Péter / medvind

Mega Laser

2011-09-16T15:25:00.005+02:00

Den för mig tidigare okända nättidskriften Mega Laser har kommit ut i bokform. Det firades i samband med en stor och vida marknadsförd fest på Lagerhuset. Resultatet är en glansig volym på ca 90 sidor i A5-format, utgiven i en upplaga på 500 exemplar, med texter, foton och illustrationer. Man får intrycket att det är ett hobbyprojekt som firat oväntade succéer och nu är berett att exponeras för en vidare läsekrets.

I inledningen står följande att läsa: "Mega Laser föddes för att vi ville läsa en tidning med explicit innehåll blandat med humor och utan pekpinnar." För den som undrar vad "explicit innehåll" vill mena, visar det sig vara sex (i bemärkelsen snusk), våld och knark.

Flertalet av texterna är reportage eller intervjuer, där intervjuobjekten och huvudpersonerna ibland är författare eller serietecknare, men oftare är de kriminella av olika slag. Det är berättelser från samhällets skuggsida, och som sådana har de potential att vara riktigt intressanta. För när läste vi senast om vad som händer kontokortsförfalskare som hamnar i ett saudiskt fängelse efter att ha försökt leva som kungar? Eller om hur sexhandeln ser ut ur en svensk hallicks perspektiv? Eller vad en ordningsvakt har att berätta om våldet mot kroggäster?

Tyvärr blir det inte riktigt så spännande reportage som man kunde hoppas. De längre texterna är i regel mer lyckade än de korta, men helhetsperspektivet ger en nedslående känsla av platthet. Mega Laser dryper helt enkelt av pojkaktig beundran för De Farliga Killarna som Säger Fula Saker, och kritiska frågor lyser oftast med sin frånvaro. Som läsare känner man sig snuvad på den kontextualisering och de fördjupade resonemang som kännetecknar riktigt bra reporage. Att ge läsaren mer att bita i hade inneburit för mycket av de där förhatliga pekpinnarna, kan man förmoda. Men jag efterlyser inte tillrättalagda historier med förutsägbar dramaturgi, bara lite högre ambitioner än att publicera snaskiga anekdoter.

Ämnesvalen och fokuset kan också göra en lite undrande: Vi får veta av nattklubbsvakten "Manne" att blattar "inte kan uppföra sig" och ta del av hans trevliga minnen av att ha misshandlat folk i parkeringshus. Vi får lära oss av en hallick att det finns "två typer av horor, köpfitta och hyrfitta" och att "om han fick tag i någon som repat hans hyrfitta skulle han få vederbörande att skrika. Högt." Vi får höra "GHB-pionjären" skryta om att han (eventuellt) har mördat någon. Vi får möta punkarna "Negert och Könet" som "föredrar att hänga i Vitabergsparken och dricka piss ackompanjerat av ledmotivet till Benny Hill" (inget vidare händer, så skildringen är ungefär lika torr som en tidrapport). Allt utan särskilt mycket vidare reflektion.

En annan observation är att kvinnor förekommer enbart undantagsvis, kommer ännu mer sällan till tals, och av alla texter är endast en skriven av en kvinna. Det är egentligen inte så mycket ett problem i sig som ett symptom på något.

Mega Laser vol. 1 är - tyvärr - ett övertydligt exempel på att "explicit innehåll" inte automatiskt är subversivt eller intressant - speciellt om fokuset är på "explicit" och inte på "innehåll".

Pinsamhet i politiken

2010-08-21T11:59:00.003+02:00

När Folkpartiet Liberalerna var och varannan dag tar andan av en med rent antiliberala utspel (som vore skrattretande om det inte vore för att pariet sitter i regeringen), känns det på något sätt som en lättnad att Liberati finns. Den Björklundska och Sabuniska batongliberalismen behöver en sant liberal motvikt, även om också motvikten kan vara en aning överdriven. Så tänkte jag! Men ack.

Två exempel på frukten av Liberatis hjärnverksamhet: först får vi veta att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är samma andas barn, sedan blir vi upplysta om att Miljöpartiets politik är fundamentalt religiös och leder till en påtvingad statsreligion (den senare artikeln är ett samarbete mellan Liberati och två vänsterpersoner).

I den första analysen bagatelliseras Sverigedemokraternas främlingsfientlighet samtidigt som (S) diskrediteras genom guilt by association. Jag kan förstå att Liberati inte gillar Folkhemmet och att de ser (s) som ett bakåtblickande parti. Men att påstå att de ligger nära Sverigedemokraterna - närmare än, låt säga, Folkpartiet - är fånigt.

I den andra artikeln är det Maria Wetterstrands uttalande om att "naturen har ett egenvärde" som utgör hela grunden för analysen. Den mynnar ut i att naturen är Gud för Miljöpartiet, och att en röst på miljöpartiet är en röst mot sekularismen. "Naturen kan nämligen inte sätta något värde på sig själv. Endast människan kan sätta värden." Det är ett haltande resonemang. Egenvärde är väl inte nödvändigtvis samma sak som ett värde man sätter på sig själv? Att anse att naturen har ett egenvärde är inte att tillerkänna naturen självmedvetande. Men även bortsett från sådana invändningar är det en märklig artikel. "Vi är fyra miljöpolitiska aktivister [...] som menar att det är helt centralt att inte religiösa föreställningar ska tvingas på en befolkning", menar skribenterna. Är det vad vi har att vänta med (mp) i regeringen, att ekologismen blir statsreligion? En hel miljöpolitik sågas alltså på grundval av ett uttalande som tolkas som metafysiskt och suspekt. Grattis världen.

(Bonus: härligt Twitterinlägg av Niklas Hellgren: "För sjuk för att läsa. Slökollar in Sveriges största bloggar: Kenza, Kissie, Blondinbella... Känns ungefär som Liberati fast utan åsikter.")

Pinsamhet i musiken

2010-07-18T13:48:00.005+02:00

När man lyssnar på musik är känslan den ger en oftast viktigare än enskilda faktorer som ljudkvaliteten på inspelningen, musikernas skolning och skicklighet eller textens poetiska kvaliteter. Självklart kan alla dessa faktorer bidra till det sammanlagda intrycket, men det finns otaliga andra faktorer, vissa inte så lätta att sätta fingret på. Igår dök ämnet upp i ett samtal om inspirerande sångerskor och sångare: kanske är den som kan sångteknik bäst inte den som får en att verkligen känna något, vilket slentrianwailande sångare har bevisat med glans. Ur ett annat perspektiv tillhör det ibland rentav kvalitetskriterierna att vara oslipad. I en genre är falsksång det värsta som finns, i en annan närmast nödvändigt. Äktheten i artistens tilltal värderas ofta högt men mäts efter vitt skilda måttstockar, och äkthet kan vara en viktig känslofaktor.

I UR-programmet "Pop och politik" med temat "frigörelse" fick jag höra ett exempel på hur kvinnor tog plats både i musiklivet och i sexlivet: 80-talsbandets Tant Struls låt "Dunkar varmt". Låten, särskilt text och sång, har en sådan direkthet och personlighet att jag till och med upplevde den som besvärande. En ungdomlig ärlighet som får det att kännas som att man tjuvlyssnar. (Det var för övrigt intressant att höra den jämte Ebba Gröns "Ung och kåt", med ett kontrasterande, manligt och mindre intimt uttryck) En liknande egenskap finns hos det mer samtida The XX, men på ett vagare sätt, och i deras fall uppskattar jag den utan att det känns pinsamt. De låter inte lika tonåriga, men är heller inte lika rättframma i sina texter. Vilket språk som sjungs är inte heller oväsentligt; Svenska texter verkar generellt ha en högre pinsamhetsfaktor, säkert eftersom vi har en större distans till engelskan och därför inte behöver uppleva innebörden i texterna på samma sätt.

Ett flertal gånger har det hänt att jag plötslitg påmints om att vissa låtar - som jag lyssnar på och tycker om - kan framstå som pinsamma för andra, till och med för mina närmaste vänner, ofta på grund av sångarens sätt att sjunga. Det handlar inte bara om vilken smak man har i fråga om genrer, utan också om vilka uttryck och medföljande stämningar man njuter av eller ens uthärdar. Men pinsamheten kan också vara en tillgång, inte minst om man är beredd att utmana sin egen smak.

Filmfestival

2010-02-17T22:04:00.006+01:00

Anteckningar om årets filmfestivalskörd:

Svenska bilder
Några svenska korfilmer med varierande stil och kvalitet. Bengt Boks "En film om när män badar" var största behållningen.

1 (Regi: Pater Sparrow)
Ambitiös psykologisk sci-fi baserad på en novell av Stanislaw Lem (känd för att ha skrivit Solaris). Försöker vara lite smart för sitt eget bästa.

I am not your friend (Regi: György Pálfi)
En film, baserad på improvisationer, som enligt beskrivningen ska fånga någon sorts Budapest-anda. Sämre reklam för staden får man i så fall leta efter. Improvisation i all ära, men med en handling som är trist, tragisk och repetitiv, och med hemskt träiga dialoger kommer man inte långt. Somliga av skådespelarna gör en riktigt bra insats här och var, men det räddar inte intrycket. Kanske var det ett roligt experiment för skådespelarna och filmarna, men inte är det kul att titta på.

Bad lieutenant (Regi: Werner Herzog)
Bästa snutfilmen jag sätt på länge. Mörk, smart, absurd och med ett grymt soundtrack.

Transmission (Regi: Roland Vranik)
En övertygande, minimalistisk dystopi med fokus på mänskliga relationer.

Amerikanska noveller

2010-02-08T15:09:00.004+01:00

Jag läste nyligen två novellsamlingar, en lite äldre och en lite nyare:

J.D. Salinger: For Esmé with Love and Squalor
Tycka vad man vill om den nyligen avlidne Salingers geni- och kultstatus, men nog var han bra på berättelser. "For Esmé" är en samling riktigt fina noveller som känns som utsnitt ur verkliga liv. Perspektiven är skiftande: huvudpersonerna är barn, kvinnor och män i olika åldrar, och hela tiden finns en känslomässig grund för identifikation och sympati. Med risk för att låta onödigt storvulen: det här är litteratur för alla som vill känna igen sig i människor och reflektera över sin egen mänsklighet - och inte först och främst med hjärnan, utan med hjärtat.

George Saunders: Civilwarland in bad decline
Jag har skrivit om en novellsamling av Saunders förut. Han har en förkärlek för framtidsvisioner, i vilka samhällets mindre lyckade individer gör allt för att behålla sina usla jobb och lappa ihop sina dysfunktionella privatliv. Saunders' fantasivärldar är både komiska och obehagliga, och de har en politisk udd i sin gestaltning av skavet mellan samhälle och individ. Här är den amerikanska drömmen väldigt tydligt en önskedröm; skenhelig företagslojalitet och självhjälpsjargong skyler över individens ofrihet i den krassa verkligheten. Detta är noveller som är effektiva och osköna, sett till såväl språk som innehåll, men egensinniga och sorgligt relevanta.

Parentes

2010-01-25T16:22:00.004+01:00

Jag skolkar från den massiva diskhögen en stund, och vårdar min hittills i år tämligen åsidosatta relation med en elgitarr. Med delay kan det ibland låta som att jag spelar något vettigt, men egentligen vill det sig inte riktigt. Grannen på motsatt sida av gatan tittar på Simpsons, jag ser den övre tredjedelen av tv-skärmen. Det hade kunnat vara Looney Tunes, men som först såg ut att var den gula fågelns huvud är Homers panna. På backen intill huset är det någon som tar sig fram ytterst varsamt. Genvägen har blivit svårframkomlig på grund av isen, de som ändå går där gör det kanske för att få känna någon sorts spänning i tillvaron. Vilket steg som helst kan vara ett felsteg.

En dag i Kortedala.

En man i klänning

2010-01-20T12:54:00.005+01:00

Kiefer Sutherland "förlorade ett vad" och framträdde hos Letterman iklädd klänning. Signaturen Mia kommenterar: "Jag var med om något liknande. Jag förlorade ett vad och fick gå till jobbet I BYXOR! Kan ni tänka er! En kvinna klädd i byxor! Så förödmjukande och samtidigt lite skojigt!"

Det summerar väl hela problemet ganska väl. Om jag säger att det finns platser på jorden där kvinnor straffas om de bär byxor, är det precis lika roligt då? Det är värt att minnas att det i Sverige för cirka hundra år sedan inte heller var självklart att kvinnor skulle få ha vad de ville på sig, även om en inte direkt blev piskad för att ha haft byxor på sig - precis som en man idag inte straffas av lagen för att ha klänning på sig.

Skulle någon av mina manliga bekanta dyka upp i klänning eller kjol, skulle det vara uppseendeväckande; jag skulle också haja till. Om det var jag som hade ett sådant plagg på mig, skulle jag också förvänta mig att bli bemött med förvåning, om inte löje. Men jag önskar att det inte vore så. Och det behöver inte vara så. Kan kvinnor ha byxor, kan män ha kjol! Vi får se vad de närmsta hundra åren har att erbjuda.

Några böcker jag läste år 2009

2010-01-07T20:36:00.017+01:00

Martina Lowden: Allt
Martina Lowden har utropats till geni och till sin generations röst. Hon har också blivit stämplad som språkmaterialist. Oavsett hur mycket som ligger i det, kan det vara värt att tänka bort dylika epitet vid en läsning av "Allt". Boken tjänar också på att läsas mer som poesi och mindre som roman. Det är inte klassisk dramaturgi det är tal om här, det är ju trots allt en sorts dagboksroman, och slutet hade lika gärna kommit 100 sidor tidigare eller senare. Men det finns en handling här, bakom och bortom de korta och långa textfragment som tillsammans bygger boken. När man har kommit över att det “inte är en roman”, kan man fokusera på de fina detaljerna, på ordmagin, på språklusten, på världen så som den filtreras genom Martinas uppräkningar och experiment.

Andrew Smith: Moondust
“Moondust” är en otroligt underhållande bok som gav mig månfeber i någon månad eller två. Istället för att producera en grabbig orgie i siffror och fakta eller lovsjunga det storslagna i rymdprogrammet, undersöker Smith vad månladningarna egentligen betyder - kulturellt och politiskt, men också personligt för de astronauter som faktiskt var där och återvände, ofta med en förändrad syn på jorden. Det är fascinerande, skrämmande och humoristiskt.

Suzanne Brøgger: Bevara oss från kärleken
Utmanande, spännande, rolig och begåvad uppgörelse med kärleks- och familjeideal i den moderna kapitalismens tidevarv, skriven på 70-talet men fortfarande mycket aktuell. Mycket mer kan jag inte säga – läs den; om det inte är gammal skåpmat för dig kan du, som jag, bli upprörd, road, skeptisk och inspirerad!

Viktor Johansson: Eterneller
En postapokalyptisk, prosapoetisk kortroman om tre kvinnors möte i rymden. Ett dunkelt, traumatiskt förflutet rullas upp medan rymdskeppets besättning letar efter tecken på liv i den tomma rymden. Fin, men inte riktigt intagande, delvis på grund av längden. Kanske vore den värd att läsa mer fokuserat, kanske till och med med ett soundtrack?

Inger Edelfeldt: Finns det liv på Mars?
En roman om att fortsätta drömma och krisa trots att man borde vara "vuxen". Huvudpersonen, som är medelålders ensamstående mamma, jobbar i kassa, extraknäcker som gatumusiker och vill helst vara lyckad men inte vet hur. Som vanligt när det gäller Inger Edelfeldt är det sympatiskt och skrivet med värme, men det är också lite för tvådimensionellt och övertydligt för att beröra mig på riktigt.

Alain de Botton: Låt Proust förändra ditt liv
Detta är en lustig bok, på gott och ont. Läsaren får levnadsråd gundade på Marcel Prousts liv och verk, i Alain de Bottons generösa tolkning. Poängen går att sammanfatta med något Proust tydligen brukade säga: “n'allez pas trop vite!” - i direktöversättning: “gå inte för fort!” - livet ska levas i nuet, med känsla för detaljer. Det finns en del underhållande och lite tragiska anekdoter, liksom vissa belysande avsnitt om förhållandet mellan cynismen i “På spaning efter den tid som flytt” och Prousts faktiska liv, men allt som allt kändes den här boken mer kuriös och småtrevlig än riktigt minnesvärd.

Apropå Proust, måste jag bara citera Bodil Malmstens blogg:

Det finns en sorts snobbism som är att inte förstå sig på.
"Proust, nej det är för svårt för mig."
Eller "det ska jag läsa när jag blir pensionerad" eller "nej tack jag har redan tråkigt."
Hade jag vetat hur rolig Proust är hade jag läst honom när jag var ung och tråkig, men ingen i det litterära etablissemang som lagt beslag på Proust sa något om humorn hos Proust och jag var för lat för att ta reda på det själv.
Folk som sitter vid TV:n tre timmar om dagen och säger att de inte har tid att läsa eller bara orkar läsa lättlästa böcker kan man bara hänvisa till Proust:
"Säg inte att ni är trött. Trötthet är den organiska yttringen av en förutfattad mening."

Fjodor Dostojevskij - Bröderna Karamazov
Det stora sommarprojektet. Bitvis snårig, bitvis rolig, ofta tankeväckande, hela tiden mycket rysk och allt som allt vansinnigt lång. En stor behållning var den fantastiska avhandlingen av teodicéproblemet. Det finns många fina inslag att lyfta fram, men helheten är svårare att fälla ett omdöme om. Jag har förstått att "Bröderna Karamazov" är en ofärdig roman, och det märks - den läcker lite här och var, och efter 900 sidor hade jag förväntat mig något mer av ett riktigt slut - men den är likväl fascinerande, och den erbjuder många tanketrådar att spinna vidare på.

Om vargen, och om vidare perspektiv

2010-01-03T20:40:00.008+01:00

Vargjakten har väckt starka reaktioner och resulterat i en flodvåg av kritik. Det verkar vara helt i sin ordning - 12 000 skjutglada människor ska ha ihjäl 25 vargar, av en vargpopulation på 200, utan egentlig anledning och i strid med naturskyddsexperternas råd. Det visar klart och tydligt vilken mentalitet som ligger bakom hela operationen. Det förefaller vara sporten, dödandet som är poängen, inte att värna om naturen eller samhället. Det har startats ungefär tre miljarder Facebook-grupper för att protestera mot vargjakten. Det är också i sin ordning. Förhoppningsvis kan de så småningom gå ihop och uträtta något tillsammans.

Jag hoppas hur som helst att indignationen kan väcka vidare funderingar om människans relation till sin omvärld. Till exempel tror jag att fler skulle kunna ifrågasätta varför miljoner djur årligen ska dö i matindustrin, och i livet utstå vidriga förhållanden, när det inte alls skulle behöva vara så.

Ett vanligt, och ganska korkat, angrepp på människor som engagerar sig för eller emot något är "om ni bryr er så mycket om X, varför bryr ni er inte om Y?" Det är inte det jag vill säga. Naturligtvis är det bra att människor engagerar sig mot vargjakten. Men jakten är en del i ett större mönster, där vissa människor anser sina egna nöjesupplevelser vara viktigare än andra kännande individers eller rentav hela djurarters intressen. Och "vissa människor" är egentligen "de flesta människor". Det tål att tänkas på.

Po Tidholm och dödandets tradition

2009-12-20T22:57:00.015+01:00

Po Tidholm har skrivit en tänkvärd artikel om slakt i GP:s kulturdel. Utgånspunkten för texten är Tidholms egen hemslakt av får. Hans dotter reagerar kraftigt mot det som sker, och Tidholms resonemang är från början tänkt att utmynna i ett försvar för köttkonsumtionen. Trots den förutsägbara riktnigen är det en (för svensk dagsmedia) sällsynt nyanserad betraktelse över de moraliska problemen med att äta kött.

Tidholm kritiserar matdebattens tendens att behandla enskildheter (“e-nummer, hygien, vanvård av specifika djurslag, glasbitar i kycklingen”) istället för moral. Han påpekar helt korrekt att vi är “bortom det naturliga i dag” - det räcker inte att hänvisa till naturens ordning, vi har ett eget ansvar för det vi gör. Han pekar också på att den nuvarande trenden med närproducerat, ursprungsmärkt kött lättar vårt samvete på ett delvis bedrägligt sätt.

Tidholm tycker "förstås" inte om att döda djur. Men han tycker om att ingå i dödandets tradition. Hemslakt är enligt honom "en tradition där relationen mellan människa och djur inte är bruten" - till skillnad från hur det går till i djurfabrikerna, får man anta. Denna beskrivning är mycket betydelsefull. Jag håller med om att relationen mellan människa och djur är mycket mer påtaglig vid hemslakt än i köttdisken på Willy's, men det är fortfarande en relation mellan en människa med makt och ett djur-objekt som finns till för den förres smaklökar och mysiga traditioner - inte som individer med egna intressen och en egen välfärd.

"Det finns många argument för att sluta äta kött", tillstår Tidholm, men menar samtidigt att frågan är djup och komplex, samt att vegetarianism en ytlig lösning. Varför? Det resonemanget utvecklar han inte. Han invänder mot att frakta grönsaker över halva jordklotet, men det är nu inte heller vegetarianismens syfte och poäng. Tidholm undviker dessutom ett annat fundamentalt problem: det finns en motsättning mellan småskalig djuruppfödning (vilket han föredrar) å ena sidan och jordens ökande befolkning och köttkonsumtion å andra sidan. Att äta mindre kött, eller inget kött alls, är i det sammanhanget inte speciellt "ytligt".

"Vad jag skulle vilja är att mina barn fortsätter äta kött, trots att de sett sina små lamm växa upp för att sedan sluta sitt korta liv i en pöl av blod. Att de, med kunskapens alla konsekvenser, ägnar sig åt ett ansvarsfullt köttätande."

Po Tidholm skriver empatiskt om sin dotters häftiga reaktion mot slakten som hon får bevittna. Han är angelägen om att hon ändå ska välja att äta kött, men inte genom att förtränga det hemska utan genom att acceptera det. Problemet är att han inte ger något riktigt gott argument för varför det måste accepteras.

Men min dotter är faktiskt otröstlig. ”Varför ska de dö?” säger hon. Jag säger att det är vad fåren är till för, att de finns för oss. De är som grönsakerna i jorden. Vi gödslar och gräver och sår och gallrar och när hösten kommer skördar vi morötterna. ”Djur är inte grönsaker”, säger hon kort och går därifrån.

Ett barn förstår det en vuxen inte vill inse.

Män vantrivs i kulturen (Man tänker sitt)

2009-09-19T17:17:00.012+02:00

Trots att jag inte ser film speciellt ofta, har jag i alla fall förstått att svensk film inte bara är Millennium och Göta Kanal 3. Det verkar som att alternativen inom svensk film har fått ökad uppmärksamhet på senare år - Ruben Östlund, folket bakom Farväl Falkenberg osv. En av de sistnämnda har gjort "Man tänker sitt". Det är glädjande att man även på en SF-biograf får se se en film där saker händer långsamt och utan förklaring. Innehållet är förstås en annan historia.

Filmen skildrar existentiell ångest i ett anonymt, svenskt villaområde. Huvudpersonen är en tafatt pojke vars tankar är citat av Henry David Thoreau som berör jaget och naturen. Det finns ett galleri av lidande män i grannskapet: killen som är arbetslös, ensam pappa, bor hemma hos sin mamma och inte ens har egen hemnyckel; killen som tyranniseras av sin pappa, jobbar ihjäl sig och plöjer ner sin lön i sitt hus utan att riktigt veta varför; den invandrade, medelålders mannen som grannarna tycker är en kuf osv. Vi får följa dem i sina pågående konflikter med omvärlden.

Naturen är på något sätt ständigt närvarande, men inte som huvudperson, utan som en passiv fond, en spelplan för männen och deras ångest. En och en går de ut ensamma i skogen och lider (den unga pappan har med sig sin lilla son). Annars ägnar de sig åt destruktion eller våld av olika slag, och blir missförstådda av krävande kvinnor. Våldet och oberäkneligheten färgar av sig på de stillsammare sekvenserna, där det finns kvar som förväntan eller oro. I varje mänsklig relation verkar det finnas något ruttet, förutom i pappans relation till sitt barn.

Det finns ett stort mått av komik i scenerna där männen lider i skogen, så stort att jag undrar om det är avsiktligt. Det är löjligt överspelat. Skildringen av det lilla samhället är mer lyckad, i det att den ger en kvävande känsla av instängdhet.

Filmmakarna tackar Robert Bly i eftertexterna. Nu har inte jag läst "Järn-Hans", men lösningen där liksom i denna film tycks vara att lämna sin sociala roll, ignorera kvinnorna som står i vägen för manlig självinsikt och frihet (det finns enbart sådana i "Man tänker sitt"), och konfrontera sin egen natur. Det är en slutsats som jag har lite svårt att ta till mig. Samhället som skildras i filmen lär inte bli ett trevligare livsrum om alla män går ut i skogen och skriker.

Filmens behållning är tempot och kompositionen, och den smått kusliga musiken. Den stora frågan förblir om männens flykt till skogen verkligen är en väg ut ur alienationen och till självförståelse och självuppskattning, eller om det bara är ännu ett symptom på hur sabbade de är - om "Man tänker sitt" är en klagosång över hur synd det är om männen, eller om filmen tvärtom driver med dem.

En högtid för hat och paranoia

2009-08-31T20:18:00.008+02:00

Anna Odell fälldes i tingsrätten för "våldsamt motstånd och oredligt förfarande". Jag vill inte kommentera själva domen, men jag kan inte låta bli att förundras över diskussionen om den. Utan att ens gå in på bloggarna kan vi få så mycket av den till livs att det räcker och blir över.

Kommentarfälten på dagstidningarnas hemsidor är en guldgruva av hysteriskt överdrivna åsikter. Det är som en högtid för småaktiga, hatiska människor med svår paranoia. I kommentarfälten till GP:s och DN:s artiklar återfinns bland annat följande tongångar: (i min fria tolkning)

Det Odell gör är inte konst. En maktfullkomlig, självupptagen elit har bestämt att det är konst, vilket är att likna vid diktatur. Men det är ju klart att det inte är konst, det kan jag bestämma å hela samhällets vägnar.

Ett konstprojekt med bankrån eller mordbrand som huvudingrediens vore ungefär samma sak som denna simulerade psykos.

Odell vill bara ha uppmärksamhet. Hon är ett PR-geni, inte en konstnär. Allt har handlat om henne och inte om psykiatrin eller konsten. Hon bara älskar att bli uthängd i media och få hela svenska folkets samlade hat mot sig.

Odells "konst" är ett hån mot människor som är i behov av psykvård.

Anna Odell är skyldig samhället massor av pengar.

Det svenska rättssystemet är ett skämt. Anna Odell borde få fängelse, och rentav tvingas betala elen i sin cell. Hon borde straffas så mycket som möjligt, hela tiden, för evigt.

Nu kan ingen ingripa om någon försöker att hoppa från en bro, för det kanske är ett konstprojekt. Och då går det inte.

Total smörja, med andra ord. Konspirationsteorier varvas med uppblåshet, elitism förklädd i folkligt sunt förnuft (1), vansinnigt överdrivna paralleller (2), total avsaknad av såväl förnuftig analys som empati (4), hjärnspöken (5), lynchstämning (6) och fullt medveten larvighet (7). Dammen har brustit: nu vill precis alla Säga Som Det Är.

Inte nog med detta: folk uttrycker sig nedlåtande och hånfullt, ibland på simplaste mansgris-manér ("Lilla Anna..."). Man raljerar över hennes kalkylerade bluff, samtidigt som man påstår att hon faktiskt är sjuk i huvudet. (Man kan för övrigt bara föreställa sig vilka hatspyor som filtrerats bort av tidningarna.) Ofta verkar det som att amatörtyckarna bara läst löpsedlarna och sedan fällt sin dom, och det i helig vrede dessutom. Sen vill man få det till att det är Odells eget fel att det är hon, och inte psykvården, som diskuteras.

Varför är Svensson så upprörd, varför är just de här skattekronorna (som för övrigt ytterst få, även om man räknar arbetstid) så viktiga? Vad är så hotfullt och stötande med Odells konstprojekt? Har man verkligen funderat på psykvårdens rutiner vid tvångsintaganden? Bryr man sig om psykvården, borde man göra det nu, åtminstone, men alla är uppenbarligen upptagna med att hata.

Vi kan konstatera att hatet mot en ung kvinna som tar plats i samhället och i media, hatet mot utmanande och "ofolklig" konst och hatet mot "kultureliten" så som man vill utmåla den möts i det samlade hatet mot Anna Odell. Alldeles oavsett det eventuella lagbrottet, är det beklämmande hur var och varannan "vanlig skattebetalare" vill trycka till Odell, och det ordentligt. Det är näst intill patologiskt.

(O)nyanserat om våldtäktsdebatten

2009-08-20T23:27:00.007+02:00

Niklas Hellgren skriver om våldtäktsdebatten och som vanligt är det mycket bra skrivet. Katarina Wennstams slutsats i Aftonbladet är klockren:

Wennstam är övertygad om att fler våldtäktsmän kan dömas – utan att kraven på bevisning sänks.

– Den dag vi börjar ifrågasätta mannen som vi ifrågasätter kvinnan kommer vi att få se helt andra rättegångar.

Rolf Hillegren, som tydligen vill att en eventuell samtyckesparagraf ska diskuteras och ifrågasättas, motarbetar sitt eget syfte genom att uttrycka sig så fullkomligt smaklöst. Nu handlar mycket av debatten om hans formuleringar (och utgår från alla möjliga tolkningar av dem, som han i praktiken har öppnat dörren för) - istället för att på ett seriöst sätt ta sig an frågan om samtyckesparagrafen. Därmed inte sagt att det inte är en stor sak att just en åklagare uttrycker sig så här. Det är det i allra högsta grad.

Om man läser Hillegren med en stor dos välvilja, kan man mejsla ut (eller snarare extrapolera) följande argument ur hans ord: föreställ er en man och en kvinna, som har ett regelbundet gemensamt sexliv. En kväll har en av dem inte riktigt lust, egentligen, men går passivt med på sex - utan att känna sig hotad eller uttryckligen tvingad. Om denne senare får för sig att hämnas på sin partner för något genom en våldtäktsanmälan, ska det inte gå att döma partnern enbart på grund av att det inte funnits något uttryckligt samtycke. Att det hela ens kunnat ske är förstås beklagligt, men inget som man kan döma ut två års fängelsestraff för.

Detta skulle kunna vara ett hyfsat tankeexperiment för att testa samtyckesparagrafens rättssäkerhet. Men så skriver inte Hillegren, han skriver att mannen "kör på" trots att kvinnan sagt nej. Han skriver inget mer om situationen, utan utgår tydligen från att situationen inte alls är hotfull. Det gör inte läsarna per automatik. Han är inte heller tillräckligt tydlig med om det är ett tankeexperiment - som det är i verkligheten är det ju åtskilliga våldtäkter som inte ens utreds, för att inte tala om de tas upp i en domstol. Det Hillegren gör är inte att "hyfsa debatten", det är att visa att han tar lättvindigt på ett allvarligt problem: människor (främst män, förstås) som tror att de har rätt till någon annans kropp.

Vill man ta upp ett juridiskt problem får man faktiskt ta och göra det på ett mer genomtänkt sätt. Klargöra distinktionerna, istället för att säga samma sak igen, med lite andra ord. Har man på ett så stort utrymme i pressen inte lyckats visa att man tar sexualbrott på allvar OCH att man samtidigt ser problem med samtyckesparagrafen, vad kan man då vänta sig för rekationer? Vilken sorts debatt förväntar man sig om man uttrycker sig som Hillegren gör?

Och resultatet är inte vackert. Många reagerar förklarligt nog starkt, med ryggmärgskänsla, på det Hillegren skriver. Diskussionen om den juridiska frågan uteblir i stort sett. Svenska Dagbladet vill få det till en strid mellan två motsatta läger, som om nyanser inte fanns. De borde läsa Niklas Hellgren och Katarina Wennstam istället för att enfaldigt plocka poäng hos indignerade män med feministsskräck (det är vi mot dem! - samma skyttegravstendens finns förstås även på den "andra sidan" - bland de som starkt fördömer Hillegren finns alltför många som inte alls tar upp själva sakfrågan som Hillegren själv dribblat bort.)

P.S. Varför Jan Guillou och Katarina Wennstam ställs mot varandra är för mig ett mysterium. Varför är just Guillou med som expert på området? De pratar dessutom uppenbarligen om två helt olika saker. Det enda som är gemensamt med deras uttalanden är att de är reaktioner på Hillegrens utspel. Den ene gillar det, den andre fördömer det. Där slutar det jämförbara i vad de säger, de bemöter inte varandras påståenden utan talar utifrån olika perspektiv. Ändå framställs de som rena motpoler - man kan rentav rösta på vem av dem som har rätt. Skulle vi kunna utvinna elektricitet ur människors enfald, skulle vi aldrig mer behöva bry oss om elhushållning.

Reklam som tar ställning

2009-08-04T22:35:00.000+02:00

En vanlig eftermiddag på stan hittar jag två intressanta skyltfönster, ett stenkast från varandra.

Polarn o. pyret säger sig göra kläder för barn, kort och gott - inte specifikt för tjejer eller killar, utan för alla barn. Det är avvikande i en värld av kläder som fortfarande i stort är uppdelad i två kategorier: manligt och kvinnligt. Ungarna ska inte tro att de kommer undan, inte ens på 2000-talet. Färglatt, mönstrat, putinuttigt, våg- och volangigt, det är för flickor. Mörka färger, superhjältar, byggmaskiner, sådant är för pojkar. Polarn o. pyrets inställning är därför uppfriskande - tänk om fler tänkte så! Jag hann dock inte titta på kläderna. Jag gissar att det inte är så mycket rosa eller volanger, i alla fall - folk skulle inte förstå att även pojkar kan ha sådant på sig. När allt kommer omkring är det vi som konsumenter, och inte bara företagen, som behöver tänka om.

Hi-Fi Klubben (ja, de särstavar) förhåller sig också till könsfrågor med sin skyltning - jag har tyvärr ingen bättre bild på grund av ljuset och vinkeln. Här sitter i alla fall en Kiss-sminkad man i läderväst och stickar med turkost garn. Kul, hinner jag tänka, innan jag ser överskriften: "Something wrong with your favourites? CHANGE YOUR STEREO!" Alltså: låter det fjolligt i dina högtalare? Var en riktig man och handla ny, dyr utrustning hos Hi-Fi Klubben! Rocken låter som den ska då. Kanske kan till och med Rob Halfords sexuella läggning rättas till med rätt grejer.
Inte speciellt progressivt tänkt. Någon utvidgad kundkrets vill de inte ha. För kvinnor bryr sig självklart inte om tekniska prylar, det är säkert något de har präglats till på stenåldern. Eller?

Men allvarligt. Om jag vill uppmuntra mina rockidoler att ägna sig åt handarbete, var handlar jag då?

Gun-Britt Sundström: "Maken"

2009-07-22T21:10:00.001+02:00

Hur förblir man sin egen samtidigt som man är fäst vid någon? Hur hanterar man omvärldens (och sina egna) förväntningar på en lyckad relation? Hur förhåller sig kärlek och vänskap till varandra? Vad är det man tycker om hos varandra egentligen? Kan man älska flera människor samtidigt? Frågorna är stora, men Gun-Britt Sundström blir aldrig pretentiös. Hennes språk är rättframt och enkelt på ett behagligt sätt, utan att det någonsin känns banalt eller konstruerat.

"Maken" är en relationsroman som ärligt och öppensinnat utforskar vad människor kan betyda för varandra i en parrelation. Den belyser monogamins och polygamins fram- och baksidor på ett personligt sätt. Handlingen utspelar sig på 70-talet bland studenter i Stockholm, men sammanhanget tar aldrig fokus från kärnan i berättelsen: relationen mellan Martina (berättarjaget) och Gustav i dess olika faser. De har en närmast symbiotisk vänskap och en djup sympati för varandra, men det är alltid något som stör eller skaver. De ältar och diskuterar sina känslor tills det känns lika nära till hands att gifta sig som det är att göra slut. Innan boken är slut har deras gemensamma väg hunnit ta många vändningar.

Jag tyckte om att läsa boken av flera anledningar, men mest av allt för att den behandlar ett ämne som engagerar mig och det på ett sätt som (jag upprepar:) varken är pretentiöst eller banalt. "Maken" är helt enkelt en intressant, sympatisk och medryckande roman.

Musikens vägar

2009-07-12T17:22:00.004+02:00

a. Världen är bisarr, det bevisas gång på gång. På syntfestivalen i en värmländsk folkpark dansar vi till en raplåt om gängkrig i Rio de Janeiros kåkstäder. Att låten spelas i en överansträngd stereo i den lilla vagnen som säljer Billy's-pizzor gör inte saken sämre. När jag kommit tillbaka till civilisationen läser jag om låtens faktiska innehåll (långt mindre muntert än dess tonfall) och att den toppat den svenska singellistan...

b. Arvikafestivalens största behållning var för övrigt The Mars Volta, som gjorde ett lika elektrifierande intryck på mig som förr i tiden, innan jag halvt om halvt tappade intresset, samt Fever Ray, som var fantastisk och till och med lite skrämmande.

c. Bob Dylan är en legend, vilket har gjort det svårt för mig att ha en riktig uppfattning om hans musik. Min första riktiga kontakt var när jag var tretton-fjorton, genom Beastie Boys (de samplade "Just like Tom Thumb's blues", namedroppade Bob Dylan och citerade "Maggie's farm" i olika låtar). Nu vet jag i alla fall lite mer, efter att ha sett en konsertfilm från Newport och Scorseses dokumentär. Och musiken tar sig nog också.

d. Jag hade glömt bort Alan Lomax omfattande samling av folkmusik från hela världen. En DVD på Härlanda Bibliotek påminde mig. Det ska ha givits ut över 100 CD-skivor, jag undrar om de går att låna någonstans.

Förbjuden musik

2009-07-01T02:15:00.000+02:00

Gatumusiker förbjuds i stort sett att spela på dagtid inom vallgraven i Göteborg, om de inte har tillstånd från polisen. Folk är upprörda.

Jag hade själv ett gatuband för några år sen och har länge planerat att göra något sånt igen. Jag tycker att musik på stan generellt sett är ett trevligt inslag. Jag förstår å andra sidan att det är ett arbetsmiljöproblem när någon spelar samma låt hela dagen utanför ens arbetsplats, för att inte tala om de som spelar två toner på en flöjt om och om igen.

En viktig fråga är hur restriktiv polismyndigheten kommer att vara med tillståndsgivandet. Måste man bifoga musikexempel till ansökan? Kommer ett smakråd avgöra vem som får spela? Man undrar. Och borde inte polisen fokusera sina resurser på allvarligare brott?

En annan sak jag undrar är hur man tänkte när man valde remissinstanser för beslutet. I underlaget ser man att det förutom polismyndigheten, hälsovårdsmyndigheten, park- och naturförvaltningen och trafikkontoret (?) främst handlar om företagare i innerstaden. Inte Kulturförvaltningen, inte några kulturorganisationer och absolut inga berörda musiker.

Förresten undrar jag om reklamradio på jobbet inte borde betraktas som hälsofarligt, minst lika mycket som gatumusik utanför dörren. Jag var och provade kläder i en affär på Kungsgatan idag, och där fick jag en smärtsam påminnelse om hur dålig musik faktiskt kan vara: totalt ambitionslös, skriven efter enfaldiga recept. Musik som får en att vilja ropa "Theodor Adorno, kom tillbaka, allt är förlåtet!" och texter som bara sinnesslöa kan hålla för meningsfulla. Låtarna går dessutom vanligtvis flera gånger om dagen. Att arbeta till den musiken åtta timmar om dagen måste vara helvetet på jorden.

Michael Jackson och Mars, del två

2009-06-30T00:57:00.000+02:00

Why not just tell people I'm an alien from Mars. Tell them I eat live chickens and do a voodoo dance at midnight. They'll believe anything you say, because you're a reporter. But if I, Michael Jackson, were to say, "I'm an alien from Mars and I eat live chickens and do a voodoo dance at midnight", people would say "Oh, man, that Michael Jackson is nuts. He's cracked up. You can't believe a damn word that comes out of his mouth."

(Michael Jackson to J. Randy Taraborrelli, september 1995)

Michael Jackson och människan på Mars

2009-06-26T12:57:00.000+02:00

Jag läste om Michael Jacksons död redan i morse, men det var först på lunchrasten jag verkligen fattade att han inte längre lever. Det är en märklig tanke. Jag har varit medveten om honom som begrepp sen jag var mycket liten, då hans crotch-grabs var ett föremål för löje och fascination. Senare förstod jag att han hade tillfört världen mycket mer, och på senare år hans status som populärkulturell institution och mänsklig paradox befästs i och med rättsprocessen som hela världen kunde följa. Om man bortser från idoldyrkan, behandlar folk honom med en fascinerande blandning av respekt, ironi och äckel. Han är genuint overklig, och inte bara på det sättet som kändisskap gör människor overkliga.

Nu är alltså människan bakom begreppet död. Gör det någon praktisk skillnad för mig personligen? Han har aldrig varit bland mina riktiga musikfavoriter, så någon närmare relation till honom än den genom populärkulturen och nyhetsflödet medierade har jag inte. Som begrepp lever han kvar efter sin död, men som människa hade han, vad mig beträffar, lika gärna aldrig ha funnits. Eller? Baudrillard hade nog haft ett och annat att säga om det. Hur som helst är det en underlig känsla.

Samtidigt läser jag något som anknyter till mitt inlägg om månen: Buzz Aldrin lanserar ett mer visionärt alternativ till NASAs nuvarande rymdprogram, men med samma finansiering. En av hans poänger är att vi kan ta oss till Mars mycket fortare med några omprioriteringar. Han menar också att färden till Mars ska vara en enkelresa. De som åker dit ska stanna där för att bygga en permanent koloni. "It will take a special kind of person", säger han. No shit!

Tänk om det just nu fanns människor som levde på Mars. Hur skulle vi som är kvar förhålla oss till dem: skulle de bli stjärnorna i världens häftigaste dokusåpa? Eller skulle de, när projektet inte längre har nyhetsvärde, bli mer begrepp än människor, precis som "The King of Pop"? Tanken på de eventuella kolonisatörernas fysiska avstånd och isolation är svindlande. Att vara människa i yttre rymden är tufft, men att vara som en marsmänniska här på jorden kan inte vara så lätt, det heller. Michael Jackson kanske visste.

Om månen

2009-06-24T22:29:00.000+02:00

Sist jag mållöst vandrade in på Stadsbiblioteket, köpte jag bland annat ett utgallrat exemplar av Andrew Smiths bok "Moondust: in search of the men who fell to earth", om Apolloprojektet och månlandningarna. Jag formligen slukade den. Jag läste den till frukost och till middag, på spårvagnen och till och med på jobbet, medan datorn gick igång. Jag återkommer till detta i ett senare inlägg, men jag kan lugnt säga att jag blev fascinerad av hela den absurda berättelsen om människans första resor i yttre rymden, av dess populärkulturella betydelse och existentiella dimension.

Månen är åter ett aktuellt mål, läser jag i tidningen. Några dagar efter att jag köper "Moondust" skjuts NASAs Lunar Reconnaisance Orbiter upp, som ett första steg mot nya, bemannade månfärder som ska äga rum runt 2020. Hm.

Idag köpte jag Bat for Lashes senaste skiva, "Two suns". Där finns en låt som heter "Moon and moon".

Det kallas att vara intresserad av "rymden", som den var något externt eller perifert, när vi i själva verket susar igenom den i ungefär hundra tusen kilometer i timmen. Jag fylls av en skräckblandad förtjusning.

Obegriplig journalistik

2009-06-03T22:32:00.000+02:00

På Metros löpsedel stod idag något i stil med "Riksbankens dystra prognos: PRISET PÅ BOSTÄDER FALLER". Jag kanske är naiv men jag tycker att lägre priser på bostäder låter kalasbra.

När jag läser Metros artikel på nätet, förstår jag att bostadspriserna hänger ihop med arbetslöshet och sjunkande efterfrågan. Men viss förvirring kvarstår. "De unga kommer att drabbas hårdast på grund av den utbredda ungdomsarbetslösheten", står det. Men vad drabbas ungdomarna som omnämnds i artkilen av, på grund av arbetslösheten? Låga bostadspriser?

Man får kanske skylla sig själv om man läser Metro. Jag brukar oftast bläddra i tidningen för att leta absurda rubriker till anslagstavlan på jobbet (exempel: "Pojke slagen med igelkott", "Hon fick kaffe för spenatgroda", "2000-talets kub är ett klot", "Röstar du på lata hamstern?"). I andra hand använder jag den som ett föremål för analys på hobbynivå, oftast med temat "vad utmärker dålig journalistik?". I tredje hand kan mitt horoskop i vissa fall vara uppmuntrande; är det inte det, så väljer jag att inte tro på det som står, vilket är väldigt lätt gjort. Nyheter förekommer också i viss utsträckning, förstås. Men det är en fördel om artiklarna är begripliga.

Ironisk journalistik?

2009-05-25T14:55:00.000+02:00

GP TV har ett kort inslag om aktivister som protesterar mot tjurfäktning i Madrid. Till en början verkar det vara ett normalt och sakligt nyhetsinslag, men plötsligt tituleras de intervjuade "tjurkramare" och "tjurkramarinna" och löjet är ett faktum.

Reportern berättar sedan att tjurfäktningsarenan Las Ventas "är känd för sina kritiska och kunniga åskådare", varpå en man proklamerar att han tycker att tjurfäktning är bra och att han inte kan förstå varför aktivisterna vill stoppa "Spaniens nationalnöje".

Jag är fascinerad. Är det oavsiktlig humor, ett misstag i klippningen? Annars är detta direkt och olindad ironi, något som inte hör till vanligheterna i svensk dagspress.

Man kan för övrigt notera att sakargumenten lyser med sin frånvaro - det som klipps in av demonstranterna är att tjurfäktning är förlegat och en skam för Spanien och Europa samt att det stoppats på andra håll, medan den kritiske mannen menar att tjurfäktning är bra och ett levebröd för många. Att det är ett våldsförhärligande och uppenbart djurplågeri lyfts inte fram. Det är tydligen inte intressant för GP:s läsare.

Böcker, hyllor

2009-05-16T23:41:00.000+02:00

En ledig lördag kan knappast ägnas åt något bättre än skogspromenad och städning.

Jag flyttade om lite i mina bokhyllor, flyttade upp kurs- och facklitteraturen en hylla, samlade pocketböckerna på en plats och plockade upp det gångna halvårets andrahandsfynd (bl.a. Karlfeldts "Hösthorn"; en bok från 20-talet med titeln "Villfarelser och vetande" och som verkar täcka in allt från Kaspar Hauser till Madame Blavatsky och Arthur Conan Doyles älvor; de två romaner jag trots allt köpte på bokrean: Asmovs "Jag, robot" och Hassen Khemiris "Montecore").

Att ställa i ordning böcker på en hylla är till synes en enkel sak. Men enligt vilka principer ska de grupperas? Kategori (prosa, lyrik, facklitteratur), bindning, språk? Tills jag nyligen blev motbevisad, såg jag sortering efter färg som ett uttryck för ointresse och ytlighet. Jag utgår fortfarande inte från färg själv, men att det ska se fint ut i hyllorna är trots allt inte oviktigt. Någon form av storleksordning kan vara bra att ha. Men det kanske också är irrelevant, kanske visar jag också tecken på ytlighet och dålig bildning?

Bokhyllan som identitetsuttryck - nog vet jag att den kan fungera så. Det är inte heller någon slump att jag alls ägnar tid åt den. Men det finns faktiskt gränser, och till sist handlar det om praktisk förvaring av böcker, på ett sätt som bjuder in till läsning.

E.T.A. Hoffmann - "Den gyllene krukan"

2009-05-05T23:13:00.001+02:00

Ännu en Hoffmann. Denna roman handlar om studenten Anselmus som på Kristi Himmelfärdsdag råkar ut för hallucinatoriska visioner och blir kär i en grön orm. Anselmus försöker att återgå till normaliteten och ett sunt borgerligt leverne men kan inte låta bli att dras in i denna nyfunna magiska värld. Till slut får han spela en viktig roll i en mytisk kamp som varken han eller läsaren kunde ana något om från början.

Det börjar med en lagom dos övernaturlighet, men urartar så småningom i en totalknarkad historia som Hoffmann själv måste ha haft riktigt roligt åt. Det är häxkonster, talande fåglar som är blommor, elementarandar, salamandrar och fjädrar som får barn med rödbetor. Jag skojar inte.

Kanske har jag nu blivit lite mätt på Hoffmann, men denna bok var inte lika intressant att läsa som historierna i "Don Juan och andra berättelser". "Den gyllene krukan" är inte lika fokuserad utan blir allt mer överlastad med konstigheter. Kanske är flera, kortare berättelser att föredra om man ska få en god bild av Hoffmanns författarskap.

Ernest Hemingway: En fest för livet

2009-03-22T01:00:00.001+01:00

Det är praktiskt att bli rekommenderad en bok och få den direkt i handen. Det blir lättare att sätta igång. "En fest för livet" handlar om Hemingways tid i Paris innan hans första roman publicerats. Det är anekdoter om bekantskaperna i Paris (bl.a. med Gertrude Stein och Scott Fitzgerald) och om författarlivet. Utflykter, hästkapplöpningar, Aleister Crowley-spotting och ekonomiska bekymmer.

Hemingway ger oss mycket information om gatunamn, maträtter och viner. Avsnitten är nästan som dagboksanteckningar, i det att de verkar i stort sett obekymrade om läsaren. Det är ingen speciellt engagerande läsning, men ändå ganska underhållande. Här och var dyker fina insikter upp, men de lyfts inte fram särskilt utan får vara en del av det avslappnade, nästan nonchalanta flödet av händelser och betraktelser.

Kapitlet om den inte speciellt alkoholtolerante Fitzgerald, där de bilar genom den regniga landsbygden i en bil utan tak, är nog roligast. Dags att läsa "The great Gatsby" kanske?

Sara Stridsberg: Drömfakulteten

2009-03-20T23:49:00.001+01:00

En julklappsbok som gjorde mig både förväntansfull och lite skeptisk. Jag förstod att den fått mycket god kritik, och att jag borde tycka om den. Sådant kan förstås göra en lite misstänksam. Dessutom (kanske på grund av mitt kön - tack, könet!) inbillade jag mig att det skulle vara ointressant med en historia om en galen, trasig kvinna som till råga på allt blivit någon sorts ikon. Men den oreflekterade motsträvigheten förlorar allt som oftast när man börjar läsa.

Boken handlar alltså om Valerie Solanas, mest känd för att ha skrivit SCUM-manifestet och för att ha skjutit Andy Warhol. Hon dör ensam på ett skabbigt knarkarhotell på 80-talet, och med detta som utgångspunkt lär vi känna henne och hennes tidigare liv. Men detta är ingen biografi, utan i stort sett en fiktion, eller, om man så vill, en sorts hyllning. Egentligen spelar det ingen roll om boken speglar "sanningen" om just Valerie Solanas eller om det mesta är påhittat. Berättelsen är sig själv nog. Samtidigt blir jag nyfiken på förlagan, på modern Dorothy, på bästa vännen och medforskaren Cosmogirl, på Andy Warhol, alla dessa karaktärer som i boken är viktiga för Valerie. Det är genom minnet av dem som konturerna av henne målas upp.

Detta är en formmässigt intressant bok. Många röster som talar - ibland tydliga personer, andra gånger icke namngivna. Det händer att rösterna glider in i varandra; vem som talar blir mindre viktigt, det som sägs är det som räknas. Berättelsen och dialogen är ändå inte konturlös, vilket är en klar bedrift. Bokens mångsidiga form, med redogörelser, dialoger och listor, med perspektivbyten, tidshopp och kan eventuellt vara ett hinder för läsaren. Själv tyckte jag i alla fall inte att det störde, utan att det kändes naturligt. Att författaren själv finns med i vissa avsnitt är ett metagrepp som inte heller behöver avskräcka - jag som läsare känner mig rentav lättad över denna direkthet som inte stoppar flödet i berättelsen utan blir en del av den.

Det finns en del återkommande teman: öken, undervatten, hajar, flamingon, Valeries silverkappa. Symboler för sinnestillstånd, för intryck, för relationer. Likaså finns det återkommande uttryck. "En flicka kan allt hon vill", exempelvis. Det ger en sorts driv, en rundgång i texten, som (tillsammans med Valerie själv) håller ihop fragmenten.

På sätt och vis handlar berättelsen om frihet, om individens sätt - och rätt - att definiera sig själv, om svårigheten att göra det när man lever i ett samhälle, eller som i det här fallet, i utkanten av samhället. Valeries uppror mot definitionerna är att göra det omyndiga myndigt, en förhandling av vansinne och normalitet (då den senare är otillgänglig för henne). Hon är en starkare individ än den skygge Andy Warhol och alla hans hangarounds. Hon har mer självkänsla och riktig drivkraft. Men det rymmer desperationen i att inte hitta sin plats, att inte få ta plats. Hon spelar en roll som blir för mycket för alla, inklusive henne själv.

Sara Stridsbergs Valerie Solanas är en människa full av skarpsynthet, livsvisdom och tragisk, barnslig destruktivitet. Det är inte tung läsning trots att det i mångt och mycket handlar om hopplöshet och svek. Valerie är det svikna barnet, den svekfulla vännen, den rastlösa forskaren, den geniala författren, knarkaren och parian. Nej, man vill inte vara Valerie, men man känner igen sig i pusselbitarna av hennes liv, ett liv som är så genommänskligt att man inte kan vara främmande för det, trots att det är ljusår från ens eget.

"Ett tragiskt människoöde", vilken plattityd. Det är inte så enkelt, och har man läst boken så har man missat något. God litteratur kan få läsaren att reflektera över sådant som omedvetet och "självklart", den kan få en att se det egna i det främmande och se det främmande i det egna. "Drömfakulteten" är sådan litteratur.

P.S. Jag blev ändå inte helt gripen och överväldigad, det är inte så jag menar. Det var en fascinerande läsupplevelse men inte livsomstörtande. Något visst är det, i alla fall.

Ett konstprojekt?

2009-02-26T20:55:00.000+01:00

Jag misstänker att det pågår ett konstprojekt i min trappuppgång. Först hade någon ställt en stor krukväxt precis vid ingången, den var nästan som ett litet träd. Efter en vecka eller två var det en liten krukväxt på samma plats. Nu är det ett gäng kidneybönor som ligger där, utspridda. Vad är nästa steg?

Annars, nuförtiden: Twin Peaks, Wildbirds and Peacedrums på Pustervik, Sara Stridsbergs "Drömfakulteten", mycket jobb, många planer.

ETA Hoffmann: Don Juan och andra berättelser

2008-11-26T19:22:00.000+01:00

Jag vet inte mycket om romantiken. Inte speciellt mycket om skräckromantiken heller. E.T.A. Hoffmann (1776-1822) ska ha varit en föregångare i den senare kategorin, har jag förstått. Hans sagor är mystiska, ängsliga, mörka men inte utan ett envist hopp. Otroliga saker händer, moraliska dilemman uppstår, förvandlingar sker, tragiska slut är oundvikliga.

"Don Juan och andra berättelser" innehåller några kortare noveller och en längre berättelse. Min personliga favorit bland dessa är nog "Artushof", om en ung, lovande affärsman som plötsligt får en konstupplevelse som förändrar hans liv på ett oåterkalleligt och mystiskt sätt.

"En viss professor i fysik har framlagt följande teori: världsanden, en dristig experimentator, har någonstans satt upp en väldig elektricitetsmaskin, och från den löpa hemlighetsfulla trådar genom livet, vilka vi undvika och kringgå efter bästa förmåga. Men plötsligt trampa vi på någon av dem, en blixt slår ner i vårt innersta, och allt blir förändrat."

Igenkänningsfaktorn gör ju sitt, men berättelserna är underhållande i sig, med ett trevligt språk. Jag ska definitivt läsa mer av Hoffmann.

Daniel Sjölin: Världens sista roman

2008-11-14T08:07:00.000+01:00

Daniel Sjölins "Världens sista roman" är en självbiografi på låtsas och ett fascinerande språkbygge. Handlingen kretsar kring den framgångsrike men alkoholiserade TV-programledaren, hans alkoholiserade och alzheimersjuka mor på ålderdomshemmet samt en barndomsvän och deras gemensamma uppväxt - lite grovt förenklat. Det kanske allra mest centrala temat är att språket begränsar på ett outhärdligt sätt och måste överskridas.

Berättelsen löper i flera trådar samtidigt, teman återkommer och utvecklas, fler och fler pusselbitar dyker upp utan att bilden fördenskull blir helt komplett. Abort, sexuellt utnyttjande, klasshat, förnedring, tyranniska familjestrukturer skymtar fram och belyses - varje gång ser motiven lite annorlunda ut än de gjort tidigare. Det är skickligt. Inre monolog varvas med mer drömlika textflöden och den dementa moderns fantastiskt obegripliga ordkombinationer. Det blir undan för undan ganska spännande. Hur många hemligheter ska flyta upp till ytan, vart ska den nästan självspäkande introspektionen leda? Vart ska språkmisshandeln leda, kommer texten att lösas upp i slutet?

Under tiden blir man underhållen av svartsynta reflektioner om människors beteende - med starkt fokus på inställsamhet, härmning, flockbeteende och psykopati. Berättarjaget spyr galla över författare, över läsare och över själva litteraturen, han spyr galla över sig själv och det mesta. Han sprattlar i språkets nät. Resonemangen biter sig själva i svansen. Det är troligtvis humor, för jag har roligt för det mesta när jag läser det. Världen enligt Sjölin är tragisk, vansinnig och komisk, men det sista han gör i boken är att skratta (det gjorde han nog istället när han skrev).

"Jag avskyr författare som bara implementerar litet "ogripbarheter" i sina romaner för att ge sken av litteraritet. De ställer olika scener och utsagor intill varandra för att liksom skapa en "resonansbotten". (...) Ty innebörden får läsaren själv bistå med. Lata författarjävlar. Är det inte författarens uppgift att gå hela vägen? Att skriva en väg mellan allegorin och världen?"

Att överskrida språket är inte gjort i en handvändning, och det är inte säkert att Sjölin har lyckats. Om han nu ville det. Det är inte heller solklart om han gör sin uppgift, enligt berättarjagets definition. Hans text rör sig mellan ytterligheter, dyker in i och ut ur såväl allegori som värld. Det som finns däremellan skymtas kanske här och var, mellan de frustrerade rycken.

"Världens sista roman" är fascinerande. Den är nästan grotesk, ganska rolig, ganska tungläst och ger ingen klockren förlösning i slutet. Under språkets brus finns berättelsens trådar, och de hänger kvar, spöklikt. Skulle jag rekommendera den? Jag vet inte. Ångrar jag att jag läste den? Knappast!

J.M. Coetzee: Djurens liv

2008-10-12T22:47:00.001+02:00

Den enda boken jag fick med mig från Bokmässan var JM Coetzees "Djurens liv" (som premie, för övrigt). Bokens upplägg är lite klurigt: ursprungligen en föreläsning som Coetzee höll - en föreläsning om en fiktiv föreläsningsserie om djur och människor som hålls av hans romankaraktär Elizabeth Costello. Väldigt meta.

Costello är vegetarian, och djurrättsförespråkare i någon bemärkelse. Berättelsens subjekt är hennes son, som försöker att förstå henne men inte lyckas speciellt väl med det. Konflikten mellan "normaliteten", representerad av sonens familj, i synnherhet hans fru, och Costellos avvikande uppfattning av verkligheten, är central.

Föreläsningsserien är förstås mycket akademisk, och kommer troligtvis inte att övertyga någon om att djur har rättigheter. De är dock intressanta och skapar tillsammans med det nästan lite tragiska personporträttet av Costello en mer nyanserad helhet än vad jag hade väntat mig. Frågan om djurens status i samhället belyses i akademiska utläggningar, men också, till slut, genom den personliga upplevelsen. Det är förstås den sistnämnda som ekar längst i mitt huvud.

Nästan hälften av boken utgörs av efterord. Fyra forskare inom olika akademiska fält (religionshistoria, antropologi, bioetik respektive engelska) reflekterar utifrån texten, med helt olika premisser och slutsatser. Dessa reflektioner var det som jag tyckte var mest intressant när jag läste boken. Nu när jag bläddrar i den i efterhand, väger Costellos känsla av fasa inför djurförtryckets normalitet något tyngre. Det här är hur som helst en bok som vore helt utmärkt som utgångspunkt för diskussion. Kanske läser jag om den i det syftet någon gång. Någon mer som vill?

Bokmässan

2008-09-28T21:55:00.001+02:00

Jag besökte bokmässan en stund under sista dagen. Som vanligt var det både inspirerande och tröttsamt. Man känner sig lite som Pac Man när man går runt i gångarna, försöker att undvika de största propparna och ta en titt på allting som verkar kul. Till slut susar det i öronen och huvudvärken är ett faktum.

Mycket var förstås inte så upphetsande. Lågprismontrar med utförsäljning av deckare och stånd med dyra, smöriga vykort, exempelvis. Men bredden känns kul - bara det att folk som stod i kö för signeringen av Morden i Midsomer fick ett föredrag av Susan Faludi på köpet, eller att den väldigt seriösa samhällstidskriften Fronesis hade en monter mitt emot fotbollstidningen Offside! Några stora klipp gjorde jag inte - jag höll mig mest till tidskrifter och undvek att få bokrea-psykos, vilket inte var så svårt med tanke på att jag inte var speciellt intresserad av det mesta som reades ut.

Jag pratade lite med en som driver ett litet, relativt nystartat förlag, om svårigheten i att sälja böcker. Målgruppen för sådana förlag är ofta relativt smal och är inte alltid beredd att lägga 150-200kr på en ny diktsamling. Det är nog speciellt problematiskt om fler är som jag, som verkligen sympatiserar med små, idealistiska förlag men drar mig för att äga böcker jag ändå kan låna. Inte för att jag inte tycker om fina böcker. Det är en ekonomisk fråga, förstås, men också en karaktärsfråga. Jag äger redan nog med böcker jag inte läser.

Om två böcker

2008-09-12T20:07:00.001+02:00

Det är trevligt att låna böcker på måfå. Döma efter omslaget, baksidan, författarbilden, någon slumpvis uppslagen sida. Här är två böcker som fick följa med hem senast:

George Saunders "Pastoralia" består av några kortare berättelser med tragikomisk udd. En man som jobbar som grottmänniska på någon sorts historisk nöjespark hotas av uppsägning. En man som går på självhjälpsseminarium och har svårt att förena självförverkligandets religion med relationen till sin excentriska syster. En white trash-kille som jobbar som lättklädd servitör och får problem med en odöd farmor. Och så vidare.

Berättelserna handlar, något förenklat, om drömmen om något bättre. Trots att de flesta av huvudpersonerna är män, vilket är lite enformigt, känns situationerna och känslorna tämligen allmänmänskliga. Boken skulle vara långt mindre rolig att läsa om inte situationerna vore så effektivt formulerade, med små absurditeter och avvikelser från den verkliga verkligheten. Nu är den underhållande, med visst djup, om än inte fantastisk.

Osamu Dazais "Inte längre människa" är tydligen någon form av kvasi-självbiografi, om en ung man som sedan uppväxten inte förstår sig på sociala koder och är rädd för människor - någon som hela tiden upplever sig skava mot "samhället" och får problem med sprit och kärleksaffärer.

"Inte längre människa" påminner mig lite om Yukio Mishimas "Demaskering", men det var länge sen jag läste den nu. Båda är självbiografier som har ett visst fokus på alienation. Där fanns ändå mer substans, vill jag minnas. Kanske är det något i tonen hos båda som är "japanskt". Jag vet inte, jag har ju knappast läst mer än ett par japanska böcker.

Huvudpersonen i Dazais roman blir ömkligare för varje kapitel, mer och mer desperat och ansatt av skam. Men istället för en spännande handling är det min egen växlande sympati och antipati för honom som gör att berättelsen verkar gå framåt. Det är nog meningen, men jag upplever boken ändå som egocentrerad på ett sätt som bitvis är tröttsam. Slutet är dessutom lite "jaha". Men en del intressanta frågor väcks. Vad gör egentligen att man uthärdar samhälle och normalitet?