorna som står i vägen för manlig självinsikt och frihet (det finns enbart sådana i "Man tänker sitt"), och konfrontera sin egen natur. Det är en slutsats som jag har lite svårt att ta till mig. Samhället som skildras i filmen lär inte bli ett trevligare livsrum om alla män går ut i skogen och skriker.

Filmens behållning är tempot och kompositionen, och den smått kusliga musiken. Den stora frågan förblir om männens flykt till skogen verkligen är en väg ut ur alienationen och till självförståelse och självuppskattning, eller om det bara är ännu ett symptom på hur sabbade de är - om "Man tänker sitt" är en klagosång över hur synd det är om männen, eller om filmen tvärtom driver med dem.