Gun-Britt Sundström: "Maken"

Hur förblir man sin egen samtidigt som man är fäst vid någon? Hur hanterar man omvärldens (och sina egna) förväntningar på en lyckad relation? Hur förhåller sig kärlek och vänskap till varandra? Vad är det man tycker om hos varandra egentligen? Kan man älska flera människor samtidigt? Frågorna är stora, men Gun-Britt Sundström blir aldrig pretentiös. Hennes språk är rättframt och enkelt på ett behagligt sätt, utan att det någonsin känns banalt eller konstruerat.

"Maken" är en relationsroman som ärligt och öppensinnat utforskar vad människor kan betyda för varandra i en parrelation. Den belyser monogamins och polygamins fram- och baksidor på ett personligt sätt. Handlingen utspelar sig på 70-talet bland studenter i Stockholm, men sammanhanget tar aldrig fokus från kärnan i berättelsen: relationen mellan Martina (berättarjaget) och Gustav i dess olika faser. De har en närmast symbiotisk vänskap och en djup sympati för varandra, men det är alltid något som stör eller skaver. De ältar och diskuterar sina känslor tills det känns lika nära till hands att gifta sig som det är att göra slut. Innan boken är slut har deras gemensamma väg hunnit ta många vändningar.

Jag tyckte om att läsa boken av flera anledningar, men mest av allt för att den behandlar ett ämne som engagerar mig och det på ett sätt som (jag upprepar:) varken är pretentiöst eller banalt. "Maken" är helt enkelt en intressant, sympatisk och medryckande roman.

Musikens vägar

a. Världen är bisarr, det bevisas gång på gång. På syntfestivalen i en värmländsk folkpark dansar vi till en raplåt om gängkrig i Rio de Janeiros kåkstäder. Att låten spelas i en överansträngd stereo i den lilla vagnen som säljer Billy's-pizzor gör inte saken sämre. När jag kommit tillbaka till civilisationen läser jag om låtens faktiska innehåll (långt mindre muntert än dess tonfall) och att den toppat den svenska singellistan...

b. Arvikafestivalens största behållning var för övrigt The Mars Volta, som gjorde ett lika elektrifierande intryck på mig som förr i tiden, innan jag halvt om halvt tappade intresset, samt Fever Ray, som var fantastisk och till och med lite skrämmande.

c. Bob Dylan är en legend, vilket har gjort det svårt för mig att ha en riktig uppfattning om hans musik. Min första riktiga kontakt var när jag var tretton-fjorton, genom Beastie Boys (de samplade "Just like Tom Thumb's blues", namedroppade Bob Dylan och citerade "Maggie's farm" i olika låtar). Nu vet jag i alla fall lite mer, efter att ha sett en konsertfilm från Newport och Scorseses dokumentär. Och musiken tar sig nog också.

d. Jag hade glömt bort Alan Lomax omfattande samling av folkmusik från hela världen. En DVD på Härlanda Bibliotek påminde mig. Det ska ha givits ut över 100 CD-skivor, jag undrar om de går att låna någonstans.

Förbjuden musik

Gatumusiker förbjuds i stort sett att spela på dagtid inom vallgraven i Göteborg, om de inte har tillstånd från polisen. Folk är upprörda.

Jag hade själv ett gatuband för några år sen och har länge planerat att göra något sånt igen. Jag tycker att musik på stan generellt sett är ett trevligt inslag. Jag förstår å andra sidan att det är ett arbetsmiljöproblem när någon spelar samma låt hela dagen utanför ens arbetsplats, för att inte tala om de som spelar två toner på en flöjt om och om igen.

En viktig fråga är hur restriktiv polismyndigheten kommer att vara med tillståndsgivandet. Måste man bifoga musikexempel till ansökan? Kommer ett smakråd avgöra vem som får spela? Man undrar. Och borde inte polisen fokusera sina resurser på allvarligare brott?

En annan sak jag undrar är hur man tänkte när man valde remissinstanser för beslutet. I underlaget ser man att det förutom polismyndigheten, hälsovårdsmyndigheten, park- och naturförvaltningen och trafikkontoret (?) främst handlar om företagare i innerstaden. Inte Kulturförvaltningen, inte några kulturorganisationer och absolut inga berörda musiker.

Förresten undrar jag om reklamradio på jobbet inte borde betraktas som hälsofarligt, minst lika mycket som gatumusik utanför dörren. Jag var och provade kläder i en affär på Kungsgatan idag, och där fick jag en smärtsam påminnelse om hur dålig musik faktiskt kan vara: totalt ambitionslös, skriven efter enfaldiga recept. Musik som får en att vilja ropa "Theodor Adorno, kom tillbaka, allt är förlåtet!" och texter som absolut ingen kan hålla för meningsfulla. Låtarna går dessutom vanligtvis flera gånger om dagen. Att arbeta till den musiken åtta timmar om dagen måste vara helvetet på jorden.