GP TV har ett kort inslag om aktivister som protesterar mot tjurfäktning i Madrid. Till en början verkar det vara ett normalt och sakligt nyhetsinslag, men plötsligt tituleras de intervjuade "tjurkramare" och "tjurkramarinna" och löjet är ett faktum.
Reportern berättar sedan att tjurfäktningsarenan Las Ventas "är känd för sina kritiska och kunniga åskådare", varpå en man proklamerar att han tycker att tjurfäktning är bra och att han inte kan förstå varför aktivisterna vill stoppa "Spaniens nationalnöje".
Jag är fascinerad. Är det oavsiktlig humor, ett misstag i klippningen? Annars är detta direkt och olindad ironi, något som inte hör till vanligheterna i svensk dagspress.
Man kan för övrigt notera att sakargumenten lyser med sin frånvaro - det som klipps in av demonstranterna är att tjurfäktning är förlegat och en skam för Spanien och Europa samt att det stoppats på andra håll, medan den kritiske mannen menar att tjurfäktning är bra och ett levebröd för många. Att det är ett våldsförhärligande och uppenbart djurplågeri lyfts inte fram. Det är tydligen inte intressant för GP:s läsare.
måndag 25 maj 2009
lördag 16 maj 2009
Böcker, hyllor
En ledig lördag kan knappast ägnas åt något bättre än skogspromenad och städning.
Jag flyttade om lite i mina bokhyllor, flyttade upp kurs- och facklitteraturen en hylla, samlade pocketböckerna på en plats och plockade upp det gångna halvårets andrahandsfynd (bl.a. Karlfeldts "Hösthorn"; en bok från 20-talet med titeln "Villfarelser och vetande" och som verkar täcka in allt från Kaspar Hauser till Madame Blavatsky och Arthur Conan Doyles älvor; de två romaner jag trots allt köpte på bokrean: Asmovs "Jag, robot" och Hassen Khemiris "Montecore").
Att ställa i ordning böcker på en hylla är till synes en enkel sak. Men enligt vilka principer ska de grupperas? Kategori (prosa, lyrik, facklitteratur), bindning, språk? Tills jag nyligen blev motbevisad, såg jag sortering efter färg som ett uttryck för ointresse och ytlighet. Jag utgår fortfarande inte från färg själv, men att det ska se fint ut i hyllorna är trots allt inte oviktigt. Någon form av storleksordning kan vara bra att ha. Men det kanske också är irrelevant, kanske visar jag också tecken på ytlighet och dålig bildning?
Bokhyllan som identitetsuttryck - nog vet jag att den kan fungera så. Det är inte heller någon slump att jag alls ägnar tid åt den. Men det finns faktiskt gränser, och till sist handlar det om praktisk förvaring av böcker, på ett sätt som bjuder in till läsning.
Jag flyttade om lite i mina bokhyllor, flyttade upp kurs- och facklitteraturen en hylla, samlade pocketböckerna på en plats och plockade upp det gångna halvårets andrahandsfynd (bl.a. Karlfeldts "Hösthorn"; en bok från 20-talet med titeln "Villfarelser och vetande" och som verkar täcka in allt från Kaspar Hauser till Madame Blavatsky och Arthur Conan Doyles älvor; de två romaner jag trots allt köpte på bokrean: Asmovs "Jag, robot" och Hassen Khemiris "Montecore").
Att ställa i ordning böcker på en hylla är till synes en enkel sak. Men enligt vilka principer ska de grupperas? Kategori (prosa, lyrik, facklitteratur), bindning, språk? Tills jag nyligen blev motbevisad, såg jag sortering efter färg som ett uttryck för ointresse och ytlighet. Jag utgår fortfarande inte från färg själv, men att det ska se fint ut i hyllorna är trots allt inte oviktigt. Någon form av storleksordning kan vara bra att ha. Men det kanske också är irrelevant, kanske visar jag också tecken på ytlighet och dålig bildning?
Bokhyllan som identitetsuttryck - nog vet jag att den kan fungera så. Det är inte heller någon slump att jag alls ägnar tid åt den. Men det finns faktiskt gränser, och till sist handlar det om praktisk förvaring av böcker, på ett sätt som bjuder in till läsning.
tisdag 5 maj 2009
E.T.A. Hoffmann - "Den gyllene krukan"
Ännu en Hoffmann. Denna roman handlar om studenten Anselmus som på Kristi Himmelfärdsdag råkar ut för hallucinatoriska visioner och blir kär i en grön orm. Anselmus försöker att återgå till normaliteten och ett sunt borgerligt leverne men kan inte låta bli att dras in i denna nyfunna magiska värld. Till slut får han spela en viktig roll i en mytisk kamp som varken han eller läsaren kunde ana något om från början.
Det börjar med en lagom dos övernaturlighet, men urartar så småningom i en totalknarkad historia som Hoffmann själv måste ha haft riktigt roligt åt. Det är häxkonster, talande fåglar som är blommor, elementarandar, salamandrar och fjädrar som får barn med rödbetor. Jag skojar inte.
Kanske har jag nu blivit lite mätt på Hoffmann, men denna bok var inte lika intressant att läsa som historierna i "Don Juan och andra berättelser". "Den gyllene krukan" är inte lika fokuserad utan blir allt mer överlastad med konstigheter. Kanske är flera, kortare berättelser att föredra om man ska få en god bild av Hoffmanns författarskap.
Det börjar med en lagom dos övernaturlighet, men urartar så småningom i en totalknarkad historia som Hoffmann själv måste ha haft riktigt roligt åt. Det är häxkonster, talande fåglar som är blommor, elementarandar, salamandrar och fjädrar som får barn med rödbetor. Jag skojar inte.
Kanske har jag nu blivit lite mätt på Hoffmann, men denna bok var inte lika intressant att läsa som historierna i "Don Juan och andra berättelser". "Den gyllene krukan" är inte lika fokuserad utan blir allt mer överlastad med konstigheter. Kanske är flera, kortare berättelser att föredra om man ska få en god bild av Hoffmanns författarskap.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)