ETA Hoffmann: Don Juan och andra berättelser

Jag vet inte mycket om romantiken. Inte speciellt mycket om skräckromantiken heller. E.T.A. Hoffmann (1776-1822) ska ha varit en föregångare i den senare kategorin, har jag förstått. Hans sagor är mystiska, ängsliga, mörka men inte utan ett envist hopp. Otroliga saker händer, moraliska dilemman uppstår, förvandlingar sker, tragiska slut är oundvikliga.

"Don Juan och andra berättelser" innehåller några kortare noveller och en längre berättelse. Min personliga favorit bland dessa är nog "Artushof", om en ung, lovande affärsman som plötsligt får en konstupplevelse som förändrar hans liv på ett oåterkalleligt och mystiskt sätt.

"En viss professor i fysik har framlagt följande teori: världsanden, en dristig experimentator, har någonstans satt upp en väldig elektricitetsmaskin, och från den löpa hemlighetsfulla trådar genom livet, vilka vi undvika och kringgå efter bästa förmåga. Men plötsligt trampa vi på någon av dem, en blixt slår ner i vårt innersta, och allt blir förändrat."

Igenkänningsfaktorn gör ju sitt, men berättelserna är underhållande i sig, med ett trevligt språk. Jag ska definitivt läsa mer av Hoffmann.

Daniel Sjölin: Världens sista roman

Daniel Sjölins "Världens sista roman" är en självbiografi på låtsas och ett fascinerande språkbygge. Handlingen kretsar kring den framgångsrike men alkoholiserade TV-programledaren, hans alkoholiserade och alzheimersjuka mor på ålderdomshemmet samt en barndomsvän och deras gemensamma uppväxt - lite grovt förenklat. Det kanske allra mest centrala temat är att språket begränsar på ett outhärdligt sätt och måste överskridas.

Berättelsen löper i flera trådar samtidigt, teman återkommer och utvecklas, fler och fler pusselbitar dyker upp utan att bilden fördenskull blir helt komplett. Abort, sexuellt utnyttjande, klasshat, förnedring, tyranniska familjestrukturer skymtar fram och belyses - varje gång ser motiven lite annorlunda ut än de gjort tidigare. Det är skickligt. Inre monolog varvas med mer drömlika textflöden och den dementa moderns fantastiskt obegripliga ordkombinationer. Det blir undan för undan ganska spännande. Hur många hemligheter ska flyta upp till ytan, vart ska den nästan självspäkande introspektionen leda? Vart ska språkmisshandeln leda, kommer texten att lösas upp i slutet?

Under tiden blir man underhållen av svartsynta reflektioner om människors beteende - med starkt fokus på inställsamhet, härmning, flockbeteende och psykopati. Berättarjaget spyr galla över författare, över läsare och över själva litteraturen, han spyr galla över sig själv och det mesta. Han sprattlar i språkets nät. Resonemangen biter sig själva i svansen. Det är troligtvis humor, för jag har roligt för det mesta när jag läser det. Världen enligt Sjölin är tragisk, vansinnig och komisk, men det sista han gör i boken är att skratta (det gjorde han nog istället när han skrev).

"Jag avskyr författare som bara implementerar litet "ogripbarheter" i sina romaner för att ge sken av litteraritet. De ställer olika scener och utsagor intill varandra för att liksom skapa en "resonansbotten". (...) Ty innebörden får läsaren själv bistå med. Lata författarjävlar. Är det inte författarens uppgift att gå hela vägen? Att skriva en väg mellan allegorin och världen?"

Att överskrida språket är inte gjort i en handvändning, och det är inte säkert att Sjölin har lyckats. Om han nu ville det. Det är inte heller solklart om han gör sin uppgift, enligt berättarjagets definition. Hans text rör sig mellan ytterligheter, dyker in i och ut ur såväl allegori som värld. Det som finns däremellan skymtas kanske här och var, mellan de frustrerade rycken.

"Världens sista roman" är fascinerande. Den är nästan grotesk, ganska rolig, ganska tungläst och ger ingen klockren förlösning i slutet. Under språkets brus finns berättelsens trådar, och de hänger kvar, spöklikt. Skulle jag rekommendera den? Jag vet inte. Ångrar jag att jag läste den? Knappast!